Mall

September 00, augusti 01

Femte delen

Lidandets väg

17. Lidandets innebörd

GRUNDEN

I den tidigare diskussionen sökte vi ursprunget till alla privata och yrkesmässiga misshälligheter i karaktärens stelhet och improduktivitet (oförmåga till skapande).

Nästan alla brister i karaktären visar sig som nödvändiga följder av den jagaktiga livsinställningen. Dess kännetecken är ångest för det egna mindervärdet (oförmågans oöverstigliga tröskel) och det motsvarande behovet att hävda sin egen betydelse (genom självöverskattning).

All ångest uppstår där skyddet eller upphöjelsen av det egna jaget (i syfte att närma sig jagidealet) har större betydelse än den sakliga utvecklingen av livet.

Och inte bara det egna livet utan hela livet.

I den spänning som uppstår mellan livets krav och jagets krav måste obönhörligt ett motsvarande lidande uppstå.

Varför kommer denna felaktiga målsättning över huvud taget till när den ändå inte kan skydda jaget utan tvärtom måste leda till dess undergång?

När det först var tal om jagaktighet betonade vi att barnet förhöll sig ”riktigt” när det försökte skydda sig för mammas jagaktighet (som visar barnet att de är två subjekt).

Om detta skydd måste bestå i upprättandet av ett särskilt jagideal som förhindrar det infinala sökandet efter syftemål låter sig inte förklaras inom ramen för karaktärskunskapen.

Här möter vi filosofiska eller teologiska frågor om människans egen skuld. Ty bara i det fall där det också för barnet står två vägar öppna att välja mellan kan det bli tal om skuld. I praktiken finner vi att barnet, på grund av de vuxnas överväldigande jagaktighet inte har någon annan möjlighet än att inta en försvarställning och därmed en absolutifiering av det egna jaget (jaget blir ändamål ¸dess livaktighet som ett medel i livets tjänst blir satt på undantag).

Men vid karaktärsanalysen visar sig hos många människor en skuldmedvetenhet som inte låter sig förklaras på det vanliga sättet genom en senare följd av den barnsliga försvarstriden. Ibland tar den sig formen av ett tydligt minne som kan sammanfattas så här : ”Då skulle jag också kunnat bli vänlig och mjuk. Men jag blev hård och trotsig och det var början till allt elände” – Men det är en fråga som ligger utanför karaktärskunskapen. Vi skall ägna oss åt det som verkligen har inträffat.

Som regel finner vi att det naturliga och harmoniska förhållandet mellan mamman och barnet (bild 2a) måste upphöra. Genom ellipsen med sina två brännpunkter åskådliggörs ur-viet den levande enheten i en mamma och hennes barn, så som det ter sig före och strax efter födseln.

Men mamman har också andra uppgifter i livet än att enbart vara till hands för sitt barn. Och barnet kan inte ta hela mammans liv i anspråk. Därför måste ellipsen brytas (2b). Den punkt där barnet var sammanvuxet med mamman, först kroppsligt, sedan själsligt och slutligen andligt bildar liksom ett öppet sår.

För barnet, men också för mamman, uppträder det förloppet som en negativ erfarenhet ett smärtsamt slut på det gamla harmoniska förhållandet. Men på samma gång uppstår då en svår uppgift, nämligen att upprätta en ny harmoni under andra ännu ovissa förutsättningar.

Lyckas man lösa den uppgiften på ett tillfredställande sätt så uppstår ur den negativa erfarenheten en positiv upplevelse. Och både i mamma och barn utvecklar sig livet i den mening som finns i den infinala syftemålspyramiden (ändamålsenlighet utan slutmål).

Om man inte lyckas uppstår ur den negativa erfarenheten en negativ upplevelse och för både mamma och barn kommer den sakliga tillväxten att hämmas. De jagaktiga målsättningarna vinner inflytande där de redan fanns (hos modern) och de träder för första gången i verksamhet där de tills nu inte fanns (hos barnet).

Hur denna skilsmässa lyckas, bättre eller sämre, beror i väsentlig grad på vilket sätt mamman behandlar barnet. Hon kan göra det antingen på ett stelt och tvångsmässigt sätt, det vill säga under trycket av sina jagaktiga dressat eller hon kan medvetet och kärleksfullt ta hand om det och göra de eftergifter i den egna karaktärens stelhet som livet begär (genom barnet) .

Ju hårdare mammans dressat får göra sig gällande ju mer tafatt kommer hon att handla och ju mer kommer barnet att lida. Ju mer det lider dess hårdare kommer de egna dressaten, vilkas avsikt är skydd, att verka (på skissen anges dressaten av punkterna på cirkelns periferi).

Man kan se att redan den ursprungliga ellipsen (2a) är ofullkomlig eftersom mammans dressat står i vägen för barnet. Man kan till exempel tänka på retligheten hos en barnaföderska som förefaller oss så naturlig. Vi kan förstå den utifrån vår egen retlighet. Den tillhör dock den andra naturen och inte den första.

Lyckas mamman förhindra brytningen kan det däremot hända att ellipsen blir kvar i årtionden. Då såras barnet visserligen inte men det blir inte heller självständigt.

Lidandet bryter med fruktansvärd kraft fram när mamma en gång dör ;

att lösgöra sig vid trettio års ålder blir oändligt mycket smärtsammare än att göra sig lös vid tre.

Under tiden utbildas vid sådana fall en typisk skengemenskap. Den kännetecknas som vi sagt genom en ängslig sammanslutning gentemot yttervärlden. Systemet av gemensamma dressat befinner sig i tjänst hos ett alltigenom jagaktigt subjekt som i det här fallet består av två personer nämligen mamman och barnet.

Mellan dem råder en fullständig överenstämmelse i mål, värderingar och åsikter. Gränslöst förtroende och en stor ömhet. Men samtidigt finns hos dem en världsfrånstötande inställning, en benägenhet att kritisera alla utomstående som bara kan uppstå i den gränslösa ångesten att förlora äganderätten till den andra personen.

Frågan vad som skulle ske om en idealisk mamma kunde genomföra lösgörandet fullständigt levande som en helt positiv upplevelse den frågan behöver vi inte ställa.

Det finns idag inga möjligheter att förutse vad som kan ske med mänsklighetens vidare karaktärsutveckling om den under århundradens lopp besegrat jagaktigheten.

Med säkerhet kan man emellertid anta att ur människosläktets villkor (som samtidigt är dess yttersta lidande) nämligen ur dess benägenhet till förstelning och tröghet (bekvämlighet) ur våra efterkommandes psykoskleros kommer att uppstå nya men inte mindre svåra problem.

Ingenstans kommer det att finnas fullkomliga föräldrar eller fullkomliga barn. En smärtfri mognad av den mänskliga karaktären är lika omöjlig som en smärtfri födsel. Där man har framkallat frihet från smärta som till exempel beskrivits i skengemenskapen försöker man fuska sig förbi sin uppgift och lagen om djävulskretsen kommer därigenom att verka så mycket bittrare. Livets ständiga växande skiljer inte på lidande eller icke lidande. Det kommer oavsett alla försök att förneka lidandet, så mycket mer vara benäget att framkalla det.

Barnets lidande är oundvikligt lika oundvikligt söker det skydda sig för lidande.

Därför undviker barnet det syftemålsenliga hos sina organiska medel och inriktningen mot jaget bildar i dressaten känslan av mindervärde eller självöverskattning.

När brytningen mellan mamman och barnet blir så häftig att samtliga funktioner på en gång omfinaliseras (för att skydda jaget) måste flertalet av dem upphöra att fungera. Det inträder svåra störningar som antingen genast visar sig som (skenbart) svagsinne eller också senare gör sig märkbara som (skenbart medfödd) sinnesjukdom.

Men förbindelsen med världen blir vanligen inte helt undertryckt. Det stora flertalet barn upprätthåller ändå, också efter den första katastrofen otaliga dels vänliga dels fientliga förbindelser med omvärlden. Ja, de lär och växer de är skenbart tillitsfulla och oskyldiga så att lekmannen tycker att de ännu lever i sin barndoms ogrumlade paradis.

Den som har insikt kan ändå av många tecken se att de inom sig redan bär vägvisaren till sitt blivande öde.

Ju mer levande de har kommit genom lösgörelsen dess kraftfullare kan de med sin subjektitet göra erfarenheter och ta emot upplevelser ;

desto rikare blir mötet mellan omvärlden och deras inre värld av känslor och dess mer insiktsfull blir deras uppfattning ;

så mycket tidigare infaller den mänskliga mognanden.

Emellertid kommer det gamla förräderiet att upprepas på nytt, och visst måste det träffa just det ställe som sårades första gången. Många uppfattar en sådan lag som ödets ondska ;

men den som inser att varje modlös människa genom sin egen modlöshet drar på sig nya nederlag kan också förstå att modlöshetens fingerfärdighet alltid mirakulöst kommer att trolla fram svårigheter av samma slag.

Här är den lag verksam som vi kallar djävulskretsen. Man skall också minnas vad som är sagt om den överblivne tredjes öde. Djävulskretsens lag bildar grunden för återupprepningen av de slag ödet delar ut.

Den yttre anledningen uppstår ur livets ständiga växande.

All jämvikt måste brytas när en människa växer in i en ny livskrets.

Detta måste sakligt sett ske genom att åter bygga upp (anpassa) den inre världen och genom insikter och infinala syftemål ta ställning till den nya situationen ; att anpassa sig till livet,

men från den jagaktiges sida sett gå ut på att anpassa det nya livet till det system av dressat som med möda mejslats ut.

Det här växandets krav låter sig inte hindras av stelheten hos människan själv. Man kan hur mycket som helst önska sig att för evigt vara barn man kan finna på alla möjliga och omöjliga knep för att undgå livets allvar man blir äldre och man kan inte göra något åt det. Avståndet mellan det som man tycker borde vara och det som är blir allt större och lidandets källa flödar allt rikare.

Har man väl läkt såren från det första stora slaget i livet vars skådeplats är barnkammaren så kommer skolan och för med sig nya katastrofer, nya sår och nya smärtor.

Har man funnit sig i skolan och kamraterna så kommer könsmognaden och helt nya uppgifter gör det än en gång nödvändigt med en ny världsbild.

Har man funnit en brukbar inställning till den övriga familjen så kommer yrkeslivet och åter börjar ett nytt liv.

Sedan kommer giftermålet ; sedan föräldraskapet ; så ålderdomen och till slut döden, jagets upplösning.

Allt vidare kretsar av världen dyker upp och alla erfarenheter måste smältas om och alla erfarenheter läras på nytt. Livet är en död och ett vardande utan ände.

Ju mer man lidit under den första döden när bandet mellan mamma och barn klipptes av dess mer försöker man gå ur vägen för varje ny omsmältning och ju mer fruktar man varje ny födelse, vilken i sig när den inträffat innebär glädje.

Stelheten i försvaret mot döden utesluter varje nytt vardande.

Men äldre blir man i alla fall. Därför finns det gamla människor som aldrig har levt och vars hela livsinnehåll bryter in över dem i dödsögonblicket.

…………………..

Vårt försvar mot lidandet rättar sig till sin form noggrant efter den erfarenhet vi fick under den första tiden i vår barnsliga livsnöd. Men redan då var det försvaret ett felriktat försvar. Det gick emot den innebörd som livet har att ; ställa livsfunktionerna i växandets tjänst.

Och ju äldre vi blir dess svårare blir det att med något system av omedvetna åtgärder bryta livets växande för våra jagaktiga syften att förinta lidandet.

Barnet kunde ännu slippa mycket som var oangenämt genom att vid minsta motgång svara med starkast tänkbara affekt.

Men den vuxne som möter minsta motgång med klagomål eller vredesutbrott, förstör inte bara stämningen, sin aptit och sin sömn utan också sin levnadsbana, sin vänskap, sina barn och sitt äktenskap. Han förgiftar sitt liv.

Den försvarsapparat som skulle skydda honom förkväver honom. Ångest för att lida får honom att förstenas vilket är ”ett lidande man inte känner”.

Vi fruktar vardandets lidande när vi ännu befinner oss i puppastadiet

som kommer att upphöra.

Om vi sluppit detta vore vi på en gång fjärilar och skulle ta vardandets lidande med den allvarliga och beslutsamma ro som varje modig människa möter i sin ödes stund.

Det är den inre fasthet, det förtroende och medvetande om livets innebörd med vilket en man inväntar signalen som kommer att föra honom in i fiendens eld ; densamma som en kvinna upplever när hon känner de första värkarna.

Man offrar sin hittillsvarande jämvikt man avstår från sitt gamla jag och överlåter sig till det fruktansvärda skeendet därför att man begriper att man måste igenom en stund av yttersta, ofattbar nöd för att komma fram som en annan mer levande människa rikare och ljusare ur livets smältugn. –

Den människa som tar det hon gör på allvar och har lärt sig att hålla tillbaka sitt jag för de ödets slag som drabbar henne för att hittills okända syftemål därigenom skall kunna bli verksamma i henne, hon tränger genom varandets innebörd med allt större klarhet. Hennes känslighet hennes förmåga att verka men också hennes förmåga att lida växer så att det knappast är möjligt att vara jagaktig i hennes närhet.

Och när jagaktigheten med alla sina dressat så långt det är möjligt har försvunnit alltså allt som vi kallar för ”karaktär”, blir hon efter hand det som varje jagaktig person gärna skulle vilja vara nämligen en levande personlighet.

Men vi har övertagit så mycket jagaktighet av våra föräldrar ; så mycken modlöshet har lastats över oss i barnkammaren att vi stretar emot all död och allt pånyttfödande så länge vi förmår.

Då uteblir det som vi vill undvika pånyttfödandets lidande, men det uteblir också som bara kan köpas med lidande nämligen mognaden och uppklarnandet – förmågan att se livet när det visar sig.

I stället börjar något annat att verka som är mycket svårare att leva med : jaget som genom sin orörlighet blir till sitt eget ändamål och lämnas utanför det ständigt växande livet.

Jaget går långsamt under och kvävs av sina egna dressat som en riddare som kläms ihjäl av sin egen rustning.

En begriplig framställning av detta tragiska förlopp finns i den flera gånger nämnda djävulskretsen ;

den som förblir obeslutsam eftersom han inte vill fatta ett felaktigt beslut fattar det sämsta beslut som man kan fatta. Han beslutar sig för obeslutsamhet. Han lever, men livet går vidare ;

den som inte vill lära därför att han redan vet allt blir alltmer efter i det vetande som åren kräver av honom ;

den som vill väcka andras uppmärksamhet måste gripa till alltmer upphetsande medel för att synas. Därför blir han alltmer narraktig för oss.

”Den som söker få sitt liv utan kostnad kommer att förlora det.”

Men djävulskretsens lidanden är bara utan innehåll så länge som jagbevarandet är slutmål för livet ;

i samma ögonblick man upplever att livets innebörd först kan börja verka genom att jagaktigheten blir övervunnen har man redan känt förebuden till vardandets lidande.

Allt det förgångna hur eländigt det än varit verkar nu som den nödvändiga förberedelsen till det stora reningsbadet ;

då har varken smärta, förstelning eller lidande, varken glädje eller plågor varit förgäves.

18. Den egoistiska nöden

Många människor med en aktiv inställning till livet kan vi kalla Idolen eller Caesaren.

De lever ett jagaktigt liv och finner sig väl i detta. (”Idolen” här sedd mer som Primadonnan och ”Caesaren” lik de som senare smyckat sig med hans namn inte som den verklige Gaius Julius)

Deras gemensamma dressat lyder ungefär så här : ”Man måste ta vad som finns ; var och en är sig själv närmast” och ”världen är till för att bedragas” och liknande.

I förgrunden för deras karaktär står den överdrivna uppfattningen om det egna jagets betydelse ; som den gör hos alla aktiva människor. Deras självuppskattning är anspråksfull och den där bakom lurande mindervärdeskänslan dyker knappast någonsin upp i deras medvetande.

Så fort det händer dem något oangenämt finner de alltid att skulden är någon annans.

Oftast lyckas det dem då att återställa självuppskattningen (som lidit skada i det oangenäma) genom att bestraffa den andre ; alltså genom en hämnd.

Den gällande lagstiftningen (dressatet) lyder : ”Om någon måste lida så inte skall det bli jag utan någon annan.”

Ju äldre de blir dess mer inser de att man måste klara sig själv. Om man inte gör allt själv går livet alltför ofta emot. På det sättet tilltar deras jagupptagenhet med årtiondena.

Som vuxna ger de sig tillkänna mot underlydande genom brist på förståelse och hårdhet ; mot överordnade genom brist på smidighet.

I förhållandet till vänner skyr de inga medel ; att slå konkurrenter och överordnade ur brädet visar sig vara förklarad som tävlingslust.

I den egna familjen är de despoter som ofta är storsinta men alltid med sin egen maktfullkomliga nåd eller onåd som måttstock ;

fullständigt utan känsla för de egnas verkliga behov. De kan inte uppfatta att någon annan i familjen lider

och om de skulle göra det ändrar de inte sig själva utan förutsätter att andra gör det.

Det kommer aldrig att gå upp för dem att moraliska eller juridiska skäl skulle vara till för något annat än att skaffa dem själva fördelar. Jagaktigheten tar här den form som man brukar kalla egoism.

Uppstår den jagaktiga aktiviteten ur en för hård uppfostran har vi att göra med en hänsynslös, kall och ofta fasansfullt stridande människa ; som vi benämnt Caesaren.

Har den däremot uppstått ur en för vek uppfostran så uppträder bluffmakarens karaktärsform, den som vi betecknar med Idolen. De kommer att närmare betraktas i följande kapitel.

Men i det här fallet behöver vi inte särskilja de båda karaktärerna. Vi kan betrakta båda som aktivt jagaktiga i deras utveckling och slutliga öde.

I nödfall kommer varken Idolen eller Caesaren att tveka inför brottsliga handlingar. Egoismens gräns bestäms för dem båda alltid av praktiska skäl (alltså egoistiska).

Om egoisten hamnar i ekonomiskt trångmål väjer han varken för stöld eller förfalskning om det visar sig vara medlet som snabbast för till målet.

Ju mindre han lärt sig att vänta dess större är risken att han söker använda sådana medel ;

och ju mer han lärt sig vänta dess mer uppenbart är det att han skaffar sig makt som politisk erövrare, som virtuos eller affärsman genom sin hänsynslösa framfart.

Han är i behov av makt för att hålla undan sin känsla av mindervärde och för att rädda ett jagideal som alltid ger honom rätt.

När en sådan människa ser sig berövad frukterna av ett tålmodigt och mödosamt arbete kan det framkalla hämnd av fruktansvärt slag. Beviset på den egna makten som den sedan länge lagrade självöverskattningen då kräver kan, därför att mindervärdeskänslan i det ögonblicket hotar, inte komma till stånd med en bejakelse utan bara med ett förnekande.

Bara genom att ödelägga ting eller levande väsen (och därvid inte alltid den ”skyldige”) kan den sårade Caesaren eller Idolen återställa sin självöverskattning.

Men räcker hans mod till att bära också denna känsla av mindervärde (när han alltså även i det avseendet ”lärt sig vänta”) så inser han att det inte är klokt att öppna sig för omvärlden med en våldsakt och därigenom ställa sig mot mänskligheten.

Verkan av hans egoistiska klokhet verkar på omvärlden som självbehärskning, återhållsamhet eller tålamod.

Men därigenom förändras inte hans behov av självhävdelse. Hämnden (på livet, eller innerst inne på dem som en gång utsatt honom för den stora förräderiet) är inte upphävd utan bara uppskjuten och en dag kommer den att öppet bryta igenom.

Men nu kan den lika gärna träffa en helt utanför stående eftersom avsikten inte är att återställa en rubbad jämvikt ; utan syftet är att återerövra den förnedrade gudomligheten hos en människa som fruktar sin egen känsla av mindervärde mer än döden.

Ganska ofta finner man en något mindre modig typ av Caesaren.

Det har för honom blivit nödvändigt att föreställa sig så mycket egen dygd som han i verkligheten äger egoism.

Sådan människor håller sig för goda kristna, sanna socialister eller det rättas försvarare men alltid för något värdefullt.

Eftersom deras värdeskala genom egoismen upprättats efter deras eget värde går de hellre över lik än erkänner en devalvering av sitt värde.

Vanligtvis finner de också ett rättfärdigande av detta moraliska övervärde som för dem blir hela det medvetna livsinnehållet.

Det finns emellertid inte bara förtäckta Caesarer utan också dolda Idoler. Till dem hör framför allt de människoföraktare som lever tillbakadraget och samlar pengar eller vetande, rara blommor, antika böcker, gamla slantar eller sällsynta frimärken.

De ställer upp rekord som inte angår någon i världen och är lyckliga när de vet sig vara oslagbara.

Den här sortens karaktärer har stor framgång (åtminstone vad de själva menar). De uppnår nästan utan undantag vad de strävar efter : pengar, makt, ära, nöjen, resor, kärleksäventyr eller de här skildrade rekorden.

Nu frågar man sig var någonstans sätter djävulskretsens pina in som enligt den tidigare framförda tanken inte kan utebli?

Ju skickligare och ju mer följdriktig den jagaktiga livsformen har utvecklats ju längre låter krisen vänta på sig och ju mer fruktansvärd bryter den in.

Början av plågorna ligger alltid där karaktärens mål finns nämligen i det egna jaget. Det är alltså där sammanbrottet måste ske.

Det sista skranket över vilket inget självbedrägeri kan klara sig är döden.

Nästan allt vad egoisten gör under den andra halvan av sin levnad har sitt ursprung i kampen mot döden. Någon förevigar sitt namn med miljonstiftelser, en annan ägnar sig åt halsbrytande företag, berusande och vansinniga fester, sensationella livsfarliga lekar. Och så finns det kosmetika. Allt för att svepa medvetandet i ett glömskans dok ; för att skjuta åt sidan tanken på att döden är på väg.

Men framför allt annat finns det läkarföreskrifter. Förbud och varningar hälsokost och kostregler förbud för för kaffe, sprit, kolesterol och farliga gifter, regler att gå upp tidigt eller sova ut. Sprutor och energidrycker allt för att hålla döden på avstånd.

Den ilande skräck mannen känner när de första grå hårstråna visar sig, eller kvinnan när en rynka kan anas i ansiktet kan inte bara förklaras med fåfänga.

Ilningen betyder : man är illa förberedd för döden som skickar sina första förebud. Ännu har man tid för att rusta sig för mötet med honom.

Men man väjer undan inte bara för själva mötet med döden utan man undviker förberedelserna inför den därför att de visar att döden existerar. Man hatar inte bara döden som bryter ned jaget och innebär dess slut ; ännu mer tar man avstånd från att den kommer närmare ; det långsamma nedmonterandet av jaget.

Det är här djävulskretsen obevekligen börjar sin verkan om man inte lyckas hålla tanken borta.

All ångest är ångest för det kära jaget.

Den tragedi som redan antytts när det gäller den ensammes nöd, visar nu att den är lagbunden.

Ju mer man undviker att förbereda sig för den slutliga bankrutten av jaget desto större är faran att den plötsligt inträffar. Och ju mer man bemödar sig att sluta ögonen inför den sig närmande faran dess mer fruktar man åsynen av dess förelöpare. Men ju mer man förskräcks av dess förelöpare, dess mer vill man fuska bort dem eller tyda dem på ett annat sätt och så mycket större blir faran för den plötsliga katastrofen.

Ju omständligare förhållningsregler man måste följa ju mindre kan man hålla hemligt för sig själv att man springer från en uppgift som man vet inte går att undvika.

Till slut måste man ändå erkänna att alla kostnader som man lägger ut för dessa kärleksfulla självbedrägerier, alla dessa offer som man gör för hälsans skull och alla dessa anstalter för att höja den egna betydelsen ändå inte kommer att föra till den eftersträvade platsen högst upp på stegen av människornas aktning, och att offren tvärtom visar rakt in i den känsla som jaget i sin erbarmlighet faktiskt känner.

Men när det snart inte längre finns några medel att tillgripa som skulle skaffa den utbrytande mindervärdeskänslan ur världen ;

så finns bara kvar möjligheten att en överstegring av medlen ; mera av det ena och mera av det andra kan uträtta det man hoppas på och att själva överdriften kan rätta till allt. Men i verkligheten påskyndas bara sammanbrottet.

Utåt lyckas det väl att behålla den oklanderliga masken fram till den dag krisen börjar. All vardandets lidanden tränger sig samman till de ändlösa timmarna eller sekunderna mellan döendets början och den fullbordade döden.

Hur uppklarnandets process förlöper i sina enskildheter förblir ändå dolt för oss. Vi kan bara ana att på detta sätt avtjänas det som hittills blivit försummat.

Och den som sett många människor dö är böjd att hålla med om att några ögonblick kan återta vad som borde uträttats under årtionden. Besparad detta lidande blir dock ingen människa.

Hur fasansfull en sådan död kan vara trots sin skenbart korta varaktighet är resultatet likväl detsamma för alla människor : den fulla friheten.

Också när den allra första levande upplevelsen är det allra sista andetaget har också detta liv nått sitt infinala mål. Väldsalltets jagaktighet har blivit mindre och en människa har trängt fram till klarhet.

19. D e n s k e n h e l i g a n ö d e n

Den aktivt jagaktiga människan behöver sina medmänniskor för att nyttja dem.

Hans (eller hennes) kännetecken är ett kraftfullt ja som han säger till sig själv, och ett orubbligt nej, som han har i beredskap för andra.

Den relationsperson (som han i sitt inre åberopar sig på) är utan undantag en skugglik åskådare som föreställer mänsklighetens skiljedomare och som han dag in och dag ut försöker imponera på.

Och då denna relationsperson som han jämför sig och sina egna värderingar och urval med bara finns till i samme själviske persons tankar så utfaller domen alltid så här : han tillerkänns första pris.

Men den som i barndomen blivit djupare missmodig hänvisas till en verklig relationsperson.

För honom står känslan av mindervärde i förgrunden. Behovet av självhävdelse ger sig bara tillkänna i hemlighet och på ett indirekt sätt. Därför litar han inte mer på att själv kunna klara livet.

Han går över till den passiva typen och utser en person som han hänvisar till (i sitt inre) som ansvarig för sitt eget öde och han nöjer sig med att leva i andra hand ; han blir en Gnällspik en ständigt underordnad.

Denne hjälpare som han hänvisar till betraktar han emellertid inte bara som överlägsen sig själv utan också till slut som sin fiende.

Detta kommer att skapa många motsägelser.

Man kan tänka på morsgrisen som lägger sitt öde och livets alla små enskildheter i mammas hand ända in i sitt vuxna liv.

Han hänger med stor ömhet fast vid henne, behandlar henne uppenbart som sin relationsperson alltså ansvariga medmänniska men är innerst inne övertygad om att hon vill komma åt honom.

Man måste mycket noga undersöka det psykologiska förhållandet mellan barnet och dess relationsperson för att inte bedras av det tydliga kärleksfulla och harmoniska skenet mellan de två.

Men vilken politiker skulle vara beredd att ta stöd av en överlägsen fiende? Lösningen på frågan kan bara finnas om den överlägsna fienden har intresse av sin lilla grannes framgång.

Den politiska hållningen hos ett sådant barn måste alltså innehålla ungefär det här : ”Du behöver mig ju : därför måste du sköta mig. Jag behagar dig väl ; då måste du ju vara snäll mot mig.

”Jag är väl en del av dig jag har en plats i ditt hjärta alltså måste du ta hand om mig och skydda mig från allt som är obekvämt. Du måste ställa dig i mitt välmåendes tjänst”.

I verkligheten uppför sig den typiska morsgrisen in i varje detalj efter denna politiska regel. Hans uppförande kan bara förstås, när man utgår från att all kärlek och tillgivenhet han bär fram till modern har det omedvetna syftet att göra henne till sin undersåte.

Och i krassa fall träder denna politik tydligt i dagen. Barnet skriker så fort mamma vill gå ut och mamman blir lydigt hemma.

Det som här också för en lekman tydligt visar sig, kommer att verka på samma sätt men i förklädd och mildare form överallt där ett barn till synes uppträder kärleksfullt mot sin relationsperson : den person som man relaterar till förnedras till medel.

Det gäller också för den vuxne som relaterar till någon annan ; det kan både vara en annan vuxen eller ett barn : det handlar inte om kärlek utan om förtryck.

Barnet åtregäldar den första katastrofen i sitt liv när han av mamma gjordes till objekt med en ”politik” som i sin tur förvandlar mamma till objekt.

Naturligtvis handlar det aldrig om medvetna avsikter. Inget barn (eller vuxen) är i sitt medvetna liv en sådan perfid diplomat och en så skarpsinnig människokännare att det skulle gå att medvetet utföra ett sådant konststycke.

Det är det outhärdliga tryck som barnet utsätts för som sätter igång processen och bara den oförbrukade produktiviteten och de obegränsade utvecklingsmöjligheterna som finns kvar inom det kan gradvis bygga upp en sådan karaktär hos ett barn som vi inte kan beskriva på annat sätt än att jämföra med en skicklig diplomat.

Men likheten är otillfredställande därför att förhållningsättet hos ett sådant passivt jagaktigt barn helt meningsfullt står i tjänst hos dess jagaktiga syften.

Barnet själv vet inte varför det är så utan det handlar som det måste handla. Det är det tvångsmässiga i dess hadlingar som skiljer det från diplomaten.

Därför kommer de politiska riktlinjer som utbildats följdriktigt ur barnets erfarenhet och som blivit till dressat, att fullföljas även när de inte längre kan leda till det avsedda målet.

Det är samma tragedi som uppenbarade sig i Idolens och Caesarens öden.

De enkla trick som finns omedelbart i barnets medvetande avslöjas vanligen ganska snart av de vuxna. Man hostar och mamma blir bekymrad. Man kan inte sova, och mamma kommer och sätter sig på sängkanten.

Detta lyckas några gånger, sedan blir det utan verkan.

Men barnets inre nöd är inte borta den bara ökar. Det måste göra sitt jags nöd gällande gentemot uppfostringsmyndigheten och under trycket av denna nöd öppnar sig den mänskliga naturens ventiler.

Man får ångest för livet som man inte känner sig vuxen. Från alla sidor höjs det anspråk som man inte kan uppfylla. Man skall utföra något man skall lära sig något man skall vara artig man skall vara modig – och man har bara ångest. På dagarna går man omkring blek och nedstämd. De vuxna vill att man skall vara glad ; desto mer tränger sig gråten på.

Då bryter i en natts mörker hela den barnsliga jämmern igenom. Som ur en vulkan laddar affekterna ur sig. Först var det en dröm : ett lejon stod vid sängkanten med öppna käftar (det var livet). Barnet skriker högt, skakat av ångest och badar i svett.

Nu blir mamma allvarligt bekymrad. Hon kallar på doktorn. Han säger : ”Pavor nocturnus”, och ger några råd och regler. Men den tragedi som utspelar sig här den förstår de vuxna inte :

ett barn har upplevt den yttersta ensamheten och det har förstått att dess ångest kan driva upp mamma ur sängen och att ensamheten försvinner om man skriker tillräckligt högt.

Det nya dressatet säger : ”Låt din ångest växa till den slår samman över dig då kommer de vuxna för att rädda dig.”

Till slut genomskådar mamma också detta trick och efter några dagar vägrar hon att kliva upp på natten. Men det handlar inte om konstgjord skräck utan om den verkliga bittra nöden som visserligen uppträder som om den stod i en barnslig politiks tjänst.

Mamma vägrar att komma ! (och det gör hon rätt i för om kon skulle komma skulle de nattliga skriken aldrig upphöra).

Men vad kommer att ske nu? Barnet är ännu mer hjälplöst, ännu mer övergivet än förut. Livets lejon hotar ännu farligare och någon hjälp från mamma är inte att räkna med.

Och i övermåttet av denna inre skräck öppnas en ny nödventil : ångestanfallen bryter ut mitt på dagen. Det knakar i hörnet som om lejonet satt där. Darrande och vaxblek i ansiktet med svettig panna och stela ögon bryter barnet plötsligt samman. – och åter tillkallas doktorn.

Åter har barnets stora nöd tvungit de vuxna i dess tjänst.

Det har ingen betydelse åt vilket håll ventilerna öppnas. Det är alltid först ångesten som plötsligt tvingar sig fram i den själsliga nöden genom kroppsliga uttryck.

Hos några är det ängslan för djur, hos andra för förbrytare , hos en tredje ångesten att förlora eller att lida nederlag. Hos andra åter är det ångest för skolan eller gymnastikredskapen där.

Alltid framstår det som barnet ängslas för som en bild vilken i sig bär summan av de faror som livet utsätter det för ;

och det är all den mindervärdeskänsla barnet är mäktigt som framträder i den.

För en del blir ängslan att tänka eller rättare sagt ängslan att tänka fel det som man kallar dumhet : det är den nervösa tankehämningen.

Hos andra framkallar ångesten för att rodna en allmän skygghet med alla dess följder.

Man har dålig hållning man äter dåligt man andas dåligt och blodomloppet fungerar inte som det skall. Kroppen formligen kallar på tuberkulosen. Skolläkaren tänker : ”Har hon inte tuberkulos kommer hon snart att få.” – Men varken mjölk eller ägg eller sol eller hög luft hjälper. Därför att ingenting av det är medel mot ångest. Det enda som kan hjälpa är att återställa förtroendet mellan barnet och de vuxna ; läkandet av det sårade modet befrielse från modlöshet.

Men det viktigaste och det mest givande som blir kvar hos dessa barn är den omedvetna levnadsregel vars dressat är :

”Den enda makt jag har består i att säga nej. Genom att säga nej kan jag få mindervärdeskänslan att försvinna”.

Detta dressat innehåller den djupaste insikt som över huvud taget kan erhållas om innehållet och gränserna för den mänskliga makten.

Vår makt att säga ja tillhör inte oss själva. Det är livets makt, som livet ger oss bara till låns som dess vasaller och som det tar tillbaka så fort vi missbrukar den. Så länge vi säger ja följer vi livets ström och handlar bara när tillfället öppnar sig. Vi uppträder som livets tjänare och är utan egen makt.

Därför tjänar jasägandet aldrig självhävdelsebehovet.

(Det enda undantaget är demonin, indien-inställningen till livet genom ett jag som vi inte skall ta upp här, då det är en sällsynt och svåråtkomlig företeelse.)

Den som önskar att jagaktigt säga ja kan bara säga det till sig själv på det sätt som de förut skildrade egoisterna brukar göra. Till det behövs ett stort självförtroende ; behovet av självhävdelse måste stå i förgrunden och mindervärdeskänslan måste vara dold.

Hos de passiva karaktärerna, som det är tal om här inträffar i stället det motsatta. Deras självförtroende har gått förlorad i uppfostran och därför kan de öka jagets värde (öka sin egen makt) bara genom att säga nej.

Skillnaden mellan det egoistiska (aktiva) sättet att förhålla sig och det skenheliga (passiva) sättet kan man se genom att egoisten bara förnekar sin omgivning medan den skenhelige i nödfall förnekar sig själv.

Genom den sällsamt tvångsmässiga verkan av djävulskretsen blir den passive tvungen att i sin jagupphöjelses intresse förneka inte bara den yttre världen och sin inre värld utan slutligen sin egen subjektitet.

Han rör sig på en linje vars början är behovet av tröst, med slutet i självförintelsens maktberusning.

För att förstå denna väg är det emellertid nödvändigt att gå genom alla dess sidospår och vändningar var för sig och då särskilt lägga märke till den vändning när det egna lidandet blir förvandlat till ett medel för självupphöjelse.

Från detta ögonblick är denna Gnällspiks öde beseglat.

När en man känner sig underlägsen sin hustru måste han använda alla möjligheter att förstärka sin självkänsla. När hon säger åt honom att ta en promenad kan han inte göra sig gällande genom att säga ja.

Säger han nej kan hustrun inte göra något åt det.

Den som säger nej är utan undantag situationens herre. Barnet (lika omedvetet som mannen) som redan vid åtta nio månaders ålder kniper ihop läpparna när det skall äta för samma politik och tvååringen som inte vill sova och treåringen som inte vill ta på strumporna.

Förnekandet visar sig vara en trollformel som återför varje kränkt eller sårat jag till makt och anseende.

Ju fler dressat som en människa drar omkring med desto mer vanligt är det att hennes jagaktighet kommer i fara och ju mer grundligt måste dessa allmänna dressat av förnekelse komma till användning.

Emellertid finns det också en sorts själsliga tillstånd där inte heller den modige kan finna någon annan utväg än att säga nej. Det är vid sådana tillfällen som två dressat motsäger varandra trots att de är avsedda att tjäna samma mål nämligen bevarandet av jaget.

En skolpojke lever efter följande lagar :

§ 1. Samla så mycket ära som möjligt.

§ 2. Gör därför aldrig och ingenstans något galet.

§ 3. Försätt dig därför aldrig i ett läge som du inte är vuxen.

Dessa tre dressat har tidigt genom negativa erfarenheter blivit kött och blod. Deras uppkomsthistoria torde vara enkel och är här av föga intresse.

Viktigt är emellertid att alla tre påtagligt uppstått ur varandra och att det följande alltid låter sig förstås som utförandebestämmelse av det föregående.

Livet förnekar emellertid en sådan följdriktighet :

Nämligen ju bättre han följer sina dressat dess förr kommer han att bli först i klassen.

Enligt § 1 får han inte avslå denna ära.

Enligt § 3 får han emellertid inte anta den, då han i en sådan ställning utan tvivel inte kommer att kunna genomföra § 2.

Uttryckt på ett annat sätt : hans mindervärdeskänsla tvingar honom att sträva efter inflytande men den hindrar honom samtidigt att förverkliga det. Han litar inte på att han kan genomföra det som han alltid måste försöka. Men han måste försöka det eftersom han inte vågar tillstå att han inte tror sig om att kunna det.

Det går för honom som för en politisk grupp som bara är inställd på opposition kritik och maktkamp.

I det ögonblick som det gäller att själv ta tyglarna måste en inre katastrof inträffa. Därför att man måste säga ja och man har bara lärt sig säga nej.

Man måste ha klart för sig att övergången från den negativa hållningen till den positiva från kritik till prestation ingenting mindre är än ett upphävande av de tidigare dressaten, en inre omvandling som bara själva uppklarnandets process kan hjälpa dem till – att sakligt betrakta sin situation.

Vad gör nu skolpojken när han är klassetta men inte känner sig vuxen uppgiften?

Han får ångest. Och ångesten öppnar också här en nödventil. Han sover dåligt han får huvudvärk han måste ta ledigt från skolan i flera månader på grund av för stor flit och överansträngning.

Men därmed är han faktiskt hjälpt. Ty hans ära är nu närmast ännu större än om han förblivit frisk. Och bördan att vara klassetta kan han överlåta åt någon annan och trots det behålla värdigheten av att vara den bästa och flitigaste.

Också här måste man betona att det inte handlar om en medveten politik utan att resultatet som skulle hedra vilken diplomat som helst inte kommer sig av eleven utan härrör från livet.

Också här var produktiviteten och de om sin väg aldrig förlägna skapande krafterna i livet verksamma. Uppenbart var den riktning i vilken de måste röra sig förnekelsens.

Att avstå från uppdraget och hälsan var det enda som vid närmare betraktande av de tre dressaten var den enda lösningen om inte förnekelse av livet själv, självmordet som en sista nödventil visade sig vara lösningen.

På ett liknande sätt förlorar den kvinna sin hälsa som till slut möter någon som förstår henne. Att vara oförstådd är på samma gång ett adelsbrev. Att bli förstådd måste alltid framstå för henne som högsta jordiska lycka.

Men vad sker när någon förstår henne? Hur skall hon kunna leva vidare utan sitt adelsbrev?

Och till yttermera visso skulle den som förstod henne också förstå vad den oförståddas roll hade för betydelse för henne.

Därigenom skulle hela hennes jagaktighet komma i dagen.

Det är naturligtvis inte vad hon förstår men den minsta aning om detta får en sådan oro att uppstå hos henne att hon för sig själv och andra har rätt att fly vart som helst.

Samma sak händer för den man som till slut står inför den självständiga ställning han arbetat för i trettio år.

Plötsligt säger hans sig : ”Nu är det för sent, nu har jag inga krafter kvar, för tio år sedan skulle jag kunna välta jorden.” Också han flyr utan tanke på var han kommer att hamna.

Att avsäga sig sin hälsa är alltid förbundet med ett ärligt lidande ändå är det en skenhelig nöd. Därför att det skänker lidandets anspråk att bli omhändertagen och vårdad. Den ersätter flykten från ett ännu större lidande i vilket det inte kan ställas anspråk på att bli omhändertagen det lidande som är knutet till jagaktighetens undergång.

Sanatoriet är Valhall för en utmattad jagaktighets hjältar. Där får de från alla andra (kanske också från doktorerna) en ränta av beundran och medkänsla och därigenom kommer den sjunkande valutan av deras jag åter att stiga i värde. Det är som om det av andra lika svaga företags aktier kunde få ny kredit för att öka sitt värde.

Efter några veckor har självförtroende ökat så att man är beredd att återgå till kampen om livet tills man vid nästa sammanbrott höstar in ännu mer ära vid sin återkomst till Valhall. *

* Här bör man lägga märke till att när tuberkulosen som sjukdom i stort övervunnits så öppnar sig flyktvägar i andra sjukdomar som inrymmer mycket uppmärksamhet och mycken tröst, som cancer, demens, alzheimer med mera och som det ännu mer krasst finns i den nya utbrändheten, försiktigtvis kan vi säga att jaget disponerar för detta. Det är emellertid tydligt att funktion i sjukdomen är liknande : människans omättliga behov av tröst.{sg}

Om man skulle komma till en plats där det kära jaget inte får vad det begär kommer man att bli upprörd och genast resa sin väg.

Men om omständigheterna inte tillåter det utan man måste stanna några veckor då är den enda räddningen för jaget förnekandet.

Man är övertygad om att man inte kan bli frisk i en sådan omgivning och man blir faktiskt inte heller frisk eftersom man hela tiden intar en försvarställning. Man uppför sig som om det var nödvändigt att sätta sig till motvärn. Varken blodomlopp eller nervsystem kan komma till ro. Därför kan man vid avresan triumfera : ”Var det inte det jag sa? Här kan man inte bli frisk, bara sämre!”

I de sanatorier som lever på jagaktigheten hos sina patienter härskar negativismens djävulskrets i sin krassaste form : ju mer värdefull man är dess mindre ger världen vad man vill ha.

Ju mer man då blir misskänd av den onda världen desto mer lider man.

Ju mer man lider desto mer medlidande och beundran är man värd i sin krets av likaledes beundransvärda ödesvänner.

Det antalet mediciner man gör av med symboliserar de ordnar av lidande vars kännetecken man bär.

Det är samma sak som gäller för den skygge och ensamme sanatoriegästen som bara kan jämföra sitt eget lidande med de stora martyrernas.

Denna känsla av mindervärde som späds på av ett oavbrutet lidande låter sig bara utjämnas med ett ännu större lidande.

Man borrar sig in i lidandet som en mask i en trädstam som samtidigt ger masken dess näring och blir dess grav.

När man kommit så långt att det enda medlet mot lidande är ett förstorat lidande är jagets sammanbrott och början till uppklarandet mycket nära.

Här finns den vändpunkt där lidandet omfinaliseras till självupphöjelse och därigenom övergår till meningslöst kval.

Men tätt under detta ligger den andra vändpunkten där självförstörelsens kval åter träder i livets tjänst. Självförstörelsen mynnar via en självmordskris ut i uppklarnandets process.

2 0 . F l y k t f ö r s ö k

Uppklarnandets upptakt är jagets sammanbrott ; och de första stadierna är besvikelse. (Künkel använder ordet Klärung – uppklarnande, rening.)

Den omedvetna livsplanen med sin skickliga hopflätning av dressat, förutfattade meningar och anspråk visar sig inte vara möjlig att bruka.

Man märker att allt det som man uppbådat för att bevara jaget inte gör det ; utan att i stället ju mer jaget skyddas deto säkrare leder händelserna till dess undergång,.

Då ser man sig om efter hjälp. Helt har man ännu inte givit upp hoppet om att kunna leva vidare utan att avstå från jaget ;

men man är ändå beredd att klä sitt jag i en ny och bättre kostym.

Det är åtminstone ett framsteg. Tidigare hade den jagaktiga människan under inga omständigheter kunnat gå med på att det skulle finnas något fel i hennes inre.

Den aktiva virtuosen pekar på sina framgångar som visar att han har rätt ;

lidandets virtuos på de oundvikliga svårigheter som livet är fullt av ; men allt lika falskt.

Även om de sökt orsakerna till sitt lidande i sig själva, i sin egen karaktär, skulle de inte kunna tränga in till sin jagaktighet. Och båda skulle upprört ha tillbakavisat varje antydan om de verkliga sammanhangen.

Dessa säkringar av den jagaktiga författningen faller nu åtminstone delvis bort. Utsikterna för en inre omställning har såtillvida ökat som beredskapen att offra något av sin jagaktighet har blivit större.

Emellertid tar man i nästa ögonblick sin tillflykt till sådana nya medel som jaget i sin kärna ännu inte tillgripit.

Man underkastar sig dyrbara och smärtsamma behandlingsmetoder man tar bittra mediciner man låter elektrifiera sig eller hypnotisera sig, man underkastar sig en plågsam diet, man spolar tarmarna och genomgår mjölk, natron- och citronkurer. Och i de flesta fall kan man spåra en ökning av livskänslan.

Den som kan läsa karaktärer genomskådar lätt sådana första förbättringar. Organfunktionerna som förut inte förmådde hålla fast sin onaturliga tjänst i omfinaliseringen av jaget blir åter igen omfinaliserade, men nu för att förhärliga en metod för hälsans återvinning.

Denna metod träder genast i tjänst hos patientens jag (ansvaret överlämnas åter, nu till en metod).

Jaget betalar visserligen en inträdesbiljett i det att det frivilligt underkastar sig negativa erfarenheter.

Men i utbyte tillhandahåller metoden åt jaget ett visst kvantum aktning nämligen från alla dem som tror på metoden.

En ny slags självömkan uppstår som därigenom är än mer beslöjad än de tidigare.

Men på samma gång förändrar den nya omfinaliseringen de gamla dressatens inriktning så att man kanske från att ha känt sig hoptryckt nu rätar på ryggen och drar in frisk luft. Ur detta uppstår talrika nya erfarenheter som mycket väl låter sig tolkas som en inre förvandling och viktiga upprörande upplevelser.

De kommer i själva verket av den plågade människan att utnyttjas som påtagliga friskhetstecken och omvandlingar av det prestigehungriga jaget.

Dessutom finns i alla sådana system en kärna av missförstådd sanning. Det ena eller det andra organet kommer faktiskt att fungera bättre än det var tillåtet att göra tidigare. Men de förbättrade medlen kom i tjänst hos ett sämre mål. Det samlade resultatet blir bara att den murkna byggnaden ännu några månader kommer att hålla stånd mot livets anstormning.

Det reformerade jaget bryter också samman efter en tid. Den djävulskrets som är i arbete låter ungefär så här :

”Som anhängare av den nya metoden är jag förpliktad att hylla den utan att knorra ; min kropp måste uppfylla metodens löften”.

Men de omfinaliserade organen förmår inte prestera vad de förväntas eftersom de redan är intrasslade i alltför många varandra motsägande dressat.

Ju mindre det välbefinnande infinner sig, som man känner sig förpliktad, desto häftigare måste metoden som skall leverera hälsa bli nyttjad.

Men ju mer metoden omfinaliserar organfunktionerna i jagets tjänst dess svagare blir resultatet. Spänningarna minskar inte utan ökar.

Det finns människor som spolar tarmarna tre gånger om dagen. När de känner sig försvagade av det spolar de igen. Och när de blir sämre ökar de mängden av spolvätska till det osannolika.

Naturligtvis kan man inrätta sig i detta förhållande en tid.

Genom att söka uppnå nya rekord kommer ett skimmer av helgonlikhet att falla över en, som heller inte behöver betalas alltför dyrt med hälsan. Man betraktar alla medel som rättfärdigade så länge de kan dölja nya nederlag.

Så länge man har kvar tron på metoden och dess förmåga måste den till slut upphöjas till självändamål. Metoden (och med den självförintelsen) blir en kallelse.

Det innebär att krisen och uppklarandet rycker ett märkbart stycke närmare.

Det finns emellertid en rad metoder som griper in i de väsentliga bestämningarna av människans personlighet med vida större verkan än de här nämnda. Det är andligheten i de levnadsystem som uppträder som nya eller förnyade religioner. Det skyddar jaget i dess svaga punkter med mycket större sakkunskap.

På den kroppsidan är det den nya gymnastiken som kan ha ett lika varaktigt inflytande på människans personlighet som de förment nya religionerna.

Men till dessa båda ansluter sig bara de vars inre författning är allvarligt skakad de alltså som befinner sig nära mognadsprocessen.

De som tror på dessa är beredda att offra hela provinser av jagaktighet bara de kan rädda själva tronen. Och denna vilja hos anhängarna förklarar lärornas stora makt och den djupgående verkan hos deras metoder.

Gymnastikskolorna har trots de stora skillnaderna, mellan sig det gemensamt att de faktiskt befriar organfunktionerna ur deras förstelnade och falska medel-mål förbindelse.

Därmed sätter de igång ett slags inre uppror som mycket väl skulle kunna vara föregångare till en verklig uppklarnandeprocess.

Men de livsåskådningar som (oklara och icke uttalade) ligger till grund för gymnastiken är alla inriktade på det klassiska idealet. De eftersträvar en så rätlinjig utveckling hos den enskilde som möjligt. De väntar sig också att den gemensamma utvecklingen skall gå samma väg.

De missförstår inte bara den makt som jaget utövar utan också innehållet i jagaktigheten.

De söker avveckla lidandet eftersom lidandet med nödvändighet är förbundet med krampaktiga tillstånd och kroppsliga ”fel”, ja eftersom lidandet till slut är detsamma som dessa fel.

Men därigenom ställer de sig i jagaktighetens tjänst därför att den som söker föra undan lidandet oundvikligt också förfaller till jagaktighet.

Så uppstår den barnsliga tron att en sund, funktionerande organism också nödvändigtvis reagerar ”riktigt” och att den alltså inte kan vara ”ond”.

Det är samma gamla misstag som uppfattar det ”naturliga” som det ”goda”.

I praktiken räcker de bättre metoderna inom gymnastiken till att lösa stelheten i medlen, i organfunktionerna ; när det gäller den stelhet som ligger i syftena är de maktlösa.

Men medel kan varken vara goda eller onda i sig själv. Därför träder de befriade medlen som de nya kroppsfunktionerna bildar, genast åter i tjänst hos de gamla jagaktiga syftena.

Följden av gymnastiken måste tvångsmässigt bestå i att jaget lägger sig till med nya möjligheter att utöva sin makt.

Sinnesglad levnadsnjutning, stegrad motståndskraft mot hela världen, ett epikuréiskt leva – låta leva är det man på det högsta kan uppnå på denna väg ;

och de andras nöd?

finns den bara därför att de inte har gymnastiserat ?

arbetslöshet och kamp mellan klasserna

och kommunism och högkapitalism

och kapprustning och den slutliga striden mellan öst och väst

och världsomfattande krig

och mänsklighetens kriser och Moder Jords smärtor

kommer detta att försvinna när presidenten gymnastiserar?

Gymnastik räcker inte till att skapa en bärande princip för en världsåskådning. Den måste underordna sig som tjänande medlem i en överordnad princip.

Så länge den ställer sig ensam som medelpunkt i livet verkar den som ett tungt artilleri som utan att känna skillnad på vän och fiende skjuter åt alla håll.

Men så fort den hänger sig på en världsåskådning beror dess värde eller ickevärde inte på den själv utan på världsåskådningen. Det blir tydligare när man närmare betraktar skenreligionerna.

Här nyttjar man systematiskt samma ”övningar” som ligger till grund för de resultat gymnastiken visar upp nämligen en kroppslig och själslig avslappning som är detsamma som en tillfällig uppmjukning av den jagaktiga förbindelsen medel – syfte (alltså när de medel man förfogar över nyttjas i jagets tjänst).

Begreppet ”koncentration*” som för det mesta brukas i dessa sammanhang betyder ungefär detsamma ; förverkligandet av ett infinalt syftemål.

Allt det andra, meditationen, bönen, det introverta skådandet och på samma gång de yttre förhållningsätten, säkerheten, modet, uthålligheten allt uppstår helt följdriktigt genom en övergående förminskning av jagaktigheten.

*Manja Benkov definierar koncentration som dels uppmärksamhet i sig dels den koncentration man riktar mot objektet – hon undviker ordet koncentration därför att det språkligt leder tanken till en spänning, som är motsatsen till förmågan att vara uppmärksam {sg}.

I det ögonblicket uppstår frågan hur vida och hur långt förverkligandet av det infinala syftemålet verkligen kan komma till stånd på den vägen?

Svaret måste bli : det kan inte alls komma till stånd.

Ty mognaden finns bara där där alla målsättningar mynnar i det oändliga där all finalitet övergår i infinalitet. Hur högt man än sätter målet har vi i alla fall med en skenreligion att göra. Så länge man fortfarande kan se målet i ett objekt och så länge man ställer sig själv i förhållande till objektet, är målet finalt.

Därför att ett sådant slutmål kan inte förbli ett slutmål det måste återigen bli ett medel till ett annat mål, även om detta inte ens är införstått.

På den vägen vinner jaget åter den makt som det nyss offentligen har avsagt sig.

En lära som fortfarande har en lucka till jaget finns inte på det infinalas villkor den är inte religion. Den finns till på de villkor jaget ställer ; det är en skenreligion.

Slutmål som finns i objekten låter sig forfarande utnyttjas av jaget och därför kommer de utan undantag att utnyttjas av jaget ;

och därför hindrar de i verkligheten sammanbrottet av jaget som de påstår sig önska.

Det har ingen betydelse om man kallar det ”Världslösning” eller ”Tusenårsrike”, eller ”Gud”, de förblir jordiska medel i tjänst hos jordiska syften.

Religionen börjar först där, där syftena pekar utöver all dubbelhet i subjekt och objekt, där det infinalas överhöghet finns inrymd, den som måste tänkas på andra sidan av rum och tid och därför också på andra sidan av subjekt och objekt och följaktligen inte mer kan tänkas.

Men alla som önskar sig lycka eller framsteg eller inre frid utan att överlämna subjektet till det infinala och därmed faktiskt har upplöst jagaktigheten han underbjuder gud och begär lycksalighet till ett billigare pris än den verkligen går att få.

Det är därför förtvivlade människor i stora skaror söker sig till skenreligionerna för att finna sin räddning där innan de kan finna ett hem i den egna mognaden. Och därför är människofångsten där så lätt.

Utmärkande för de båda flyktförsöken, för den rena gymnastiken och för skenreligionen är att de båda står handfallna inför de kriser som de själva framkallar.

Så snart som den mänskliga organismens funktioner löser ut den inre författningen av stelhet kommer nämligen möjligheterna att bevara jaget orubbat i stor fara genom frågan om en översta topp (i syftespyramiden) ;

det vill säga uppfattningen av jagets ändamål.

Så fort jaget sätts ifråga kommer dess försvarsmekanismer i funktion ; aggression, hat och våldsam förstörelselusta vilka samtliga strömmar ut från det hotade jagets härskartron för att till varje pris rädda den.

Det är på samma sätt den härskande kasten, när den genom dåligt styre som den är ansvarig för blir hotad och då försöker rädda vad som räddas kan genom att handla med yttersta hårdhet och våld.

Men ju större faran verkar dess mindre går det att kontrollera försvaret och desto större blir faran för den härskande kasten. Den oundvikliga kretsen.

I varje välskött gymnastikskola och i varje välordnad skenreligion finns det gråtkramper, uppkastningar, sömnsvårigheter, ångesttillstånd, tvångstankar, försök till självförintelse och mordimpulser.

Alla dessa yttringar är sådana som ligger nära uppklarnandets process.

Ju våldsammare konvulsionerna av det sårade jaget visar sig desto närmare har stunden kommit.

Men gymnastiken som ingenting vet om jaget står handfallen och förlägen inför den ofärd som den framkallar och inte kan förvandla till hälsa.

Skenreligionerna söker sin egen fördel där de kan finna den. De talar om andar och demoner där de i all enkelhet borde tala om det kära jaget.

I stället för upplösning av och befrielse från jaget, manar de fram en hisklig kamp mellan makter som de trollat fram för att kunna bekämpa.

De ersätter verklighet med sken. De firar segrar och vinner lagrar och berömmelse åt jaget som de påstår sig vilja bekämpa. Demonen blir strykpojke och ställföreträdare jagad ur huset så att jaget skall kunna fortsätta att regera.

Krisen är över när en ny möjlighet att leva visar sig för jaget :

i gymnastiken erbjuds epikuréiskt välbefinnande

och i skenreligionen demonbekämpning som politiska trick med vars hjälp jaget åter kan återta sin förlorade tron.

Men också här verkar djävulskretsen.

Visserligen befrias kroppsfunktionerna, men i ett vidare avseende och med ett högre syfte verkar livets tragedi precis så som hos alla andra jagaktiga människor.

Varken gymnastik eller skenreligion förmår visa hur människan möter sin egen inre ensamhet :

hur hon finner bron till andra människor ;

hur hon slutar att använda medmänniskan som medel och objekt för de dolda jagaktiga syftena ;

hur hon erkänner henne som subjekt ;

hur hon finner den inre ordningen för flera subjekt, den vi-aktiga ordningen ;

och därigenom kan göra innebörden av sina öden levande.

Den som inte lärt det måste själv lida och göra andra människor lidande, tills hon lärt.

Också för henne leder vägen genom jagkatastrofen och ingen gymnastik eller skenreligion kan bespara henne denna smala väg. …….

September 00, augusti 01

juli 02,

föregående | tillbaks till början | nästa del