Åter

Fjärde delen

Kärlek och äktenskap

1 2.  F ö r b e r e d e l s e n

   Från vår utgångspunkt sett får vi inte först fråga vad man måste göra, på vilken väg man kan komma vidare, vilka möjligheter det finns att utveckla kärlekslivet och hur dessa möjligheter kan stegras.

     Först måste vi fråga oss varför utvecklingen av kärleken och äktenskapen nästan utan undantag är hämmad, problemfylld eller förgiftad. Varför förlöper äktenskapet så sällan lyckligt.

     Alla dressat som inskränker förmågan att leva kommer också att inskränka på förmågan i äktenskapet och utvecklingen av kärleken. Och i det här fallet är det den allmänna bestämningen av karaktären det så kallade temperamentet som måste undersökas.

     Den som inte lärt att vänta och den som inte lärt att låta sig nöja med små framgångar har föga utsikt att lyckas. Dressatet ”allt eller intet” och ”om inte genast, så får det vara”, bildar den sämst tänkbara förutsättningen för en livsgemenskap mellan två människor.

   Sådana självförhärligande anspråk kommer alltid att leda till att motparten blir objekt nämligen ett medel att tillfredställa de egna behoven. Man kommer med eller mot sin vilja att förnedra den andra till ett föremål.   Redan då gäller det inte längre två likaberättigade subjekts sammansmältning, alltså inte längre kärlek. Den andra förvandlas till medel det vill säga slav.  Uttrycket ”kärleksföremål” visar tydligt på den grundläggande förvirringen i så många förhållanden mellan människor. Men sådana tyranniska anspråk från den som anser sig älska uttrycker ett omedvetet dressat. Han kan inte kräva på annat än ett jagaktigt sätt, men han vet inte varför han inte kan. Ja, han vet inte ens att det finns något annat. Han ser sitt sätt att älska som det enda naturliga och slutliga. Och den partner, som inte vill gå med på hans villkor tycker han är kärlekslös och onaturlig.

     Det motsatta temperamentet vars dressat lyder : ”i morgon, i morgon, bara inte idag” är ännu mindre ägnat åt att älska än det förra. Obeslutsamheten står undantagslöst i tjänst hos ett alltför sårbart behov att göra sig gällande. Ett avslag, eller ett nederlag är för den obeslutsamme så outhärdligt att han aldrig vågar fria, om han inte har en garanti för att frieriet får ett jakande svar.

     Att det då inte är fråga om ett frieri utan helt enkelt handlar om att ta för sig ser han inte. Det verkliga frieriet, kampen om den andre känns obehagligt därför att när motparten säger ”ja, låt oss gå samman” blir det förbundet med ett behov, en längtan, en hjälplöshet ; det att man måste blotta sig.  Detta modiga ; att anförtro-sig-åt-den-andre är något som hos den obeslutsamme redan tidigt blivit förstört. Men under tiden begär han trots detta att motparten skall vänta tills han tycker sig ha fått garanti nog att få ”ja”. Den andra skall ta risken. Och när han eller hon inte gör det blir den obeslutsamma älskande djupt sårad. Än en gång har man bevis på hur trolöa människan är.

   Än mer störande än temperamentet verkar enskilda förutfattade meningar som uppstått i den tidiga barndomen. Barnet bygger upp en barnslig världsbild utifrån erfarenheter som för det mesta är felaktigt bedömda och som alltid bildar en falsk allmänbild av verkligheten. Bilden stämmer överens med barnets dressat och skulle om man kunde göra den tydlig och begriplig ge liksom den teoretiska bakgrunden till alla dressaten.

     I barnet själv tar den här världsbilden aldrig någon tydlig gestalt. Vanligen framträder den i medvetandet som antydningar av symboler, minnesbilder, sagofigurer eller primitiva religiösa föreställningar. Men precis som dressaten kommer också denna bild av världen att oförsonligt hållas fast, beroende på hur jagaktig och icke anpassningsbar den barnsliga karaktären är.

   En del av dessa fördomar kan man i bästa fall beskriva som förväntningar eller fordringar eller som ”dressat riktade mot andra”. För många män uppstår till exempel i den tidigaste barndomen dressatet : ”Kvinnans uppgift är att tjäna” som äktenskapets höägsta visa.

   Många hustrur har följande anspråk : ”Du skall bära mig på dina händer om du vill ha mig”. Och man måste medge att båda måste lära mycket innan de är mogna att älska.

   Lika ofördelaktigt verkar de omvända fördomarna som tjänar mindervärdet. En man som tycker att kvinnans kärlek är så ouppnåeligt stor att han aldrig kommer att bli den värdig eller en flicka som ser halvgudar i alla män är båda lika dåligt förberedda för kärleken. 

   Men i de allra flesta fallen verkar en blandning av fördomar mot varandra och genom varandra. Mannen betraktar kvinnorna dels som ouppnåeliga gudinnor

dels som pigor att tjäna och honom ovärdiga. Och kvinnor ser på män antingen som hjältar de aldrig kan nå upp till eller för uppblåsta narrar. På det sättet delas mänskligheten upp i överlägsna och underlägsna och det blir ingen kvar med vilken man kan dela sitt liv.

   Gemensamt ligger bakom alla dessa fördomar skyggheten inför motparten.

Eller rättare sagt skyggheten att närma sig motparten, skyggheten att träda ut ur isoleringen, skyggandet inför att ge upp säkerheten och orsaksföljden i det egna jaget, kort sagt i fruktan för intimitet. Ty man anar – och man har redan i barndomen lärt sig ana –  att här hotar det stora oundvikliga Livets prov i vilket det kommer att visa sig vilken andas barn man är. Ingen kan förbli hjälte inför sin kammartjänare. Ingen kan i längden spela komedi inför sin äkta hälft i den roll som han eller hon medvetet eller omedvetet hela tiden visar upp för världen.

   Demaskeringen av alla jagaktiga bedrägerier och självbedrägerier blir oundvikliga i äktenskapet. Ångest inför delaktighet är ångest för att bli avslöjad. Det är en förberedelse till kärleken ; att visa sig som man är inför den andra genom det gemensamma intima livet för att nå ett förhållande där ingenting mer går att dölja. Men man älskar sitt lugn därför att man älskar sig själv och man drar sig undan kärleken till andra genom hålla fram alla möjliga orsaker som inte är man själv. 

  En än mer vanlig fördom måste nämnas ; den som kommer till oss genom litteraturen och konsten alltifrån barndomen och som också hos de klokaste uppfattas som en outtalad överenskommelse. Det är förväntningen att i den stora kärlekens ögonblick kommer allt lidande att upphöra. Visserligen vet vi förnuftsmässigt sett sedan länge att det inte är så, att också den stora kärleken bara är upptakt till en lång och svår utveckling. Men vårt hjärta vill inte tro det. Det säger som det alltid gjort : ”Får vi bara älska varann utan att något står ivägen kommer allt att bli bra”. Och så är det. Bara det att de hinder som står i vägen inte är häxor, elaka svärmödrar och hemska furstar som på sagornas tid ; hindret är att vi själva inte kan älska.

   Draken som bevakar ingången till prinsessan är ångesten att förlora det egna jaget. Prinsens eget jag hindrar honom att älska utan krav. Och taggarna som håller Törnrosa fången är hennes egenkärlek som är hindret att kunna leva för andra.

  Väl skulle kärleken kunna lösas ur sin fångenskap i jaget ; men hur skall det gå till när vi hela tiden begär att det är den andre som skall befria oss ? Då söker vi förlösning i förälskelsen : det är raka motsatsen till att älska. Ja, vi väntar oss att den andre skall förlösa oss från vårt jag utan att det skall såras : att den andra skall ta kål på draken utan att göra den illa att Törnrosa skall bli väckt utan att hennes sömn störs. Och när det inte lyckas med det säger vi : ”Det finns ingen kärlek här i världen”.

  Alla som medvetet eller omedveten drar omkring med sådana förväntningar är dåligt förberedd för kärleken. När en motpart alltid föreställer ett medel  för att berika det egna jaget kan hela erfarenheten bara finnas i medlet och aldrig i syftemålet det levande innehållet i kärleken.

  Hur betydelsefulla de här hindren än är så överträffas deras betydelse av ytterligare en annan inställning som mer eller mindre utpräglat spelar en roll i varje människoliv. Det är förhållandet till relationspersonen. Under det första stora lidandets tid när harmonin mellan mamman och barnet för första gången stördes (så där vid två –  treårsåldern) avstod barnet inte bara från mammans kärlek. Det gjorde sig också självständigt såtillvida som det skaffade ett eget försvar och upphöjde sitt självbevarande till huvudmål för sitt vidare liv. Men till det ändamålet behövs mamman som ett nog så nödvändigt medel. Tidare har barnet brukat mamman som med-bärare av självbevarandet men då som ett med-subjekt.

   Om förhållandet mellan de båda mamman och barnet efter katastrofen gestaltr sig ömsesidigt vänskapligt, inriktar sig barnets omedvetna politik på att befinna sig i bästa förhållande till den mäktiga grannen, mamman eller sköterskan ; utan att fullständigt överlämna sig till denna.

   Det är ungefär den politik som Luxemburg tvingades föra först mot Tyskland och sedan mot  Frankrike. Man kan erinra sig vad som i allmänhet har sagts om jagaktighetens uppkomst. Men vad än det nödvändiga är i det man gör – i stort och smått –  så bestäms det ytterst av stämningsläget hos den mäktiga beskyddaren.

  Detta visar sig i en krassare dager om man befinner sig i ett mer eller mindre öppet fientligt förhållande till den som har makten. Därför gör barnet inte så mycket för sig själv för egen del utan det som är trevligt för den vuxne ; eller också vad som är otrevligt. Ja, ofta blir barnets uppförande helt omfinaliserat i förhållande till vad det tror att relationspersonen tänker eller kommer att göra.  Som äldre ertappar man sig ofta med att tänka ”Om mamma kunde se mig nu !” men inte alltid är fortsättningen ”så skulle hon beundra mig” utan lika ofta ”då skulle hon äntligen förstå vad hon har ställt till med för mig”.

   När en av våra tidigare statsmän, första gången kallades till minister sade han sammanbitet : ”Det här unnar jag min mattelärare. Han svor på att jag aldrig skulle bli något annat än kommunalstädare.” 

   Men i denna ”hänvisning till en annan” i denna eviga jakt efter att göra intryck på relationspersonen ligger en inskränkning i den inre friheten hos subjektet. Visserligen verkar denna brist på frihet bara på ett omärkligt sätt hos de flesta men den är betydelsefull för bilden av karaktären. Och ju mer stadfäst den är desto mer störande och påträngande märks beroendet av relationspersonen.

   Det finns många som far på semester bara för att kunna berätta om var man varit. En sådan människa lever för att ha en källa att ösa ur, att kunna berätta om att kunna skriva om i brev och hon gör det med det omedvetna syftet att detta skall nå fram till relationspersonen.

   Det finns flickor som sätter igång och avslutar kärleksförhållanden därför att det passar in i dagbokens romantiska berättelse om hennes eget liv. Och det finns ungar som inrättar sitt liv så att mamma och pappa alltid skall vara oroliga för dem.

   De här exemplen visar att relationspersonen inte alltid förblir samma människa ; rollen kan föras över på andra (även på döda personer). Det kan också vara en grupp, eller en viss klass av människor. Det kan till och med vara den allmänna meningen som hålls upp som en spegel och i vars perspektiv man rättar in sitt liv. Det väsentliga är att det jagideal man omedvetet hyllar alltid i det fallet är indirekt, sett genom andras ögon och blir verksamt genom andras ögon. Därigenom kommer det ursprungliga hos människan att brytas två gånger och livsfunktionerna bli föremål för en dubbel omfinalisering. Man sjunger en sång, inte av hjärtats glädje inte heller därför att man anser att man kan sjunga utan därför att man tänker sig att den person man förhåller sig till skall uppmärksamma det antingen genom att bli glad eller bli arg. Så länge man har en relationsperson är man principiellt avhängig i princip subaltern och inte en i sig själv lugnt vilande människa.

   Hur stor den förvirring och förfalskning är som en sådan inställning verkar på varje förhålland i kärleken kan man först bedöma när manockså tar med i beräkningen att en människa som är van att leva i ett så vanligen förvandlar den närmast stående till sin relationsperson. 

   Allt vad man gör, gör man med en snegling på partnern i sitt äktenskap men inte för att glädja honom eller för att man älskar henne utan därför att man måste av ett inre tvång imponera och förskräcka, förvåna och synas eller bli beundrad eller också  för att väcka fruktan eller medlidande.

     I stället för kärlek idkar man politik.

            1 4.  K ö n s d r i f t e n

   Med mognaden av könsorganen väcks för den enskilda människan möjligheten till könsupplevelser och därmed uppgiften att finna sig tillrätta i detta nya område av verkligheten.

Upptakten till detta kroppsliga och själsliga växande låter sig inte bestämmas. I allmänhet torde den uppträda flera år före de yttre kroppsliga tecknen.  Men inte heller det kroppsliga mognadsförloppet är längre en ren naturprocess.  Inträdandet kan forceras eller fördröjas, underlättas eller försvåras allt efter den själsliga och kroppsliga förberedelsen i individens fostran. Och ännu viktigare är sättet att se på sin drift som den enskilda människan har, hur hon kommer till rätta med den nya uppgiften och vad hon gör med denna nya möjlighet ; det är i väsentlig del beroende av hur mycket livfullhet och mod hon mottagit och besitter. Men framför allt är riktningen och storleken på de fel som uppträder i könsdriften beroende av de dressat som var verksamma vid tiden för könsmognaden. Sexualupplysningen, som man gör så mycket väsen av i undervisningen, spelar när det gäller förberedelsen till könsmognaden bara en underordnad roll. Det kan dock vara till hjälp för de människor som skadats genom en oskicklig sexualupplysning men det hela är inte en fråga för förståndet utan den med uppfostran förbundna upplevelsen som plågar. Inte erfarenheten (i den här avsedda betydelsen) alltså inte utökandet av kunskapen om objekten – själva  fortplantningen – utan förändringen av upplevelsen för subjektet är det som skiljer. Oförvillade barn frågar när de är tre eller fyra år hur barn kommer till så som de frågar efter varifrån potatisen kommer eller regnet eller elektriciteten. Det är frågor i den förståndsmässiga utforskningen av tillvaron som måste besvaras sakligt. På det sättet kan det bara uppstå erfarenheter och inte upplevelser. Det är bara när vuxna blir förskräckta eller förlägna eller stammar eller blir grova som det uppstår en negativ upplevelse hos barnet.

   Den erfarenhetsmässiga och harmlösa kunskapen om verkliga sakförhållanden skapar också det bästa skyddet mot framtida känslokatastrofer som kan komma att uppstå genom tanklösa eller brottsliga försök att förklara vad det handlar om.

   Genom vår nuvarande kulturs läge sker barnets första möte med könslivet mycket sällan på det oskadliga och sakliga sättet. Men ännu mer sällan består det i den verklighet faktiska könsliga upplevelser ger. När det gäller pedagogiska problem kommer man nästan alltid att blanda in det könsliga området ; barnet vet vad som är förbjudet. Det flammar upp stridigheter mellan barn och uppfostrare. Oanständiga ord, tillåtna eller otillåtna frågor vad man får göra och framför allt oanständigheter som man föreställer sig är regel inom uppfostran. Vad är egentligen ett enfant terrible eller vad ligger bakom självtillfredställelsen.

   Det är lätt att förstå att vid alla dessa tillfällen som verkar typiskt sexuella är den sexuella antydningen bara ett vapen som används av barnet alltså står i tjänst hos en avsikt hos barnet som inte har något med sexualitet att göra. När det könsliga förloppet får en självständig betydelse för tidigt i barnets liv, beror det i regel på det tafatta sätt som striden om hur man skall uppföra sig förs av uppfostraren.

  Långt svårare blir naturligtvis läget om barnet under de känsliga åren blir offer för en könslig förförelse eller blir vittne till de vuxnas erotiska upplevelser. Emellertid blir efterverkningarna av sådana upplevelser åter beroende på hur barnet är förberett. Är det modigt och har det ett levande förhållande till sakligt inställda anhöriga så kommer det att berätta var det varit med om.

   Man kan åter få det i jämvikt och det kommer knappast att ta skada. Men om det inte finns någon som barnet vågar vända sig till så är en negativ upplevelse oundviklig ; och det kommer att ta år innan efterverkningarna av denna katastrof har jämnat ut sig.

  En allvarlig skada uppstår i regel i barnet genom den obetingade fördömelsen av allt sexuellt från uppfostrarens sida. Om barnet utvecklas efter den passiva linjen, så övertar det den vuxnes åsikter, först därför att det därigenom kommer att tillhöra de dygdigas skara, men sedan också därför att det dunkelt anar att det på det sättet undgår den väsentliga faran för jaget, nämligen den verkliga kärleksupplevelsen. Vilken vinst för en jagaktig människa om hon hela sitt liv kan säga :”Jag älskar alla människor, så god är jag. Men det sexuella förstår jag inte, det är synd”. Hon anar inte att hon är utsatt för listen hos en ond princip. Hon använder sig nämligen, utan att veta det, av den oförlikneligt vackra dubbelmeningen, som finns i ordet kärlek., för att ställa sin renhet i tjänst hos jagbevarandet.

  Om barnet utvecklas efter den aktiva linjen, så använder det sig av dessa ting, som uppfostraren tar för så viktiga, som föremål för sin barnsliga leklust. Dressaten kommer då att låta ungefär : ”Man måste ha sexuella äventyr om man skall vara karl”, eller : ”Den förbjudna kärleken är störst, annars skulle den inte vara förbjuden”. Och det är lätt att föreställa sig att den könsliga utvecklingen inte bara påskyndas, men även i framtiden kommer att följa en mindre sund bana.

  Några drar sig undan under förevändning att de vill avstå från det syndiga, sinnliga livet. Det häftigaste angrepp som livet förmår rikta mot deras jagaktighet, är nämligen jagets undergång i sammansmältningen med den älskade.

   Andra säger att sammansmältningen av subjekten (individuationens upphävande) är livets djupaste mening, men använder dyrkan av kärleken som ett medel för tjäna jagaktiga mål, som njutningsmedel.

  Missbruk av ordet kärlek är bara möjligt, därför att är möjligt att missbruka funktionen. Därför att som med alla andra levnadsyttringar, att äta, att springa, att läsa, att tänka, att skratta och att gråta, kan också könsorganens funktion ställas i självupphöjelsens tjänst genom omfinalisering. Och denna omfinalisering är oundviklig, när det  dessförinnan uppstått dressat som gjort omöjlig den levande utvecklingen av en jagbefriad kärlek.

  Mognadens tid förberedelsen till kärleken, frambringar alltså en delkris. Därför att här kommer det att visa sig om denna funktion, som likt ingen annan av kroppens funktioner tar i sin tjänst, antingen hela det följe av dressat som är underordnat jagidealet, eller om den inrättar sig under vi-ets väl, det vill säga kärlekens, det älskande parets. I det först fallet kommer jaget att vara den oinskränkta härskaren ända in i uppklarnandets process. I det andra kommer betvingandet av jaget att lösa upp dressat och väcka mod och framkalla förmåga att leva : de första antydningarna av själva mognaden.

  Ju mindre en människa har lärt sig att vänta, dess mer pockande verkar kravet från hennes funktionsberedda organ. Omvärldens betydenhet ställer krav, och brist på nya äventyr ger känsla av mindervärde, som snart kommer att upplevas som en outhärdlig kränkning av jaget. Om man måste vänta, måste man lida av längtan, kanske i åratal. Man måste i smyg och bön närma sig en älskad, och vad som är värre man lycka eller olycka finns i det leende eller den axelryckning man får av den älskade. Man är inte längre en som bestämmer över sig själv. Men det är något inte jagaktigheten kan fördra (trots det att man är mer bunden av motparten än man anar). Därför kommer flera av de könsliga funktionernas utveckling att skiljas bort i framtiden. Och dessutom görs detta med så mycken envetenhet och tålamod att de inte uppfattas som könsliga förhållanden. Så här : ” könet begär.” Och därmed avser man den naturgivna verkligheten som man av födsel (beklagligtvis) äger (eller beundrar hos sig själv), men som det tyvärr inte går att göra något åt. Man ser inte att de (funktionsberedda organen) ställs in i ledet under jagets diktatoriska kommando och blir till vad det omedvetna jagidealet kräver, alltså till något utanför en själv. 

     Men andra som är mer aktiva förklarar att dessa behov är en oavvislig naturkraft. Den kallas för eros eller dionysos och den prisas som en livskraft eller fördöms som Överste Djävulen. De aktiva är stolta över förhållandet, eller de lider av det, stillar dess verkningar eller bekämpar det oavlåtligt, medan de innerst inne är övertygade om att detta inte går att övervinna. Den ena hyllar varje krav som funktionen hos könsorganen ställer, med samma omedvetna tålmodighet, som andra söker undertrycka det. Och de får det med åren att verka som ett tvång, en sorts sjukdom, på samma sätt som alkohol eller bakelser eller lyx, som den övriga mänskligheten nyttjar. Då är ”driften”, som man talar om alltid närvarande. Och genom sitt liv har de verkligen bevis för att det är så, att detta inte kan undvaras, att det är en självständigt verkande kraft, som man kan kalla libido eller sexualdrift eller eros. Och de samlar sina erfarenheter och ju fler de är dess större är äran, medan de öppet eller omedvetet föraktar kvinnan.

   Men det är inte bara de som bär detta tvång som skall underkastas ”driften”, utan också de andra, dem man använder som medel till driftutlösningen. Så tjänar ”könsdriften” allra först till att befria sin bärare från den jagfria sammanfogningen med ett annat subjekt, att skydda dess bärare från kärlek, för det andra till att hålla fram henne/honom som en lidelsefull människa och för det tredje tjänar det som ursäkt för att hänsynslöst kunna göra en motpart till föremål för sin ”drift” och för det fjärde slutligen till att lägga under sig en motpart. Och ännu för det femte att fritt kunna uppföra sig så mot ett obegränsat antal medmänniskor.

  Är denna ”drift” en gång till det yttre och till det inre godkänd, så kan den omgestaltas till ett flertal andra dressat. Perversioner, sjukdomar och brott uppstår ofta på det sättet. Men utforskandet av sådana avvikelser måste ägnas andra speciella arbeten. Det får räcka med att antyda dem här.

   Man måste göra klart för sig att de så kallade ”urspårningarna av det sexuella livet”, bara är möjliga där den enskilda människan i förening med den offentliga och allmänna meningen, bestämt att det verkligen finns en sådan drift och där det allmänna intresset består i att dölja den enskilda människans ansvar för sina handlingar.

   Så uppträder könets drift som en demon eller en fetisch, som inte finns i verkligheten, men som vinner en oemotståndlig makt över alla dem som tror på den. Den som tror på den, skänker den sin egen subjektverklighet och hjälper avguden att verka. Och vi tror på den, så länge som vi i vår jagaktighets namn behöver leva i en övertro. När vi inte längre behöver den, så tror vi inte längre på den, och då kommer den med tiden att försvinna. 

            1 5.  K ä r l e k e n s  v a l

   När det blir fråga om hur och vem man väljer till livspartner är detta inte så viktigt som man vanligen tänker sig. Om man möter den ”rätta” eller inte, utan det beror helt och hållet på hur väl förberedd man är för kärlekens val. Det är framför allt fråga om vilka dressat som ställer sig i vägen, vilka förväntningar man skyddar och vilka anspråk man ställer.

   Den som söker skall finna. Men det är så att många varken söker eller finner, därför att de på grund av sina dressat undviker allt vad kroppslig beröring heter. Då uppträder frågan om partnerskap i omvänd form, nämligen som problemet med ensamheten. Man kan kalla dessa livsformer för icke-äktenskap. Och det kommer att visa sig att de för med sig alldeles samma svårigheter och att de på samma tvångsmässiga sätt driver människan in i den mognadsprocess, som är utmärkande för alla övriga former av partnerskap. Men om detta skall det bli tal först i nästa kapitel.

  Det finns emellertid ett stort antal människor som förefaller att ständig söka, men aldrig finna. Om man närmare undersöker på vilket sätt de söker, så kommer man att se att de i verkligheten söker för att inte finna. Deras dressat lyder : ”ja men…” De kommer hela tiden med invändningar och då de vanligen är mycket skapsynta kritiker, finns ingenting att invända, utom det att man vid alla dessa tillfällen lika gärna kunde sagt ”Ja, men i alla fall.” De är människor, som tidigt förlorat modet och som lever i en ständig kamp med sitt öde. Egentligen kräver de att ödet skall ge dem en partner, men inte bara en partner utan också ett yrke, en vänkrets, ett hus, ett hem och allt vad därtill hör, och detta så enkelt att det inte finns en enda hake i vägen. Uppträder det under en viss tid inte något som de inte finner är i vägen, blir de mycket oroliga. Oron inför att nu äntligen den stora dagen skall gå i uppfyllelse, gör dem förvirrade. Och på grund av förvirringen uppför de sig så oskickligt som det bara är möjligt. För det mesta väntar de på att något oväntat skall komma emellan. I varje blick, i varje missförstått ord varje liten förseelse från den andra finner de bevis för att uppfyllelsens stund ändå inte är inne. De drar i verkligheten olyckan med sig i håret. Och den tanken infinner sig att de bara är lyckliga i olyckan, och att det vore en olycka om de vore lyckliga. Deras mod räcker inte till för att vara lycklig. Och därför söker de för att inte finna –  tills denna inre motsägelse tvingar dem in i uppklarnandet. Den formel efter vilken de lever sitt liv låter ungefär : ”Andra (närmast mamman, därefter relationspersonen, skolan, myndigheterna, Staten, mänskligheten, ödet och slutligen Gud) är skuld till allt. Jag gör allt vad jag kan, men utan att lyckas.” Alla andra människor eller omständigheter hindrar dem att leva. Och vi vet att vid tiden för barndomens katastrof, var detta berättigat. Också dessa modlösa har en gång blivit förrådda. Och nu hopar de år efter år sina misslyckanden som anklagelsematerial i denna hemliga process, som de för mot sin relationsperson. Men att gå framåt, att ansluta sig, att meddela sig och anförtro sig till sin motpart, att utsätta sig själv för en risk, att göra saker som innebär faran att bli lycklig, just det är vad de fruktar, därför att de inte lärt det, och därför att de då inte skulle kunna bedriva det enda de har lärt, nämligen att processa mot sin relationsperson med hjälp av detta eviga ”Ja men…”

  En sällsam form av kärleksval är den omedvetna bojkotten. Den förlöper så att man efter ett långt sökande är lycklig nog att möta en människa, om vilken man genast blir övertygad att hon är ”den rätta”. Man närmar sig, snabbt eller långsamt, allteftersom dressaten förutsätter och man tror sig också finna ett visst gensvar. Men när man ställt in sig med sina sinnen och sin traktan på denna partner, får man plötsligt veta att hon är gift, förlovad, eller bunden på något annat sätt. Och samma tragiska öde upprepar sig gång på gång. Man finner ingen annan möjlig partner än en som är bunden. Dessa olyckliga människor, som inte är så sällsynta, tillhör den särskilda karaktärstyp som kan beskrivas som ”den uteslutna tredje”. De var som barn tvungna att stå vid sidan när äldre systrar eller vuxna levde sina liv. Så vande de sig vid att hålla tillgodo med en liten rest av livet, men visst inte utan avundsjuka mot den som hade fått sig mer tilldelat. När man ger dem ett litet finger, tror de att det är hela handen, eftersom de själva inte förfogar över mer än ett finger av sin i övrigt förlamade hand. Deras modlöshet får dem att betrakta vad som är en tiondel av livet för hela livet. Så händer det att när de möter en partner som ger dem hela handen, måste de ta till flykten redan innan de gjort klart för sig att han skulle kunna bli en partner. Den andra däremot, som inte alls är någon partner, för vilken det inte var annat än en tillfällig underhållning eller ett litet skämt och vars hand var bunden så att det bara fanns ett finger fritt, förnims som den lämpliga livsföljeslagaren.

  Ganska vanlig är den karaktärsinställningen hos många människor, som blir alldeles hänförda av sådana som från första början och uppenbart är oåtkomliga. Det är de modlösa, som inte vågar välja, men som har behov av att föreställa sig själv och andra att de skulle välja om det inte vore för ditt, eller för datt, eller för dutt och att det inte alltid vore något i vägen. Kanske är det subalterna kärleksvalet det allra vanligaste nuförtiden. Det består i att herr X väljer fröken Y (eller tvärt om), faktiskt i fullt medvetande och med en påtagligt äkta och ursprunglig förälskelse. Först senare visar sig det, som för en i karaktärer kunnig redan från början var tydligt, nämligen att valet inte framställde ett direkt förhållande mellan X och Y, utan det kom till för att bereda relationspersonen Z glädje eller förargelse. En lekman kommer i bästa fall att upptäcka detta, om han erinrar sig att X först var förlovad med Z (eller gift), och sedan efter skilsmässan gifte sig med Y, med en hånfull blick på Z, som förblivit hans relationsperson. Det är som han ville säga : ”Nu kan du gärna avundas min lycka, den som du inte ville ge mig”, eller ” Nu går det an att gråta över mig, när du ser att du har störtat mig i fördärvet”.

   Också här är det, som överallt inom karaktärskunskapen : det som i krassa fall framträder i krass form, gäller också i lägre grad för de genomsnittliga fallen. Vi är alla i mycket högre grad än vi inbillar oss beroende av vår relationsperson. Och alla svårigheter som vi möter i samlevnaden med en motpart, skulle föranlåta oss att fråga om det inte vid vårt val av partner fanns en liten önskan att göra föräldrarna till viljes, eller att fly deras makt, eller att imponera på den offentliga meningen eller sätta sig upp emot den eller något liknande. Utan någon skiftning av subalternitet, verkar det sällsynt att ett kärleksval blir till.

  En annan typ av kärleksval kännetecknas av att det allra först tornar upp sig en massa svårigheter, genom för stora anspråk och skarp kritik till exempel, men att sedan alla betänkligheter från förnuftets sida bryts ned av ett plötsligt utslag av känslor (av ”drift”). Genombrottet sker tvångsmässigt och vanligen med häftigheten hos en ursprunglig lidelse. Man älskar antingen man vill det eller inte. Och i detta tror man sig se något ödesmättat, för vilket man inte kan ansvara. Vid en närmare undersökning visar det sig emellertid att detta ödesval är lika osakligt och på samma sätt betingat av jaget, som de ovan skildrade. Utbrottet ur ”djupet av det omedvetna” tjänar jagupphöjelsen i en primitiv form, på samma sätt som de flera gånger fördröjda och försvårade utbrott, som kommer till med hjälp av medvetna beräkningar, vilka ändå i sin tur styrs av omedvetna dressat.

   Visserligen kan samlevnaden med en partner uppstå mycket snabbare på detta sätt än i de tidigare fallen, men ansvarig för förhållandet blir ”naturen” eller ”driften”. Och gränsen för modet är tydligt skönjbar. Den visar sig i en skenbar spänning mellan tankar och känslor, som vanligen blivit förvärvad i den tidiga barndomen, och som behärskar förhållandet hos dessa människor inte bara i frågor om kärlek, utan också på alla andra områden. Den kan beskrivas ungefär genom detta dressat : ” Man tänker så som det bäst passar det yttre anseendet och man handlar på det sätt som motsvarar det inre lustbehovet, då ger man det kära jaget rätt i båda dess motsatta fordringar, och man kan dessutom visa sig vara en av konflikter söndersliten, kanske till och med demonisk person.”

  Nästa grupp tillhör de så kallade driftmänniskorna, som det var tal om redan tidigare. De äger mod nog att bekänna sina behov, men deras mod räcker inte till att en längre tid fördraga det lidande som otillfredställelsen ger.  De ser sina egna behov genom ett par jagaktiga glasögon, så att dessa förefaller vara oersättliga naturnödvändigheter. Därför tror de att tillfredställandet av driften är viktigare än livet, och de är ofta ganska olyckliga över det tvångsläget. Men i verkligheten beror denna fordran inte på en given drift i naturen, utan på deras jagaktighet, som inte känner något bättre medel att undvika känslan av mindervärde än genom att nå tillfredställelse. I dessa krassa fall kan man tydligare än i de alldagliga fallen lägga märke till hur den så kallade könsdriften, hur ”driften”, som skenbart står i motsats till jaget, i själva verket underblåses av jaget, som tar det i sin tjänst och hur ”driften” skenbart som självständigt subjekt slutligen ödelägger jaget, medan det verkliga subjektet, nämligen den jagaktiga personligheten, inträder i uppklarnandets process.  För det mesta kommer ”driften” bara att göra sig gällande under vissa bestämda förutsättningar. Den ene känner bara av den inför små och runda kvinnor, den andre bara inför långa och slanka. Den ene menar att officerstypen är tilldragande, den andra att den konstnärliga typen är oemotståndlig. Många grips bara av sin lidelse i sammanhang med hemliga äventyr och ytterligare andra finner bara en upplevelse i om det uppstår en offentlig skandal. Att det i alla dessa fall inte handlar om kärlek till en motpart, utan bara handlar om tjänstgöring för det egna jaget och lydnad mot de egna dressaten, visar sig tydligt i dressatet ”att-inte-kunna-vänta”. Herder sade en gång : ”trollformeln för kärleken låter : för dig.” Och man skulle kunna komplettera denna bestämning av begreppet med en lika passande parodisk fortsättning : ”trollformeln för driften låter : för mig”.

   Men man skall inte någonsin glömma att vi i med och motgång är utlämnade åt våra dressat. Vi är inte i fullständig mening ansvariga för våra enskilda dressat, inte heller för de enskilda verkningarna av dem. Vi kan inte ändra på dem och därför är det meningslöst att utsätta följderna och olyckorna som vi drar på oss själva och andra, för klagan. Ett sådant förfarande skulle vara som att företa åtgärder mot rök som fyller en våning och låta elden som härjar i källaren vara obeaktad. Den som är förfallen till sina ”drifter”, kan inte ändra sina ”drifter”, om han inte kommer sin jagaktighet på spåren, vars verkningar och hjälpmedel bara är uttryckta genom ”driften”. Man måste förstå att ”driften” som alla andra följdverkningar av osakligheten hos sin bärare, tvångsmässigt för in i olyckan, och att just denna ökande nöd och det därmed förbundna förberedandet till uppklarnandets process, bildar det verkliga värdet och den yttersta innebörden av den så kallade ”driften”.

   Från dessa ”lidelsefulla”, vars liv förflyter i en rad av mer eller mindre allvarliga äventyr, är bara ett steg till Don Juaner och Messalinor, som gör detsamma, bara utan medverkan av den egna känsloladdningen. De erkänner i kall självkritik och ofta med roande sarkasm att det handlar om en lek med indianer och vita, och att den går ut på att samla så många skalper av underkuvade som möjligt. De vet att de inte älskar, utan bedriver människojakt som en sport och för det mesta vet de att de utlämnar inte bara sina offer, utan också sig själva till den inre ensamheten och till eländet. Men de kan inte sluta. Deras dressat lyder : ” Man måste erövra människor!” Och så länge som deras jagaktighet regerar, strävar de vidare mot segerns berusning, som är en sköld mot känslan av mindervärde : triumfen att erövra mänskliga kroppar.

  Till slut skall också nämnas två olika kärleksval, som egentligen inte längre handlar om val. Det första är att-låta-sig-väljas, vilket när det gäller mannen vanligen uppfattas som brist på mod. Men också kvinnan är modlös, när hon utan eget bestämmande låter sig väljas. Hon måste själv genom ett bestämt ja eller nej ta det fulla ansvaret för det egna valet, även när det yttre förloppet gestaltar sig som om hennes motpart tog från henne detta ansvar. Uppstår detta ja eller nej inte i hennes inre, så undandrar hon sig ansvaret. Hon handlar inte som en fullvärdig och självständig människa, hon bestäms subalternt, genom halvt medvetna och omedvetna dressat. Hon handlar inte av fri vilja och är därför inte i full mening förbundsduglig. Och äktenskapets förlopp måste med oundviklig nödvändighet visa att sammansmältningen av två subjekt inte kommer att fullföljas, att alltså det inte uppstår ett verkligt äktenskap.

  Den sista art, som återstår att nämna, är där valet över huvud taget inte har något med kärlek att göra. Hit hör ekonomiska- eller titelgiftermål, likaväl som det flyktiga äventyr som tillkommer på några hundralappars villkor eller kanske en pärlcolliers. Den medvetna omfinaliseringen av könslivets funktion till materiell vinning som här försiggår är kännetecknet för prostitution. Skillnaden mellan fullprostitution i penningens rike och delprostitutionen hos en sköka, ligger bara däri att det ena fallet handlar om en affär på längre sikt, emedan de som gör upp den ännu har mod till längre väntan, medan skökan såväl som de som går till henne, redan är så modlösa att de inte alls förmår vänta.

  Samtliga fel i kärleksvalet karaktäriseras av att en som väljer försöker att hålla så mycket av ansvaret ifrån sig som möjligt. Han gör sig till verktyg för yttre makter, antingen sina anhöriga, traditionen eller sin motpart, eller till verktyg för den inre traditionen hos sin ”drift”, sitt ”omedvetna”, sina beräkningar eller sin öppet erkända fåfänga. Men i varje fall undviker han att vara enbart subjekt och fullt ansvarig gå in i sitt öde. Men att älska betyder att ingå en fri sammanslutning med en motpart för att bilda ett nytt subjekt, nämligen att gå in för att tjäna ett Vi. Det blir i det fallet varken fråga om tankar eller känslor, utan endast och allenast om beslutet av två subjekt, som gjort till uppgift att upprätta ett nytt dubbelsubjekt, ett Vi. Det, som visar sig vara den svåraste uppgiften i våra liv, genom att det åsidosätter och angriper all jagaktighet, alla fördomar, alla dressat och alla drifter. Den som har modet att älska så, finner i samsmältningen med sin partner den starkaste av alla positiva upplevelser, nämligen verkan av vardandet i ett överpersonligt syfte. Han byter ut den del av sin jagaktighet som han avstår från, mot en del av det stora uppklarnande, som förestår alla människor. Och livet uppenbarar för honom en del av sin mening. 

            1 6.  Ä k t e n s k a p e t s  f o r m e r

   När man tänker på att varje människa hamnar och kanske också måste hamna i ett nästan bottenlöst kärr av förvridenhet och förvillelser, så förstår man att hon utan undantag måste uppleva något helt annat i sitt äktenskap än vad hon hoppades. Men när man betraktar det mänskliga livet i dess väg från den barnsliga harmonin, genom jagaktighetens villovägar och uppklarnandets kris till den mognade människans harmoni, så kan man inte ens önska att äktenskapet, som är en viktig del av denna väg, skulle vara beskaffad som en oas av stilla ro och lycka. Den som i själva livet ser en väg att komma till klarhet, kommer också att inse att äktenskapet måste vara en del av den vägen. Och var och en som erkänner att uppklarnandets process består i övervinnandet av alla de skrankor, som subjekten har upprättat mellan sig genom jagaktigheten, han måste också inse att det bara i äktenskapet kan ske det viktigaste avgörandet i uppklarnandet, nämligen samsmältningen av två subjekt. Utifrån detta sätt att se på saken uppstår det ett berättigat misstroende mot de få lyckliga äktenskap, i vilka det aldrig uppstått några svårigheter.

  De från början lyckliga äktenskapen, eller som man bör säga, de från kriser besparade ännu lyckliga äktenskapen, bör vid närmare undersökning utan undantag visa sig som en skengemenskap. Den ömsesidiga ”lyckan” består då i att vardera partnern bekräftas i sin jagaktighet.. Hustrun håller sin man som den mest betydande av alla män, och mannen håller sin hustru för den mest älskansvärda av skapelser på jorden. Men som i varje skengemenskap, bryter också denna räddningslöst samman i det ögonblick det gäller att täcka en brist som uppstått i den invanda ränta som jagaktigheten uppbär. När hustrun upptäcker att hon inte är maka till en alldeles särskild, utan till en ganska vanlig man, när han inte gift sig med en sagofe, utan med en ganska ordinär husfru, så kommer denna upptäckt att verka som en oförlåtlig förödmjukelse.

   Kärleken gör seende. Bara egenkärleken förblindar. Om de båda älskade varandra ömsesidigt, skulle upptäckten av fel hos den andre ingalunda utgöra något avbrott. De skulle hjälpa varann och älska varann mer än tidigare. Men det kommer aldrig att gå upp för den som inte älskar den andra, utan älskar den lycka, som den andra ger, och inte det faktum att de måste hjälpa varandra. Han begär i stället alltid att själv bli hjälpt. Det bästa sättet i sådana fall är att känna sig kränkt och olycklig därför att det bevarar den egna betydelsen. Då förvandlas jagaktighetens ränta, som tidigare kunde kvitteras ut genom att vara ägare till en så utomordentlig motpart, till en plågans och sorgens ränta. Man tror sig vara utsatt för ett bedrägeri av livet, som man sviken och kränkt öppnar en process emot.

   Jagräntan kan tyckas lysa av ett lyckans skimmer under lång tid i en annan form av äktenskap, nämligen i tyrannäktenskapet. När en aktivt inställd människa finner en passivt inställd som behagar honom/henne, och den passiva då låter tyrannisera sig genom ett jagideal som föreskriver dess bärare att vara lydig tjänare till en härskande människa, så finner var och en den motpart som han/hon kan använda sig av. Båda idealen, både ledande-viljan och bli-ledd-viljan, är jagaktiga överdrifter av sakliga förhållningsätt, sådant som finns i beredskap hos varje sund människa. Som jagaktiga kan de bara kännas igen genom sin styvsinthet. I fallet med tyrannäktenskapet handlar det inte längre om fritt tillgängliga möjligheter att tjäna varandra, utan om tvångsmässiga dressat. Den ena måste härska och blir ytterst upprörd om han måste lyda. Den andra måste lyda och råkar i samma sinnestillstånd om hon måste befalla. Frågan är bara hur länge ett sådant ensidigt förhållande kan tålas inom ramen för ett äktenskap.

   Utgår tyranniet från mannen, så kommer hustrun trots alla böjelser att vilja lyda, förr eller senare in i en situation när det gäller det sakliga intresset för hushållet, eller för barnen och tvingas ställa anspråk på mannen. Därigenom kommer hans härskarvärdighet att ifrågasättas. Och styrkan i hans affekturladdning visar att för honom står redan hela hans äktenskapliga lycka på spel. Men då liknande angrepp på hans självhärlighet måste upprepas, är krisen snart akut. I det omvända fallet, när tyranniet utövas av hustrun, brukar krisen uppstå genom att hustrun en dag lämnar ifrån sig befälet och säger : ”Du måste uppträda som en karl !” Om mannen lyder och gör det som han tror är manligt, nämligen övertar härskarrollen, måste det oundvikligen uppstå en kamp om makten. Om han däremot inte lyder utan ärligt förblir den han är, nämligen en subaltern och passiv människa, måste hustrun i det se en form av uppstudsighet mot hennes önskningar. Och krisen är i varje fall igång.

  För den som förstår sig på karaktärer är det ett alltid lika häpnadsväckande och gripande skådespel, när man blir vittne till hur det sakliga och det osakliga, mod att fatta beslut och ångest för att fatta beslut i sådana konflikter, insikt i vad som går och blindhet inför det som måste ändras oupplösligt griper in i varandra. Den riktning utvecklingen tar visar också här varje gång in mot livets stora uppklarnandeprocess.

  På samma sätt förhåller det sig med de äktenskap vars oskrivna kärleksfördrag lyder : ” Jag älskar dig så länge som du tror på mig, därför att jag behöver någon som genom sin tro utan avbrott bevisar för mig hur mycket jag är värd.” Det är ett typsikt konstnärsäktenskap, som är lyckligt så länge som han känner sig beundrad. Upphör beundran, eller tror konstnären att fördraget kan upplösas, så går också detta äktenskap in i en kris, som skall bli tal om senare. Men mycket ofta låter krisen sig uppskjutas och detta med hjälp av en slags strutspolitik, som går ut på att med hjälp av ett systematiskt självbedrägeri hålla tron uppe att äktenskapet verkligen blev vad man hade drömt. Motparten har, utan att själv veta det, samma mål i sikte och gör vad som står i hans makt, för att för sig själv hemlighålla sammanbrottet som kryper allt närmare. Man gör som en bankrutterad handelsman, som måste upprätthålla sin kredit. Man skrattar och är öm, man går ut och man tar emot besök, för att dölja att man har tråkigt. Men ensamma tillsammans irriteras man. Livet har redan sagt upp krediten.

   Ofta lever den ena parten i sin strutstillvaro, medan den andre redan fått upp ögonen. Då beror fortsättningen på dressaten av den senare. Är han passivt lagd, kommer han att göra en dygd av nödvändigheten. Han bär sin olycka ”emedan då den andre skulle gå under”, och sätter med den avsikten en martyrkrona på sitt eget huvud. Är han aktivt inställd så håller han sig skadeslös på en krigskådeplats bredvid, i yrket, med sport eller med politik, eller han tar, vad han anser sig vara berättigad till, skadan igen på annat håll.

   Att han i båda fallen handlar jagaktigt behöver inte bevisas. Ty om han älskade skulle han handla på ett annat sätt. Han skulle varken ängsligt skona motparten, inte heller bryta förhållandet (i båda fallen görs motparten till objekt.) Han skulle desto mer öppet, behandla den andre som ett fritt subjekt och söka klara upp svårigheten. Och även om han inte vågade mer än ett enda litet oförbehållsamt samtal, så skulle också det räcka för att sätta igång en uppklarnandeprocess. Men mognadsprocessen är just det som var och en och i vart fall skulle vilja undvika. Därför att vi anar alla, även om vi inte vet något förståndsmässigt om detta, att uppklarnandet betyder, antingen att ge upp sitt jag eller att lida, lida och åter lida. 

  Hur segt jaget försvarar sitt herravälde, och hur djup ångesten för den oförbehållsamma kapitulationen verkligen är inför den sanning och inför den kärlek, som har sina rötter i alla människor, kan man ana, när man ser med vilka tunga offer detta jag försvarar också sina sista grottgångar. Krisen kan redan vara i full gång, man kan vara överens om att man sinsemellan inte rakt igenom är det man väntat sig av varann, ja skilsmässan kan ligga i öppen dager och varje ögonblick tillsammans för med sig helveteskval –  man kommer att dra ut beslutet och förlänga krisen så länge som möjligt med all den list som självbedrägeriet förmår. Antingen ställer man upp den här formeln : ”Det är du som är skuld till det här, jag kommer att vänta tills du ändrat dig”, eller ” Det är ödet och allt kommer att ändra sig”, eller ”Det är mitt fel, jag skall ändra mig (men jag kan inte det)”. Men i verkligheten kommer ingenting att förändas så länge inte orsaken till allt lidande, den ena partens jagaktighet förändras. Och krisen går vidare tills de ständigt växande plågorna, trots jagets försvarstrid, tvingar fram det slutliga uppklarnandet. 

   En sådan äktenskaplig strid, det så kallade strindbergsäktenskapet, kan pågå i åratal. Åter och återigen försöker man skiljas. Men så fort man gjort det blir längtan så stark att man tror att nu har allt ordnat sig . Man firar återseendet och försoningen och börjar på nytt, med samma plågor. Man ”sitter fast vid varann precis som med en gummisnodd”.

  Stridigheter i äktenskapet uppstår nödvändigtvis, då de båda motparterna ömsesidigt blivit relationspersoner för varann. Så länge skengemenskapen ännu gäller, gör var och en sitt bästa för att vara relationspersonen till lags. Men när krisen är där, så hopar man tvångsmässigt förebråelser och anklagelser på sin äkta hälft, de som man på sin tid (och väl då med all rätt) skulle riktat mot sin dåvarande relationsperson till exempel mamman eller pappan. Den andre känner sig på det sättet illa behandlad, på samma sätt som han på sin tid blivit orätt behandlad av sina första relationspersoner. Och han svarar som då med de måttlösa affekterna hos ett oskyldigt och förrått barn. Så drar de båda motparterna varann ömsesidigt in i strindbergsäktenskapets plågor. Men de kan inte leva utan varann. Därför att allt vad de i framtiden kommer att göra sker med tanke på motparten, för att göra intryck, för att såra, för att bevisa att han har fel, för att slutligen besegra honom. Därför att när väl processen med relationspersonen en gång börjat, ges det ingenting viktigare mer i livet än att segerrikt avsluta den. I smått försiggår samma  spel mellan två personer som alltid vill ha sista ordet. Och i stort pågår det i tallösa äktenskap där två aktiva personer har mötts.

  Men så länge man inte vet att det bara är spöken från det förgångna som man strider emot och att man av misstag gör den nuvarande partner som rättsansvarig för detta första lidande, så länge måste stridigheterna oförsonligt fortsätta  med alla sina bedrägerier med alla sina orättfärdigheter, all sin upprördhet och allt sitt nötande. Först när åtminstone en av dem förstår att det i denna strid bara finns ett sätt att sluta fred, nämligen fredslutet med barndomens förrädare, kan det komma till stånd en fred. Denna insikt och detta fredslut lyckas emellertid bara för den som är beredd att avstå från sitt jag. Också den öppna brytningen i äktenskapet, eller den dolda uppluckringen av äktenskapet, som består i att de båda parterna ger varann fria händer, betyder inte alls att man funnit en utväg ur helvetets irrvägar. På det sättet har man bara gått runt om den yttre krisen ; men den inre krisen fortsätter. Den måste genomlidas ända till slutet, antingen som ett nytt äktenskap, eller som den ensammes kris. Det går att uppskjuta den, kanske till döden ; att verkligen undvika den är inte möjligt.

  Den sista formen av partnerskap som skall nämnas är ickeäktenskapet, den könsliga ensamheten. Det finns enstaka tillfällen då denna ensamhet beror på yttre omständigheter, där ensamheten alltså inte beror på oförmåga till kärlek. I dessa fall (man kan till exempel tänka på katolska präster) verkar en allvarlig och modig uppgörelse med det givna sakläget alltid leda till att livet utan könsfunktion leder till en lika glad, lika saklig och likaså människovänlig levnad, som hos alla andra sunt levande varelser. Vägen genom de äktenskapslösa kriserna, när de möts modigt, för till samma mål som äktenskapets kriser. Men den som väljer att avstå från äktenskap av brist på mod, råkar ut för samma plågor, som han kunde vänta sig om han beslöt sig för äktenskapet.

  Många människor förstår mycket väl, att både i ensamheten som i äktenskapet kommer de att ställas inför valet att avstå från sitt jag, eller att lida. Det är därför inte märkvärdigt att de förfaller till den utvägen att gå båda vägarna på en gång, men var och en bara så långt att inte behöva lida, det vill säga att det inte för med sig något ansvar. Så uppstår den idén att otaliga människor anser det fria kärleksförhållandet som varande något ”i tiden”, under det att såväl äktenskapet, som att avstå från äktenskap betraktas som utslag av en föråldrad kultur.  Den som tänker så, åtar sig utan att veta det en olöslig uppgift. Ett fritt kärleksliv skulle nämligen bara kunna gälla som en levande livsform om var och en av de båda parterna erkände den andre som ett självständigt subjekt. Men det är så att subjektet är odelbart. Den som i sin partner erkänner det mänskliga subjektet, kan inte göra en skillnad på dess yrkesmässiga, sällskapliga och könsliga egenskaper. Han kan inte älska bara sexualiteten och likgiltigt förbigå alla andra livsområden. Var och en som bara älskar en egenskap hos ett mänskligt subjekt, förnedrar det i själva verket till ett objekt. På det sättet gör arbetsgivaren arbetstagaren till objekt, eftersom han bara tar hans arbetskraft med i beräkningen. På samma sätt gör varje älskande som gör den älskade till sitt kärleksobjekt, när han inte förutsättningslöst gör henne till partner i alla hennes livsyttringar. Men om han gjorde det så skulle han leva i ett samvetsäktenskap, som bara genom en rest av osaklighet skulle skilja från det offentligt erkända äktenskapet. Psykologiskt sett skulle den följa samma väg som dessa.

  Man skulle kunna invända att detta mycket väl kunde gå, men att det inte var ett äktenskap i den meningen, eftersom ett sådant förhållande vore möjligt mellan tre eller fyra människor. Men så är det inte. Den individualpsykologiska satsen är : ”Två hustrur är färre än en”. Definitionen av äktenskapet som en funktionsgemenskap mellan människor av olika kön kan härledas ur detta. Om nämligen mannen A. lever med kvinnan B. i en verklig funktionsgemenskap, skulle han inte samtidigt kunna leva i gemenskap med kvinnan C. utan att häva den utvecklingsprocess som börjat mellan honom och den första kvinnan. Ångesten för uppklarnandet finns i varje människa, alla söker undvika den så länge det finns en möjlighet, även när man själv tänker att man avsiktligt och med stor självkontroll söker gå in i det. Samlevnaden med den andra kvinnan innehåller med nödvändighet alltid möjligheten att avbryta det intima förhållandet med den första kvinnan Var och en kommer att använda sig av den möjligheten, antingen han vill det eller inte, så länge uppklarnandets process ännu inte är avslutad. Och det är först genom ytterligare lidande, som växer fram ur dubbelförhållandet (till exempel genom en spänning mellan B. och C.) som de inblandade på nytt kan dras fram ur det av dem skapade gömstället. Därför är ett kärleksförhållande till två kvinnor alltid mycket mindre hotande för en man, än ett monogamt förhållande, som mycket grundligare skulle tvinga av honom hans jagaktighet. Samma sak gäller omvänt kvinnan.

  Det som här har framställts på teoretisk väg, visar sig undantagslöst stämma med verkligheten. Både en levnadsform med skilda, även ett allvarligt menat levnadsförhållande, som innebär ett kärleksförhållande med flera samtidiga partner, löper slutligen in i katastrofen för den egna jagaktigheten. Ibland är det bristen på tillförlitlighet och den sig hopande mängden av olika motparter, ibland är det fruktan för att varaktigt binda sig som man lider av. Ibland är det fruktan för den annalkande ålderdomen, ibland missförhållanden genom motparternas karaktär (de måste ju vara modlösa människor), som framkallar lidande. Men alltid blir det genom årens lopp klart att alla dessa lidanden uppstår av den otillfredställande lösningen av könsproblemet. Därför förvandlas ofta förespråkarna för ett fritt sexualliv till pessimistiska åklagare mot eros. Männen blir kvinnofientliga och kvinnorna börjar att hata männen, och därmed mynnar deras öde samman med deras öde, som sedan barndomen fört en kamp mot världsordningen.

  Vi går mot vårt öde inom eller utom äktenskapet. Och i varje fall bildar det faktum att det finns en motsättning mellan två kön och att varje människa antingen är man eller kvinna, men aldrig neutrum, den tyngdpunkt där all kamp om jagets tron blossar upp.

   Det mindre onda torde i varje fall ligga där, där vägen för till en klar insikt i det verkliga förhållandet och det faktiska erkännandet om innebörden av alla äktenskapskriser. Då skulle både äktenskapet och ungkarlslivet småningom bli vad det utan tvivel borde vara för det stadium vår kultur befinner sig på : kärlekens höga skola. Men det finns ingen skola utan lidande, och bara när lidandet inte skrämmer, kan den skolan lära något. Och skolan lär långsamt att kärleken från början är enkel, det är subjektets funktionsenhet. Om en man och en kvinna vore ett övermänskligt väsendes händer och detta skulle knäppa sina händer, så vore det äktenskapet. Detta väsen försöker hela tiden knäppa sina händer, men vi försöker hindra det, därför att vi vill något annat än det vill, nämligen själva vara övermänskliga väsenden. Och därför är äktenskapet idag överallt bara vad det är : ständiga försök att få dessa övermänskliga väsenden som vi tror oss vara att knäppa sina händer.

föregående | tillbaks till början | nästa del