Mall

Tredje delen

Karaktärer i vardagslag

9. A r b e t e o c h v i l a

Flit kan vara – lättja är alltid osaklig. Men saklig flit kan man lätt känna igen i förhållande till jagaktig flit ; likaväl som jagaktig lättja kan skiljas från saklig vila.

Skillnaden ligger i något som är av utomordentlig vikt för kunskap om den mänskliga karaktären :

den som handlar sakligt har glädje av funktionen också när denna funktion är förbunden med en känsla av olust.

En ung människa arbetar på sin examen. Det ingår mycket i kursen som inte intresserar henne, mycket förstår hon inte alls vad de har med saken att göra eller vad hon kan ha för nytta av det i framtiden.

Den som ser sakligt på sin uppgift utgår från att detta som hon inte vet var ju det hon ville lära sig veta ; alltså lär hon sig det som ingår i kursen.

Hon riktar sin uppmärksamhet på det givna ämnet och strax börjar det öppna sig för henne och bli intressant fast kanske inte på det sätt hon väntat sig.

Men för den jagaktigt inställde är bara betyget som följer med examen viktigt. Betyget är ett nödvändigt medel för att tillfredställa hennes behov av självhävdelse. Alla steg på vägen till examen kommer att kännas som lika många hinder eftersom hela uppmärksamheten är riktad på slutmålet.

Psykologiskt sett är det bättre uttryckt att hon behöver examen för att undvika en skärpning av sin mindervärdeskänsla.

Kanske reser sig ekonomiska hinder i vägen ; stödet från familjen kommer att upphöra ; hon känner sig inte vuxen att leva livet på egen hand.

En missad examen innebär en negativ upplevelse. Hennes arbete är inte längre riktat mot det positiva det är upptaget av en negation.

Därför är alla medel som hon använder resultatet av lika många omfinaliseringar, det vill säga osakliga målsättningar.

Sakligt sett vill hennes tankar syssla med rytmen och ljuden i de levande språken ;

i stället använder hon dem nu för att utantill lära sig vägtrafikförordningar.

I sin fantasi framställer hon bilder från fjärran exotiska länder och folk ; nu sliter hon med ett tekniskt kopplingschema.

Hennes muskler vill ut och vandra i naturen ; nu nöter hon baken på en skrivbordstol framför vilken ett statistiskt uppslagsverk i samhällslära vilar.

Allt detta är för att inte avstå från ett redan bestämt mål.

Omfinalisering av naturliga funktioner till jagaktiga mål upplevs nästan alltid som en plåga. Den jagaktiga vinsten häftar vid målet ;

medlen som behövs för att nå dit är i sig förbundna med olust ;

de anlitas bara för att målet ställer sådana villkor trots att man upplever dem som negativa värden.

För den som är sakligt inställd har inte bara målet utan också varje medel som leder dit ett värde i sig.

Följdriktigheten eller som vi säger ändamålsenligheten som finns i alla sakförhållanden mynnar ut i oändligheten.

Denna saklighet är den yttersta meningen med livet som ger det dess innehåll.

I tjänst hos oändligheten blir också målen bara medel. Skillnaden mellan mål och medel faller bort. Alla medel alltså också det mest obetydliga upplevs som mål i sig.

Vi säger därför att allt som står i livets tjänst bär sin ”mening” i sig. Det kan aldrig bli en plåga.

Den som gör en resa av jagaktiga skäl gör den för att sedan kunna berätta om var han varit : ”Jag såg Colloseum…” men han har ingen glädje av själva resan.

Han tänker – om han skall vara ärlig – åtminstone de dagar det regnar : ”Om jag vore hemma ändå!”

Men den som reser sakligt, av livsglädje för honom är varje steg på färden till belåtenhet. Och när det regnar är tillfredställelsen lika stor som när solen skiner.

När målet för den jagaktige inte kan uppnås blir alla pekuniära utgifter ett meningslöst slöseri ; för den saklige däremot är medlen i sig ett ändamål och blir därför meningsfulla. Han har inget behov att redovisa kostnaderna.

Precis samma sak gäller den som på saklig grund tar en examen.

Då han sakligt har detta mål har han inget annat ”egentligt” det vill säga för tillfället synligt mål. Han söker just då inte använda sina funktioner till annat än det som har anknytning till målet.

Så länge han arbetar har han sin uppmärksamhet, sina tankar, sin fantasi och alla sina organ riktade på detta synliga mål. Vad han då ser är att ju mer han anpassar sig till det ovanliga stoffet det vill säga visualiserar det för sig och för samman dess innehåll, dess mer upplever han här också livets närvaro.

Den torraste utantilläxa gör honom glad när han märker att minnet allt lättare och allt mer lustbetonat löser sina uppgifter.

Den jagaktige som är främmande för sin egen natur eftersom jagaktigheten har blivit hans ”andra natur” måste hela tiden bevaka sig själv.

Annars skulle han återfalla till sin vanliga natur som är en negation – att säga nej – och sluta arbeta. Han måste som man säger hela tiden behärska sig. Och det kostar en större ansträngning än själva arbetet.

Den saklige gör bara det som är naturlig för honom. Och då han gärna gör det behövs ingen självbehärskning.

Vila kan han göra så ofta han vill och så länge han vill eftersom han vet att efter en funktionell vila är hans organ friska att hämta upp vad han försummat.

Den förste är som chefen för en främmande och motvillig pluton som hela tiden måste övervakas så att den inte deserterar så fort det går.

Den andre är som en chef för soldater som försvarar sin hembygd. Han kan lita på var och en.

Det finns inga riktiga eller förfelade yrken det finns bara människor som angriper sina uppgifter på ett sakligt sätt och människor som går till dem på ett jagaktigt osakligt sätt.

Om någon vill ha ett annat yrke skulle han så mycket sakligare ägna sig åt det han har. Då kan han med samma saklighet skaffa sig grunderna för det andra yrket ; och det vore egendomligt om han inte om fem, sex år befann sig där han sakligt sett med sin ursprungliga natur hör hemma.

Men fördröjningen skulle inte längre vara en belastning, då han dag för dag vet att han är på väg dit han vill komma.

Går man genom klagomålen över förfelade yrken, så finner man utan undantag att de antingen betraktas som ovärdiga, då lider den som klagar inte av sitt yrke utan av sin självuppskattning ;

eller förefaller uppgiften alltför krävande då är det fortfarande inte yrket som det är fel på utan känslan av mindervärde som står i vägen.

I båda fallen torde lidandet upphöra på samma gång som jagaktigheten det vill säga när man sätter det man skall göra före sig själv.

Å andra sidan kan en sådan klagan till en del vara riktig.

För den ene är handarbete något för dött för den andre huvudbry något för svårt.

Framför allt tänker man på fabriksarbetare som i årtionden står och gör samma enformiga rörelser. Men då är det fråga om sociala missförhållanden som man utnyttjar för att urskulda sitt eget misslyckande.

Den saklige skulle också lida under sådana förhållanden men det negativa lidandets erfarenhet skulle inte bryta ned honom ; han skulle tvärtom se sig skyldig att beslutsamt och ännu mer beslutsamt gripa sig an att förändra de sociala skador som uppstår.

När en människa inte längre kan finna någon mening i sitt arbete som varande en del i det hela måste hon ge sig in i politiken och hennes arbete för att ordna upp missförhållanden kan därmed bli en meningsfull del av den andliga utvecklingen och därmed också ge hennes liv en mening.

Hon skulle inte ha tid att anklaga ödet när hennes stämma används att förändra ödet.

Men den som beklagar sig för att inte få vara med om en sådan förvandling av tankar till handling han beklagar sig inte över sin sociala ställning utan över sin egen karaktär. Därmed står han inför sin första uppgift. Han måste söka göra upp med sig själv i en mognadsprocess ; han måste befria sig själv från sin jagaktighet eller han måste lida till slutet.

Störningar i förmågan att arbeta är en nödsignal från ett hotat jag och på samma gång en signal om ödets begynnande stormangrepp. Då är i själva verket en inre utveckling på gång.

Mycket sämre ställt är det för de jagaktiga människor som lyckats stegra sin prestationsförmåga till virtuositet. De ”kan allt” vad än deras yrke kräver och vanligen kan de det bättre än andra.

Skenbart arbetar de sakligt riktigt, men bara på bredden, bara över en bråkdel av det som den horisontala cirkeln på vår bild visar ; det som ligger inom jagets dubbelkon.

Att det inte handlar om ett sakligt ändamål utan utförs i jagidealets tjänst visar det sig så fort det blir fråga om att offra ; antingen något av jaget eller en del av dess verk.

Den omständigheten att det är jagets verk som offras och inte jaget visar att dressaten bedriver en självförstörande verksamhet i tjänst hos det jagaktiga martyridealet.

Emellertid räcker den sakliga inställningen hos många människor till för att låta dem verka och arbeta under långa tider utan alltför stor inre anspänning.

Omfinaliseringen och det onaturliga tillstånd som är förbundet med denna kan man stå ut med och därför märker nästan ingen av dem att det är något fel på deras inställning till uppgiften.

Till ett sammanbrott och därmed till en begynnande inre utveckling når dessa mer eller mindre virtuost inställda människor först när ett misslyckande eller en katastrof på andra områden av deras liv visar dem att det måste finnas ett grundlagsfel någonstans i deras karaktär.

Det vanligaste exemplet på ett sådant öde är den i sitt arbete framgångsrike som i sitt privatliv är skygg för människor och döljer det mindervärde som han bär på bakom stoltheten över sin erkända skicklighet.

Han förstår hur man skall arbeta men han förstår inte hur man skall vila. I bästa fall har han skaffat sig en teknik för att överleva tomheten under sina lediga stunder. Han leder föreningar, läser romaner, odlar kaktus eller löser korsord.

Emellertid är det en tidsfråga innan spriten dyker upp utan nikotin klarar han sig förmodligen inte. Särskilt lediga dagar måste han ta till konstlade medel för att inte släppa fram den lurande mindervärdeskänslan.

Den kritiska punkten ligger strax före insomnandet.

Den som ställer sig misstrogen till världen eller till livet måste överlämna sig utan skydd mot sin egen natur. När han inte som Salomo kan omge sig med trehundra tungt beväpnade mot den stora ångesten måste han åtminstone vara ytterst vaksam :

han låser sin dörr med sju varv ; försäkrar sig mot sina moraliska fiender genom att för alla tillfällen och för alla möjligheter tänka ut ett raffinerat försvar. I hans sinne mal hela tiden vad som kan komma att hota inifrån eller utifrån och han försöker att somna men känslan av sorglöshet infinner sig inte. Musklerna slappnar inte av tankarna kommer inte till ro och hjärtat slår som mitt på ljusa dagen.

Det är inte att förundra sig över att en sömn som är så ytlig att minsta ljud väcker får någon att känna sig mörbultad på morgonen. Hans inre funktioner har inte fungerat dåligt utan tvärsom mycket bra fullgjort sin plikt. De var inställda på bevakning och försvar, inte på vila.

Under årens lopp gör sig sömnsvårigheter allt mer plågsamt tillkänna ;

eller de sjukliga följderna av en alltför stor anspänning visar sig i blodomloppet ;

eller det faktum att man inte kan låta sina tankar komma till ro utan att det blir till grubblerier eller idéflykt.

Också matsmältningsbesvär och njurlidanden kan bli resultatet av årtionden av en falsk allmäninställning (vanligen på grund av en onormal blodcirkulation).

Men alltid ligger en försyndelse mot den naturliga rytmen mellan arbete och vila i botten, som slutligen för till kroppsligt eller själsligt sammanbrott.

Livet tål inte att jagaktigheten bestämmer den ordning som sedd med livets naturliga rytm för ögonen är en oordning.

Därför kommer varje form av jagaktighet hur händigt utarbetad den än är att nå en gräns för den naturliga förmågan att prestera.

Bara den sakligt inställde är obegränsad i sin förmåga att prestera eftersom han inte syndar emot livets krav.

10. U m g ä n g e o c h e n s a m h e t

Tydligare än i förhållande till arbetet visar sig karaktären i förhållande till andra människor.

Men det går inte att obesedd kalla en människa för vi-aktig och därmed saklig bara därför att hon är en sällskapsmänniska och omvänt bevisar heller inte motsatsen ; att någon lever tillbakadraget ; att han är skygg för människor ; att han därmed måste vara jagaktig.

Här som överallt när det gäller insikt i karaktären måste man undersöka allt från fall till fall – i vilket syfte någon söker eller undviker sällskap.

Ju mer en människa är mån om sin egen betydelse det vill säga ju större känsla av mindervärde hon drar omkring med desto mer måste varje ny bekantskap innebära en ny fara.

Därför har en sådan människa i sitt inre utbildat en sorts känselspröt som verkar som en slags passkontroll eller som ett poliskontor.

Varje ny bekantskap prövas blixtsnabbt : om den skall betraktas som överlägsen eller underlägsen.

Tillhör man själv den aktiva typen så ser man i den överlägsne en oangenäm konkurrent och från första början är man övertygad om att allt vad den andre säger är fel och man kommer också att säga emot vad han än säger.

Däremot kommer man att belasta den underlägsne med sina egna påståenden och kunskaper för att noga inpränta i honom hans obetydlighet och ju mer han låter sig imponeras dess mer sympatisk förefaller denne underordnade och dess mer betydande man sjäv.

Hör man själv till den passiva typen underordnar man sig kritiklöst den som uppfattas som överlägen och är i all framtid övertygad om att allt vad han säger är djupt och sant och spirituellt.

De underlägsna (som den underlägsne sällan möter därför att han har en känsla av mindre värde i förhållande till omgivningen) imponerar han noga på genom att berätta om alla betydande människor i hans bekantskapskrets.

Den egna betydelsens jagpolitik går ganska bra att hävda så länge man bara har med en ensam människa att göra.

Men så fort man är tillsammans med flera innebär det en total utmattning eftersom det blir nödvändigt att man likt en hetsad diplomat ständigt anpassar denna egna jagpolitiken till än den ena och än den andra och ofta måste föra två sorters politik på samma gång.

Därför säger man sig att man är så känslig att man inte står ut med mycket folk omkring sig. Av nöden gör man en dygd ;

och andra vet lika lite som man själv att känsligheten som får gälla förfining i verkligheten är dess motsats nämligen lättretlighet.

Betecknande för denna inställning är den skenbart motsägelsefulla behandlingen av främlingar och anhöriga.

Mot främlingar är man ytterst tillmötesgående ; de sina tyranniserar man obarmhärtigt ;

eller tvärtom är man avvisande mot främlingar och skänker de sina en ändlös omtanke.

Men målet är alltid detsamma : man söker sin egen betydelse ; samma medel men skilda situationer.

Den som känner sig starkare än sina anhöriga, men svagare än de främmande, handlar efter första receptet ; i det andra fallet överröstar man dem man inte känner, men månar om de egna.

Mycket retliga människor, särskilt de som tack vare någon virtuositet kan åstadkomma sådant som är av nytta på deras eget område kan bara tåla vissa särskilt utvalda vänner.

”Vännerna” är de som lyssnar och accepterar alltså de som inte utgör någon fara för den egna gudalikheten. Alla andra håller man på avstånd då man betraktar dem som andefattiga eller omoraliska. Själv anser man sig vara en ledarnatur därför att man har behov av att leda anhängare.

Den egna känslan av mindervärde som ligger till grund för en sådan inställning är så djupt begravd under medvetandet av den egna betydelsen att den vanligen bryter samman först i den allra sista stora livskrisen.

Anhängarna och beundrarna åter behöver den hyllade hjälten eftersom de är delaktiga i mästarens framgång och därför kan jämna ut sin egen (ännu djupare) känsla av mindervärde utan att behöva anstränga sig.

Så kommer båda skällkon och hjorden som springer efter att bli nöjda då den ene ger vad den andre behöver nämligen en ständigt utbetalning av räntan på jagets betydelse.

Vi har här framför oss det som kallas skengemenskap.

Kännetecknande för skengemenskapen är den avvisande hållningen mot omvärlden. Den undandrar sig all kritik och söker utesluta all konkurrens.

Därför gäller för alla sådana sekter (också för det skenheliga äktenskapet) dressatet : ”om du inte är min bror är du min fiende och då skall jag slå in skallen på dig!”

Men på grund av bristande mod slår man inte in skallen på andra utan man tar moralisk nedvärdering.

Det blir så här : ”du är inte ju riktigt klok ; du ärju blind ; vi går mot framtiden du är en bakåtsträvare ; vi vet du fattar inget ; du tjänar fan ; vi tjänar det goda ; under alla omständigheter kan man inte ha med dig att göra.”

Ökar egenkärleken ännu mer så minskar allt eftersom den krets man kan röra sig i med ett säkrat jag (och därför känna något välbehag).

Man har till slut bara sin äkta hälft eller sin gamla mamma som man med stor möda dresserat till ständig leverantör av oinskränkt beundran och vars närvaro man av den anledningen kan stå ut med.

Ökar jagaktigheten ännu mer tål man bara sin husslav ; den är man säker på aldrig kommer att kritisera eller svika en.

Därtill ägnar sig allra bäst hunden ; till den kan man med vek stämma säga : ”plus je connais l’homme, plus j’aime le chien”, eller ännu mjukare ”ja, du åtminstone vill mig väl du kommer inte att svika mig som de onda människorna som ingenting förstår.” – Och det är sant.

Ty den som bara har kvar hundgemenskapen är så sårad i sin själ att varje oskyldigt nöje och varje annan människas skratt obarmhärtigt kommer att såra.

Mot en sådan människan är redan i barndomen så mycket syndat ;

att bara den som förmår urskilja detta och som utan spår av jagaktighet i outtröttlig fasthet och outtröttlig kärlek sätter sitt liv på uppgiften kan ge henne hjälp.

Sådana heliga är emellertid sällsynta i våra dagar. Den som idag offrar sig gör det förmodligen av jagaktiga skäl, och kommer därför att misslyckas.

Ofta lider enslingen föga av sin ensamhet. Oftast är han bara glad att slippa se människor därför att han då inte behöver bry sig om sin egen betydelse. Han ägnar sig åt sina drömmar eller åt sitt arbete och mår därför bra.

Men till slut kan ingen människa förbli levande utan förbindelse med sina medmänniskor och därför har alla ensamma en särskild svag punkt vars beröring försätter henne i vrede eller för den som inte längre kan nås av vreden för att dölja sanningen den ärliga och ohämmade gråten hos ett litet ensamt barn.

Hos en är det Pingstsöndagen som man förargar sig över då alla människor går två och två och alla flickor har vita klänningar.

Hos en annan stiger tårarna i ögonen när ett kompani taktfast passerar förbi till tonerna av en marsch.

Hos den tredje är det julottan, skimrande juleljus genom fönstren och glada barnstämmor – alltid är det beröringen av det som en gång var en gemenskap som väcker känslan.

Alltid är det den uppdämda insikten att det levande bara finns där, där ensamheten och irritationen och hatet övergår till gemenskap.

Det är delaktigheten i ett övergripande helt och uppgåendet i en jagfri, harmlös och saklig närvaro.

Men det finns också en annan ensamhet nämligen den som måste bli de modigas, de sakligas och de levandes öde bland idel osakliga och jagaktiga.

Inte bara Kristus lämnades ensam i sitt livs stora ögonblick ; varje kvinna som föder, varje man som vågar sitt liv, varje människa som dör måste genomleva det yttersta utan hjälp av sin omgivningen.

Och något liknande gäller för alla dem som vågar röra vid världens sömn. De ruskar på dressaten som mänskligheten ännu använder sig av därför att jagaktigheten gömmer sig där.

Därför måste de fördra deras hat som de söker hjälpa.

Om en människa förirrat sig i den jagaktiga ensamheten eller om ensamheten är hennes sakliga öde syns tydligt så fort en likasinnad visar sig :

de stora vi-aktiga kommer att förstå varann och tycka om det ; de tillhör samma liv ;

de jagaktiga kommer att möta varann med strid som fiender för att utesluta varandra ;

de kan bara hylla en gudom här i världen nämligen sig själva.

11. U t g i f t e r o c h i n k o m s t e r

Många människor lever hellre ett torftigt liv med lite pengar än på stor fot med vinstbringande och vågade företag. Skenbart handlar de därvid efter förnuftigt uträknade principer.

Men om man granskar dem närmare så visar det sig alltid att de inte lyssnar till sitt sunda förnuft utan till sina förstelnade dressat ;

och just där det sunda förnuftet skulle kräva ett helt annat handlag.

Så härskade dressatet man måste leva på sina räntor ännu när inflationen krympt kapitalet efter första världskriget för många goda borgare till några få guldmark.

I krassa fall gör sig mindervärdeskänslan omedelbart tillkänna genom att varje onyttig utgift ger en känsla av skuld.

Denna egendomliga yttring är nästan alltid förbunden med dressatet ”all njutning är syndig”.

När sådana människor i alla fall någon gång låter förföra sig till lättsinne och glädje blir de likt Polykrates övertygade om att gudarnas vrede kommer att drabba dem.

De har vad man kan kalla ett behov av att känna sig betryckta. De kan inte leva utan att ett yttre tryck vilar över dem.

Med hjälp av sina dressat som samtliga har förtecknet ”det får man inte…” ;

ordnar de så att de alltid befinner sig i den grad av betryck, som de en gång är inställda på. Men de vet inte att det är de själva som ”gör” dessa erfarenheter ;

sin rätt i ekonomiska frågor vågar de aldrig hävda.

När chefen frågar dem vad de önskar i lön klämmer de fram halva den summa, som de egentligen menar.

När de skall skriva ut räkningar blir det för sent eller på ett sådant sätt så att ingen känner sig förpliktad att betala.

De låter sig skinnas av dem som har mer pengar än de själva.

De vågar aldrig ta ta ut vad deras arbete är värt eller ta betalt för sina varor av fruktan att man skall tycka att de är snåla.

När det i alla fall inte lyckas dem att skaffa sig ekonomiska svårigheter känner de sig lika betryckta av sitt ekonomiska välstånd som av sitt armod.

Deras dressat lyder : ”Man måste vara dyster”. De känner ångest inför glädjen.

Roten till denna inställning befinner sig nästan undantagslöst i deras negativa erfarenheter i den tidiga barndomen.

Den har förlöpt ungefär efter den här formeln ”När man är glad blir man utlämnad till fienden (kommer man att skratta åt dig)”.

Men inte bara glädjen är förbjuden utan det är också omöjligt för dem att säga nej eller att be om något.

Man skall lägga märke till att i de båda sistnämnda dressaten uttrycks, trots den skenbara anspråkslösheten :

det över måttan krassa behovet att hävda sig själv ;

man fruktar att väcka ett ofördelaktigt omdöme hos den andre och därför vill man heller inga pengar ha ; hellre vara angenäm än att ta emot pengar (och falla i onåd).

Jag-idealet lyder : ”att vara utan fel ; i varje ögonblick angenäm inför dem som är ovanför och hyllad av alla människor.”

Alldeles för sig själv menar man med det att man borde bli belönad och berömd och få så mycket mer än vad man begärt.

Att vara saklig heter emellertid : ”Aldrig tjäna andras jagaktighet”.

Däremot är det fel som en del människor tror att karaktärskunskapen skulle kunna tjäna till exploatering.

Tvärtom är det så att den arbetstagare som vid en avtalsförhandling går med på ett för lågt bud av människovänlighet (det vill säga av mindervärdeskänsla)

även om det så bara gäller ett enda öre kommer att skada :

inte bara sina arbetskamrater

utan också företagaren – arbetsgivaren därför att han stöder dennes strävan att hävda sig själv och därmed medverkar till hans osaklighet. –

I den ekonomiskt klenmodiges karaktär visar sig särskilt tydligt en lag som generellt verkar inom den mänskliga karaktärens områden och som är nödvändig att göra klart för sig för att förstå karaktärens utveckling och vidare öde.

Det är den lag som vi kallar för djävulskretsen.

Den som till följd av sin mindervärdeskänsla inte vågar göra sina berättigade krav gällande får mindre än vad honom tillkommer.

Till följd av detta kommer hans känsla av värdelöshet att sjunka ännu djupare än tidigare och han blir än mer övertygad om sin egen oförmåga

och till följd av detta om världens ondska.

Alltså kommer han att nästa gång uppträda ännu mer blygsamt och få ännu mindre i utbyte än förra gången.

Därigenom blir han ännu mer osäker : och så vidare till det slutliga sammanbrottet.

Sådana djävulskretsar är verksamma överallt där det finns jagaktighet.. De tvingar med en naturlags obeveklighet varje jag till sin slutliga undergång.

När en sådan människa söker ett arbete går hon av sparsamhet i timmar till fots och kommer utmattad och osäker till sin blivande arbetsgivare ; vågar vid mötet knappt öppna munnen och är närmast tacksam när hon skickas iväg med ett ”tyvärr ; eller kom tillbaka en annan gång”.

Hade hon i stället lyckats rycka upp sig och först äta en god lunch och sedan ta en taxi för sina sista slantar så skulle hon kommit dit med klar blick och fritt hjärta och utgången skulle blivit en annan.

Men för många har en sådan liten list blivit ett ödesdigert dressat :

det är sådana karaktärer som vant sig vid sina begär. De har tidigt upptäckt att man genom en snabbt inhandlad njutning kan skaffa undan en hotande känsla av mindervärde.

Och ju mer mindervärdeskänslan regerar desto mer obönhörligt råder dess dressat ”Jag måste ta en taxi ; jag måste ha en bakelse ; jag måste ha nya skor ; jag måste ta en sup ; jag måste ; jag måste : annars händer något fruktansvärt. Jag kommer att utplånas här på jorden.”

Man skall göra det klart för sig att för oss alla är hotet mot jagidealet (det jag som liksom utifrån verkar på mig) lika svårt att bära som ett hot mot livet.

En människa som känner sitt jagideal hotat beter sig som en människa i nödvärn.

Hon frågar inte efter följderna utan slår blint omkring sig. Finner hon bara ett enda medel som på ögonblicket kan rädda faran för jaget kommer hon att tillgripa det även om hon efteråt hamnar i värsta tänkbara läge.

Den som lär sig avvärja faran för jaget med pengar ger ut pengar utan hänsyn till vems pengar hon använder.

Hon köper (det hon tror är nödvändigt för att leva vidare) skuldsätter sig, bedrar eller stjäl och tänker bara ”jag måste ta en taxi ; jag måste ha en wisky ; jag måste köpa kläder ; jag måste ; jag måste ; jag måste …”

Man kan inte ge en sådan människa någon hjälp genom att framhålla de obehagliga följderna av hennes lidelse.

Den framtida negativa erfarenhet ligger just i framtiden och får henne bara i bästa fall att förfina dressaten ;

hon blir listigare, hon räknar ut ett smartare drag än förra gången men inte ett bättre.

I värsta fall uppstår en negativ upplevelse (med ytterligare en omfinalisering av den ursprungliga funktionen) och hon blir ännu mer livsoduglig.

Man måste snarare ge en människa den erfarenheten att hon inte befinner sig i nödvärn att hon inte alls är mindre värd (eller blir mer värd med nya skor) och att hon faktiskt förfogar över medel att nå sitt mål.

Men den vägen att tillfriskna är möjlig först när jagaktigheten fört henne fram till avgrunden.

Också här kan den positiva erfarenheten verka först när den första positiva upplevelsen uppträtt ; den som består i sammanbrottet av de jagaktiga målen.

Det är så här alla osakliga utgifter kommer till stånd ;

det som i krassa fall gäller för slösaktigheten behovet att slänga pengar omkring sig ;

gäller också för mindre modiga personer i driften efter lyx efter nya kläder njutningsmedel och nöjen.

Den som i affärslivet genom inköp eller genom resor har gjort ett flertal negativa erfarenheter efter varann är dessutom i fara att känna en skärpning av mindervärdeskänslan och därmed bli offer för en negativ upplevelse (den negativa erfarenheten är kall – det är den negativa upplevelsen som förstärker dressaten).

Han kan då i den akuta upplevelsen återställa sin inre jämvikt genom ett större eller mindre överdåd av blommor, sötsaker, taxifärder, teaterbiljetter eller den dyraste champagnen.

Konditorier och biografer lever på denna mänsklighetens svaghet. Funnes det enbart modiga människor skulle den jagbevarande industrin gå under. –

Överallt finns det människor som tror att pengar det finns var som helst på gatan. Bedragare och jobbare ler förstående åt en sådan uppfattning.

Men de klenmodiga råkar i en typiskt uppretad sinnestämning. De känner sig träffade i sin allra känsligaste punkt.

De som har förstått tolkar emellertid varje händelse så som deras upplevelse har sett den ungefär så här : ”den som är sakligt inställd förlorar aldrig inte heller i verklig nöd förtroendet för livet och världsordningen, den som genom känsligheten och beredskapen att kunna lida, kommer att ge sitt svar”.

Inre liv är det svar som löser verklighetens frågor. Och hur tröstlöst det än ser ut på ödets schackbräde väntar den tålmodige i orubblig tillförsikt inför det till synes förlorade partiet tills det plötsligt visar sig något som nyss var osynligt ; det räddande draget som får partiet att luta över åt hans sida.

Den som är ängslig den som har förlorat förtroendet den som är nervös däremot kommer aldrig att få syn på det drag som skulle rädda honom.

Och den som är övertygad om sin egen stora betydelse kommer inte bry sig att lägga märke till det.

Bara den som lugnt och naturligt själv möter livet och lidandet kan hoppas att nåden av en skapande tanke skall komma honom till del.

Det skapande livet för vilket det omöjliga är möjligt driver den ene som i sömnen utan att han själv vet om det.

Den andre slår det med full klarhet så att han tydligt ser vägen framför sig.

Hos den tredje kämpar det sig mödosamt genom med ångest och misstag som i en födelsekramp.

Men det är alltid ett icke-jag ett sakligt jag som hämtar upp det ur djupet överpersonliga subjektet och som i jagets sammanbrott öppnar vägen.

Och alltid i just det ögonblick jaget ger upp sig själv.

12. L y d a o c h b e f a l l a

För den som sakligt befaller är befallningen en tjänst i det hela ; allra sist i folkets tjänst.

Det är som om helheten använde sig av denna människa därför att de som lyder i annat fall inte skulle förstå sin uppgift.

Men kan uppgiften förstås utan befallning så är alla order i onödan och det räcker med ett rop eller en vink som bestämmer när uppgiften skall utföras.

Den som lyder väntar då inte på ett meddelande om vad som skall göras utan när det skall göras.

Men detta är bara möjligt när de som sakligt lyder tjänar samma sak som den sakligt befallande.

Framför Verdun låg en gång tio infanterister de överlevande av ett kompani utspridda i granatgropar omringade av fienden.

Det var inte möjligt för dem att göra upp en plan eller att ge en befallning. Men en underofficer rusade upp och i samma ögonblick följde honom alla de andra. De gjorde en genombrytning överraskade motståndaren stack ner dem som inte gav sig och kom tillbaka till de tyska linjerna med några fångar.

När flera människor i högsta fara samtidigt handlar sakligt sker det som är riktigt från den enhetliga utsiktspunkten som om en ledande vilja och ett överlagt förnuft var i verksamhet.

De som utför handlingen vet ingenting om detta. De gör bara vad ögonblicket kräver.

Men ju mer sammansatt uppgiften är dess större krav ställer den på sakligheten.

De tio infanteristerna befann sig i stor fara men i en förhållandevis enkel fara och därför kunde de handla enhetligt som en enda man.

Men tio representanterna för en politisk makt en världsåskådning eller ett stort privat företag har en oändligt mycket större svårighet.

De kan mycket väl ha samma värdering av läget av de förhållanden som finns bakom och vara överens om det närmaste målet men trots samma sätt att tänka och lika stor saklighet kan de ha mycket delade meningar om hur man skall handla.

Då uppstår disciplinens problem. En måste bestämma och de andra måste lyda även när de anser ett beslut var fel.

Men också att acceptera aviga beslut och följsamt utföra bestämmelser som visar sig felaktiga och där man ofta befinner sig på en gräns som ingen uträkning i världen kan avgöra om den är rätt eller fel måste avgöras från falla till fall.

Det är fegheten, bekvämligheten och undvikande av ansvar som får en underlydande att utan dåligt samvete utföra vad han blivit tillsagd även när han vet att han inte borde göra det.

Ingen kan på förhand veta hur långt ett klagomål en reform eller en revolution är sakligt berättigad ; och inte ens de följder som uppstår kan visa det.

Men den enskilde som tar på sig ansvaret för sin handling eller för sin uteblivna handling (också den uteblivna handlingen är en handling) kommer att uppleva en del av sitt öde och det innebär att de inre följderna av hans handlingssätt obönhörligt kommer att föra honom dit där allt som ännu är jagaktigt småningom kommer at försvinna.

Människor som lyder när de inte längre skulle lyda älskar antingen den jagaktiga bekvämligheten eller de traktar efter en martyrkrona.

Deras dressat lyder antingen : ”framför allt lugn och ro” ;

eller ”mig drabbar alla livets plågor.”

I båda fallen ger sig en tydlig mindervärdeskänsla gällande vars källa för det mesta enkelt kan påvisas uppstått i barndomen. De stod under de första levnadsåren under ett tryck från vilket det inte gavs någon lindring.

Sådana karaktärer kan vara ganska duktiga som tjänstefolk eller anställda men varje gång de skall fatta ett självständigt beslut slår det slint.

Om de avancerar till ansvarsfulla poster, något de bara kan göra som tjänstemän, så blir de en av dessa trångbröstade överordnade som å ena sidan omutligt håller sig till tjänstereglementet och å den andra sidan med yttersta noggrannhet ser till att den egna auktoriteten inte blir ifrågasatt.

De blir en olycka för saken som de skulle tjänar och sina underlydandes hinder och öde.

Också i underordnad ställning kommer de att på något sätt söka stilla sitt behov av att göra sig gällande ; antingen genom att göra sig oumbärliga eller genom att söka få förtroende ; eller genom att de söker spela första rollen utanför sin tjänst i familjen eller i någon förening.

Om arbetsgivaren inte är en god människokännare kommer det plötsligt på något oväntat ställe att uppstå en outhärdlig spänning.

Ett dressat har blivit sårat och det trevliga sättet att umgås förvandlats till ett drakgift.

Vill man behålla en sådan anställd i sin tjänst är det bäst att behandla honom som ett ägg.

Men den för vilken hans – eller hennes – inre utveckling ligger om hjärtat skall uppträda annorlunda. Man gör aldrig den ömtålige någon tjänst genom att vara hänsynsfull mot hans känslighet utan man hindrar på det sättet hans möjligheter att mogna.

Lättare att förstå är de lydiga som inte kan lyda.

De hör till de människor som på grund av ett tidigt förvärvat dressat alltid måste säga nej också när de slutligen kan föra befäl ganska bra.

De säger visserligen ”ja” men de måste därefter hela tiden göra det på ett lite annorlunda sätt än det som var överenskommet. Den egna självständigheten måste dokumenteras. Behovet att hävda jaget tillåter inte att underordna sig en bestämmelse.

De kommer nästan undantagslöst från familjer där det anses som mindervärdigt att lyda och vanligtvis går det bättre för dem i barndomen än senare. Därför finns i grunden hos dem en rest av mod som emellertid inte räcker till för ett verkligt uppror. Därför blir de miniatyropponenter.

Men de stora opponenterna som över huvud taget inte kan ta emot beslut utifrån är på samma sätt modiga människor även om de alltid måste lyda dressatet: jag gör allting tvärt emot.

Också de har en känsla av mindervärde som gör att de är osjälvständiga. Under de första åren stod de under ett svårt tryck och först senare gick det bättre för dem så att ett skenbart mod kunde uppstå. Men ett sådant mod kan liknas vid en fästning utan grund som står i ett kärr. Det kan sjunka i vilket ögonblick som helst.

Dessa opponenter märker trots sin intelligens inte att de genom sitt behov att opponera sig är lika beroende av sin omgivning som den direkt lydige.

Många kvinnor tvingar sina män att stanna hemma genom att föreslå dem att gå ut ett slag. Och många män tvingar sin hustrur till sparsamhet genom att föreslå dem att vara spendersamma.

Nej-sägandet visar sig också här som det enklaste medlet att känna den egna makten. När man inte kan mer kan man alltid störa, förneka och förstöra.

Så uppstår den spöklika dragningskraften, berusningen i att förstöra till slut också sig själv precis den maktberusning som suger till sig modlösa människor.

Att den aktiva jagaktiga människan älskar att befalla därför att hon upplever sin överlägsenhet i det ögonblicket behöver inte någon vidare förklaring.

Det är mer betydelsefullt att undersöka hur hon uppför sig när hon inte blir åtlydd.

Räcker hennes självförtroende till så kommer hon att försöka återställa den ordning som hon vill ha med ett stort uppbåd av affekter.

Räcker det inte till så kommer hon kanske att genom en sinnesrörelse få huvudvärk eller ont i magen och gå till sängs.

Det vill säga hon kommer att använda kroppens uppror som följer på den frambrytande mindervärdeskänslan för att på ett annat sätt skaffa sig upprättelse av den egna betydelse hon anser sig vara berättigad.

Det är en övergång från den aktiva till den passiva typen. Den som blivit passiv, anklagar sina ondsinta medmänniskor som bär skuld till hennes nervkris.

Av Caesaren har det blivit en Gnällspik.

Står känslan av mindervärde ännu mer i förgrunden så förvandlas befallningen till en bön. Den är då alltid förenad med ett förläget sidobuller med harklande eller en hostning eller med ett ursäktande skratt.

Det krävs en god portion saklighet från dem som är underlydande för att inte förfalla till en medlidsam eller fientlig hållning.

Alla kommer att lida av varandra det osakliga befälet och de osakliga underlydande.

Och det är bra. Därför att annars skulle det inte finnas någon möjlighet för dem att förbättra sig. Gud tuktar sade Luther en gång den ena kanaljen med den andra.

Att denna tuktan inte är helt verkningslös upplever man från och till åtminstone antydningsvis när lidandets mått växt sig så stort att det måste få ett uttryck genom ett oväder som rensar luften.

Man är därefter åtminstone lite sakligare än förut åtminstone ett par dar.

Det yttersta uppklarnandet kan emellertid inte uppstå på det sättet.

Det måste omfatta hela människan och det är bara möjligt när det inte längre finns någon annan utväg öppen.

Bara den som inte har i utsikt att finna någon annan förman eller någon annan undergiven kommer att få den egna osakligheten avslipad genom medarbetarnas saklighet.

Så länge det finns möjlighet att börja en annan anställning eller hoppa över till ett annat yrke, finna någon i familjen eller vad som helst nära liggande som kan verka som en utjämning kommer inte jagaktigheten att bryta samman.

Livet förmår bara tvinga fram ett fullständigt uppklarande när katastrofen bryter in på alla områden ; och på områden där det inte finns någon undanflykt.

Sammanbrottet börjar när det snabbt kan nå ut över alla intill varandra liggande områden.

Det område som gränsar till alla andra heter kärlek och äktenskap.

29 augusti 01

föregående | tillbaks till början | nästa del