Åter

Del två

Karaktärens tillblivelse

5. J a g a k t i g h e t e n  u p p t r ä d e r

            Ett litet barn sitter på golvet och bygger torn med klossar. Mamma kommer och gläder sig åt hur duktig hennes tvååring är. Sonen blir också glad över att mamma blir glad och försöker hitta på nya sätt att göra henne glad med sitt byggande.

Men mamma nöjer sig inte med att vara glad. Hon vill uppmuntra och berömmer barnet och närmare bestämt berömmer hon alltså inte inte tornet utan barnet. Berömmet uppmuntrar men nu förändras syftet med dess konstruktionsarbete.

Visserligen är det fortfarande meningen att bygga men inte längre sakligt för att foga samman klossar till byggnader utan för att få beröm ; man bygger för mammas skull.

Barnet leker (arbetar) inte längre för att tjäna saken utan för att tjäna det egna jaget.

För mamma visar det sig sakligt att berömma barnets lek men fördärvligt att berömma barnet själv.

    Ännu tydligare framträder det när berömmet övergår till kritik. Tornet faller omkull :

 Först frågar vi hur barnet kommer att uppfatta den negativa erfarenheten. Är det fortfarande sakligt inställt kommer det att hålla fast vid sitt mål och söka förbättra sina medel. Det vill säga det börjar bygga igen och tröttnar inte förrän det lyckats avlocka materialet statikens hemligheter. Om tornbygget lyckas och den negativa erfarenheten förvandlas till en positiv har barnet tagit ett steg framåt i sin utveckling. Den överhängande negativa upplevelsen ersätts av en positiv.

     Men ju starkare barnet är beroende av mammas beröm för att lyckas alltså under inflytande av sin jagaktighet desto förr kommer misslyckandet att framkalla ilska och tårar. Det finns inte längre ett direkt samband mellan barnet och klossarna. Den negativa upplevelsen har blivit verklighet ; mamma ser att han inte klarar det och känner sig därför tvungen att ingripa.

    Men om barnet inte genast ger upp utan först vid det tredje eller fjärde försöket och börjar grina, kan vi tänka oss att mamma vänligt sätter sig ned för att hjälpa till och visa hur man gör.

Vad lär sig barnet av detta?

    Barnet lär sig att de vuxna kan mer än barn (det är en negativ erfarenhet i sig och den bildar senare innehållet i känslan av mindervärde ).

Vidare lär det sig att barn inte kan bygga torn (det är den negativa upplevelsen, som betingar formen av mindervärdeskänslan).

Aldrig mer kommer man att försöka sig på så svåra saker som att bygga (det är dressatet ”jag kan inte” från vilket barnet inte på länge kommer att frigöra sig.)

För det tredje lär sig barnet utöver detta : om man är tillräckligt ledsen kommer en vuxen och gör det man inte själv klarar av.

 I den erfarenheten som är positiv finns innehållet i det senare uppkomna behovet av självhävdelse som uppträder i form av ett dressat och kan låta ungefär så här : ”Andra skall göra som jag säger (vad jag vill) ”.

När barnet nästa gång sätter sig med sina klossar kommer det för att lyckas med sitt bygge att använda de medel som har visat sig ändamålsenliga. Det kommer inte att lägga kloss på kloss utan det kommer att gnälla eller det kommer att befalla.

    Ju mer mamma kommer att låta sitt medlidande avgöra desto mer slutgiltigt tränger hon in barnet i sådana dressat som uttrycker situationen sedd med barnets ögon ; antingen en känsla av att inte kunna (mindervärdeskänsla), eller känsla av krav att lyckas (men utan egen insats) vilket leder till ett behov att hävda sig gentemot andra.

Med tiden kommer medlet – att klaga och lida tills någon annan kommer och hjälper vara den enda utväg. Men självhävdelsens tårar är annorlunda än mindervärdets gråt.

    Också här kommer det vid ett närmare betraktande visa sig att det är mammans osaklighet, hennes jagaktighet, som får henne att ta på sig det barnet sysslar med istället för att låta det leta sig fram på egen hand.  

    Är mammans jagaktighet annorlunda tror hon kanske att hon kan hjälpa barnet med en strängare undervisning. Då lär barnet detsamma som i det förra fallet men bara så mycket krassare : ”De vuxna kan allt, barn kan inget. Alltså måste man alltid göra vad mamma säger. "Lägga klossarna så här på varann. Mamma har sagt det.”

Det är inte längre fråga om att utforska de outtömliga möjligheterna hos klossarna utan att lyssna till vilken mammas lagstiftning som gäller : ”Så här gör man – just så annars går jag,” det betyder : ”Annars tycker inte mamma om dig.”

   Man kan fråga sig vad det blir av ett barn om mamman medvetet eller omedvetet sätter upp sådana villkor i sin uppfostran. All lek måste dö. Vad man än gör så inte gör man det för den skapande glädjen att vara barn. Man gör det för att mamma säger att man skall göra det. Det som finns kvar är en lydig, viljelös liten slav.

    Ju starkare känslan av mindervärde kommer att utbildas genom sådana negativa upplevelser desto grundligare kommer slaven att lära sig att den inte är vuxen sina uppgifter här i livet desto mer måste den söka tvinga mamma i sin tjänst och i sin tur göra henne till slav. Utan att vara på det klara med avsikten kommer slaven att söka dra till sig mammans uppmärksamhet antingen genom att misslyckas och gråta eller med ömhet eller med tillgjordhet för att fästa mamma vid sig. Allt vad slaven gör följs av : ”Mamma, titta här !”  –  Och mamma blir glad (nämligen smickrad i sin egen jagaktighet) på grund av barnets tillgivenhet.

  Vad som här fullbordas i  barnets karaktär kallar vi omfinalisering. Ett livsförlopp (att bygga) avlägsnas från sitt ursprung och missbrukas i ett annat syfte (att binda mamma vid sig). Det tjänar inte längre det överpersonliga obegränsade livet utan de personliga och begränsade avsikterna hos barnet. Det tjänar inte längre tornet som en konstruktion utan är ett medel att göra intryck på mamma.

Likaså äter ett barn för att bli mätt. Efter omfinaliseringen äter det för att mamma vill det. Eller först vill det inte äta för att inte störas i leken. Efter omfinaliseringen äter det inte för att så länge som möjligt dra till sig mammas uppmärksamhet.

   Omfinalisering består alltså i att rycka loss ett levnadsförlopp ur sin sakliga ändamålsenlighet och ställa det i tjänst hos ett särskilt ”jags” syften. Men man kan lägga märke till att de flesta levnadsförlopp snart kommer att återta sin naturliga målsättning så fort orsakerna till omfinaliseringen försvunnit.

Återgången till de naturliga sammanhangen uteblir om en viktig förutsättning för subjektvarat redan uppstått nämligen behovet att skydda ”jaget”. Det vill säga om det finns anledning tro att samma förhållanden kommer att uppträda igen. I vårt exempel och i de allra flesta fall i verkligheten handlar det om det goda förhållandet mellan ”mamma och barn”  som barnet kan känna hotat genom mammans sätt att uppträda.

När i exemplet med tändstickorna det var det kroppsliga välbefinnandet som riskerades så är det här det goda förhållandet till mamma. Det är en så ovillkorlig förutsättning för att leva vidare att i fortsättningen allt vad barnet gör kommer att påverkas av det förhållandet.

(Naturligtvis menas här med ”mamma”, den person som huvudsakligen har hand om barnet och hos vilken det söker sin trygghet..)

    Barnets negativa upplevelse i förhållande till mamma signalerar att en allvarlig fara hotar. Det avstår från alla andra mål och gör till sin viktigaste uppgift att hålla hotet borta.

Detta mål  kommer att utgöra toppen på dess ändamålspyramid.

Det som tidigare var ett medel –  (den ursprungliga) personligheten och dess förmåga –  har förvandlats till ett bestämt mål : att inte förlora mamma.

Allt det som barnet gör har till syfte att försäkra sig om mammas kärlek. Det betyder : försäkra sig om fortsatt liv.

Ändamålspyramiden som börjar med barnets förmåga har förstelnats inför hotet av den första fruktansvärda ångesten. ”Vi-et” mellan mamma och barn är ifrågasatt och därigenom sviket. Det kom ett ögonblick i vilket detta ”vi” inte tycks finnas mer. Och utan detta ”vi” tror sig barnet inte längre kunna leva.

Livets förutsättning är hotad ; jämvikten både den yttre och den inre har skakats. En fruktansvärd avgrund öppnar sig ; och från det ögonblicket finns ingenting viktigare än att undvika en upprepning av det fasansfulla.

På samma sätt som med tändstickorna (objekten) blir den djupaste bestämningen av karaktären inte mer positiv utan negativ ; barnet är till sin grundinställning inte längre ”för” något utan ”emot”.

Även om brytningen av vi-et – det nära sambandet mellan mamma och barn –  är ett avlägset hot blir upplevelsen för barnet densamma. Därför att ett ”vi” som en gång blivit ifrågasatt är inte längre samma oskyldiga ”vi” ; det djupa ursprungliga förtroendet finns inte längre ; det kan först mycket senare i livet göras levande och i en helt annan gestalt – nämligen som ett ”mognande vi” gentemot en älskad.

Barnet har blivit modfällt är jagaktigt och livsodugligt.

Omfinaliseringen av det naturliga levnadsförloppet har genom förstelning av livspyramiden givit ett alltid närvarande bestämt mål. Att försäkra sig om jaget och bevara jaget. Själva omfinaliseringen från funktion till jagbevarande bestäms slutgiltigt av dressaten. Därmed är den jagaktiga inställningen fastställd för årtionden framåt.

    Barnet uppfattar klart bara sällan själva faran. Den spöklikt målmedvetna inriktningen hos dressaten fullföljs alltid utan att det själv anar något om detta. Hela förloppet kan ses som en grundförutsättning för allt levande på något sätt samma sak som djurens skyddsfärgning.

Barnet intar den inre gestalt där det känner sig leva säkrast.

    Den som sätter sig in i dessa förhållanden måste fråga sig om man har rätt att ens uppfostra sina egna barn mycket mindre andras. Men frågan är överflödig. Vem skulle uppfostra om inte vi? Är vi inte alla jagaktiga? Och om någon än vore helig, skulle hon inte kunna skydda sin avkomma för jagaktigheten därför att vilken tant eller farfar eller granne som helst skulle sörja för det så att barnets öde fullföljs.

Vi måste alla genom jagaktighetens irrgångar för att från det omedvetna barnets klarhet nå fram till den mogna människans medvetna klarhet. Vi får alltså inte fråga oss hur vi skall kunna skydda barnet från det onda utan hur vägen genom det onda skall kunna gestalta sig så fruktbar som möjligt. Och svaret lyder : genom att inte slå ner modet hos barnet utan genom saklighet och vi-aktighet rädda så mycket som möjligt.

   Vanligen brukar man här invända att barnet måste ändå vänjas vid ordningen här i världen det måste lära att underordna sig. På det skall man svara : barnet älskar ordningen mycket mer än de vuxna. Det ser till att alla sitter på sin bestämda plats vid bordet att tider och ordningar i hemmet noga hålls och barn förorättas när pappa störs i sitt arbete. Det verkar som ett skyddsombud för ordningen – förutsatt att de  vuxna inte redan stört dess naturliga ordningsinne och trängt in det i jagaktighetens oordning.

Och hur skall vi kunna förhindra detta?  Genom att vi håller efter vår egen jagaktighet och försöker inordna oss i den stora ordningen.

Och till dess? – Tills dess måste vi försöka göra så små fel som möjligt.

    Kritisera inte barn bara vad de gjort. Säg inte : ”Vad dum du är!” utan ”Det här är bra och det där mindre bra.” 

Också när man anser att man skall gräla låt alltid barnet veta att man har klart för sig vad som var fel. När man lugnt kan tala om ettt förhållande och visa att man i djupet orubbligt håller på det, vet att det förmår och tycker om det har man lyckats efter egen förmåga. Där kärlek och insikt råder tillsamman kommer man att förhindra det värsta. Och med det måste vi låta oss nöja. – 

Ju mer den vi-aktiga inställningen får råda i uppfostran dess mer vi-aktigt måste barnen utvecklas ;

och där barnen uppför sig mycket jagaktigt blir det som en spegel i vilken uppfostraren kan känna igen sina egna svagheter.

6.       D e n  i n r e  f ö r f a t t n i n g e n

    I varje barns utveckling finns en tid då finaliseringen av levnadsförloppen det vill säga hela karaktären svajar hit och dit. Barnet leker fortfarande oskyldigt och är ännu helt och hållet subjekt för sina objekt för sina leksaker. Men i nästa ögonblick känner det sig uppmärksammat och gör sig själv till objekt för den vuxnes ögon och uppför sig jagaktigt ända ut i fingerspetsarna.

Men vanligen fastställs barnets uppförande och närmare bestämt så som det skildrats tidigare genom dess negativa upplevelser ; av den djupa rörelse som brytningen av vi-känslan åstadkommit och med en begynnande ångest. (Vi måste igen påminna oss om att barnets känslor uppstår inte ur de verkliga förhållanden som det lever i utan hur dess jag uppfattar dem.)

I stället för det ”infinala”, obegränsade och målinriktade livet uppträder det jagaktiga finala jagidealet som är inbegreppet av självbevarande.  Från denna tid underordnar sig alla livsförlopp jagidealet medvetna eller omedvetna.

I stället för den ursprungliga naturen visar sig den så kallade ”andra naturen” hos barnet.

    Denna övergång från tillfällig jagaktighet till grundlagsenlig är kanske den viktigaste händelsen i fastställandet av karaktären. Den kan liknas vid den förändring som uppstår hos primitiva folk som ständigt hotas av krigiska grannar.

Precis som hos ett sådant folk all vetenskaplig och kulturell verksamhet plötsligt upphör vid första varning att fienden nalkas ; och att det från det ögonblicket bara finns ett intresse nämligen det krigiska ; och att det från det ögonblicket bara råder en ordning nämligen den militära, ;

så känner barnet nu fientlighet och försvar, politik och krig mot de andra krigiska stammarna som huvudsakligen är de vuxna ; och erkänner bara bevarandet av det egna jaget.

    Ett folk som alltid blir överfallet inriktar sig naturligt på försvar. Borgar och gränsmurar och en stående armé, krigiska seder, hjältemodigt beteende och soldatesk disciplin följer av sig själv. Vad nöden i farans stund krävde blir regel och bildar från och med nu en oundgänglig beståndsdel av folkets liv. Ja, det uppstår en allvarlig risk att det i stället för folket som tjänar livet blir en stat som tjänar sig själv.

    Precis så inriktar sig ett barn på ett ständigt krigstillstånd. Och de lagar som av nöd stiftades under kriget är dressaten som genom sin omfinalisering blivit nödvändiga inventarier ; paragrafer i den författning som uppstått ur dess karaktär.

    Men alla enskilda dressat hämtar sin laga kraft från det högsta dressatet som är själva grundlagen. Och detta dressat är lika för alla människor. Det är det enklaste uttrycket för jagaktigheten och stiftar för oss dagens människor grundlagen för all förvirring och oreda. Det låter : ”Försvara dig du har fiender och du är ensam ; också dina närmaste lämnar dig i sticket.”

    För de unga ensamma människorna går det mycket sämre än för den unga stammen. Stammen blir bara hindrad i sin utveckling genom hot av yttre fiender, men den svarar på detta ”nej”, med ett ”i alla fall”, nämligen med förstärkning av den inre beslutsamheten, med sin gemensamma vi-aktighet sitt mod och sin livskraft och så mycket kraftfullare om den är ung.

Men den ensamma människan förlorar sitt vi ; sitt mod och sin livskraft ; och den mest finkänsliga som skulle kunna vara den mest produktiva blir med det än grundligare driven in i försvar och förstelning. 

    I den vuxnes ångestdrömmar, i konstnärens fantasier och i folksagorna visar sig åter och åter denna motsättning när vännen visar sig vara fiende och människan varg.

Den kända och därmed trygga världsbild man levde med rivs plötsligt sönder. All ordning och säkerhet går under och allt blir kaos. De fasta punkter som man nyss kunde lita på blir fiendens vapen.  –  Det är samma ångest som hotar att falla över oss när vi vid midnatt plötsligt får för oss att en död står bakom. Det är ångesten för världsordningens fall och naturlagarnas sammanbrott.

Det är också den jagaktiga människans ångest inför döden. Men vi skulle inte haft denna beredskap för ångest om vi inte en gång i barndomen upplevt katastrofen uppbrottet från gemenskapen och tvånget att vara ett ensamt jag.

    ”Fides vero si tangitur, tangitur pupilla oculi nostra” . – ”När det verkliga förtroendet såras, såras pupillen i vårt öga,” säger en kyrkofader.

Att ordet ”fides” på en gång betyder förtroende, trofasthet och tilltro och att själens sårbarhet liknas vid ögats visar den djupa insikt som den tidiga kristendomen ägde. Den som lider skada till sin ”fides” ser alla ting förvridna. Enklare och sannare kan inte jagaktighetens glasögon beskrivas ; den tendentiösa apperceptionens förvandling av den omgivande verkligheten.

    Den enfaldiga tron, vi-et det gränslösa förtroendet hos barnet på förbundet med de vuxna bryts i den katastrof som är den första negativa upplevelse varje människa ställs inför och som inte kan tagas tillbaka. Och därför kommer troheten att vara den högsta dygden och förräderiet den uslaste handlingen hos den enskilda människan på samma sätt som i folkens liv så länge de ännu är levande som folk. Genom trohetsbrottet tvingar förrädaren den förrådde till vaksamhet och misstroende.

Förräderiet tvingar det som är levande till jagaktig omfinalisering. Och därför är förräderiet källan till allt ont och till alla plågor men också förutsättning för att övervinna det onda genom att med ett medvetet ”i alla fall ” gå vidare genom medvetet mod och medvetet förtroende som leder till kärlek.

    Man kan invända att barnet i vårt fall ändå inte har rätt. Ty det som mamma gjorde var kanske inte helt fritt från invändningar men hon gjorde så gott hon kunde och efter bästa vetande.  Det kan aldrig kallas förräderi.

I stället ser man framför sig hur ungen med strålande ögon kommer springande med en sten den har funnit : ”Mamma titta det är guld!” –  Och mamma har just fått räkningen på hyran och vet inte var hon skall få pengarna från och det ringer på dörren och soppan kokar över. Vem kan förmena henne att säga : ”Ge dig iväg unge, jag har inte tid med dig !” –  Och vem av oss vuxna kan mäta vad barnet upplever i det ögonblicket. Vem tar på sig att beskriva den förändring som sker i dess ögon.

Kanske är det inte mamma utan den stora stygga världen vårt hetsade och plågade århundrade som är förrädaren som skall ställas till svars.

    I nöden som uppstår genom förräderiet, särskilt när den uppstår ofta, återstår det ingenting annat för barnet än att rikta in allting på att säkra sin egen personlighet. Alla nya erfarenheter tillför bara de gamla dressaten nya tillägg ; ganska likt det sätt som de i Staten redan verksamma lagarna får nya tilläggsparagrafer och bestämmelser. Den ursprungliga lagen förfinas men förblir hela tiden densamma. Alla förhållningsätt som är bra för jaget kommer att stanna kvar och upphöjas till lag under det att de för jaget obehagliga förbjuds i den inre författningen.

    Då det första dressatet har kommit till redan i två – treårsåldern går det inte att känna igen dess första mening. Man möter bara det tvångsmässiga : ”jag är sån”. Det går inte att göra något åt varken med yttre eller inre medel.

Man vet inte längre att man blev utskrattad när man en gång med hela sitt barnahjärta för full hals skulle sjunga en visa. Man känner bara till dressatet : ” Jag kan inte sjunga.” Man blev dresserad till att inte kunna sjunga.

Ty det mest smärtsamma av alla dressyrmedel, förlust av kärlek och aktning, hade kommit till användning när man öppnade munnen.

Då det emellertid just i det ögonblicket var i jagets omedgörliga intresse att vara föremål för kärlek och aktning tar knockoutslaget i den negativa upplevlsen formen av en lagparagraf.

    När man efter trettio år ändå försöker sjunga dyker samma nödsituation åter upp och sätter stopp. Plötsligt står det klart att hellre döden än en enda ton.

Den glada sångens ändamål omfinaliseras till ett ”omusikaliskt” jagideal som lyder : hellre förödmjukas än förlora.

Detta omedvetna sångförbud finns kvar långt efter det att omgivningen ändrat mening och skulle lovprisa varje försök till sång oberoende av tonträffningen.

Dressatet har inte med den sakliga fördelen eller nackdelen att göra utan står i det föråldrade och oförändrade jagidealets tjänst.

Det visar att det inte är fråga om en levande utveckling utan bara om förstelnade ”sklerotiska” tillstånd som förfalskat det levande subjektet till ett dött objekt.

    Ofta hävdas att en funktion som hindras av ett sådant förbud till slut kommer att vara omöjlig att bruka på grund av den uteblivna övningen. Men så är det inte.

I samma ögonblick som dressatet löses upp kommer funktionen åter i all sin barnsliga livlighet åter. Det som försummats i övning kan snart hämtas in.

Men den som vill tillhöra den levande ordningens paradis måste än en gång över den flammande eggen, den som en gång drev honom ut. – 

    Tallösa påstådda instinktiva benägenheter och obenägenheter och även det mesta av det som läggs arvet till last låter sig föras tillbaka till dressaten.  Påståendet att man inte kan räkna att man inte kan dansa att man har dåligt minne och liknande inskränkningar i livets överflöd De kommer alla regelmässigt från samma källa.

    Men det största avbrottet lider livet ändå av de dressat som gäller förhållandet till andra människor. Och de grövsta av de svårigheter som följer uppstår alltid genom den första vårdpersonen alltså genom pappans, mammans eller barnsköterskans handlingsätt.

I ett barn uppstår dressatet : ”Du får aldrig ha en egen mening”, hos ett annat : ”Barn har ingen egen vilja”, hos ett tredje : ”Man skall aldrig anförtro sig åt någon”, hos ett fjärde : ”Man får aldrig vara glad”, och hos ett femte : ”Man skall inte ha några känslor”, ett sjätte : ”Man måste alltid göra tvärt emot vad andra säger”, och ett sjunde : ”Det är nödvändigt att ha isär allting”.

Det är lätt att föreställa sig hur djupt sådana tvångslagar, som blivit barnets andra natur kommer att inverka på dess utveckling i livet.

    Alla dressat som reglerar förhållandet till andra människor har till syfte att påverka dessa människor i en bestämd och ganska begränsad riktning. Antingen skall de påverkas att vara tjänstvilliga eller medlidsamma eller beundrande.

Eller också vill barnet väcka fruktan eller till och med hat som om det inte kunde leva i en annan atmosfär. –

Därav kommer det sig att barn genom sitt uppförande alltid får sina vårdare att anpassa sig efter deras inställning. Ett barn bedårar genom sin kärleksfullhet ett annat bringar alla till förtvivlan genom sin halstarrighet.

Många barn har också en sorts klassindelning av de vuxna. De skiljer på vänner och fiender ; de plågar och tjatar på sina fiender tills blodvite uppstår och kämpar om vännernas sympati med en tillbedjares förförelser. 

I sig är dessa barn varken kärleksfulla eller förstockade de måste bara tvångsmässigt uppföra sig så eftersom de inte kan lösgöra sig från sina dressat. De anar emellertid inte den verkliga meningen med vad de gör. –

    Ett dressat är alltså en inre lag vars uppkomst man inte längre kan erinra sig och som man finner sig i och som verkar som ett tvång som om det var en naturlag därför att om man överträder den utlöser den en intensiv negativ upplevelse. 

Alla dressat står i jagaktighetens tjänst och förlorar sin makt först när jagidealet upphör att verka som slutmål för personligheten.

    Karaktärsdragen hos en människa består nästan uteslutande av dressat eller låter sig förklaras som följdverkningar av dressat. Varje dressat är en inskränkning av den produktiva personligheten en hämning av livet och en förfalskning av subjektet förvandlat till 

”bara – objekt” ;

alla objekt är ”icke–levande” inte bara kausalt betingade och möjliga att vetenskapligt förklara utan också tillgängliga för psykologisk behandling. 

7.  B a r n f e l

    Bland de egenskaper som är gemensamma för den jagaktiga människan (alltså för oss alla) befinner sig en som spelar en särskilt betydelsefull roll för utvecklingen av karaktären. Det är att ”inte-kunna-vänta” som man måste förstå som en direkt yttring av retligheten.

Ju mer lättretade vi är desto mer kommer mindervärdeskänslan att växa över oss. Varje förarglighet som vi råkar ut för är en untmaning mot vår förmåga att vänta tills vi kunnat avlägsna den. Det betyder att tålmodigt gå tillbaka och nysta upp härvan som motgången utgjorde. Men då själva motgången i sig är en negativ upplevelse som vi fruktar (i känslan av mindervärde) jämnar vi ut det beklämda läget med en uppercut som ger oss tillbaka så mycket egenvärde som motgången förödmjukat oss med.

    Bismarck kunde fördra hånet från sina fiender och att hans vänner under åratal skakade på huvudet åt honom tills världshistorien gav honom rätt.

Den modlösa människan däremot står inte ut med att någon vem som helst ens en timma skulle tänka illa om henne.  Hon kan röra upp himmel och jord för att bevisa för sig själv och andra att hon är allt annat än föraktlig och att man får skratta åt henne; varvid hon vanligen bevisar just det.           

    Barnet befinner sig i en liknande situation som den modstulne vuxne. Eller rättare sagt den modstulne vuxne är med tanke på förmågan att ”inte-kunna-vänta” fortfarande ett barn. Också barnet måste genast söka en utjämning för sin negativa upplevelse. Skillnaden är att barnet är mer öppet för negativa upplevelser och alltså har mindre motståndskraft att stå ut med dem än den vuxne har. För barnet är detta funktionellt – men inte för den vuxne.

    Nu finns det ett medel för utjämning som aldrig förfelar sin verkan och som alltid går att använda : självupphöjelse genom att kränka andra. Att sänka värdet hos omgivningen och därigenom inbilla sig att det egna värdet ökar.

Den ohöljda förnöjelse som ett barn känner när det gjort något förbjudet kommer de flesta vuxna ihåg från sin barndom. Och många gamla känner långt in i ålderdomen frestelse att lura bussbolaget på tio kronor eller gå mot rött ljus därför att det är rött – det vill säga förbjudet. Det ger en känsla av överläge som kan sammanfattas med orden : ”Förbjud ni vad ni vill. Jag gör ändå vad jag vill.” Och vad är lättare än att kränka någon som inte är närvarande?

    Den uppenbart meningslösa lögnen hos barn (liksom stölden) har sin viktigaste upprinnelse i behovet att vara överlägsen. ”Jag skall visa att jag gör vad jag vill.”  Men det finns också ofta ett annat motiv bakom det dressatet som säger att jag vid varje tillfälle måste dölja sanningen och breda ut en dimridå av lögner.

Den omedvetna försiktighet som får uttryck på det sättet har samma grund hos bläckfisken när den gör sig osynlig nämligen förmodan att man är omgiven av fiender.

    Dubbelt starkt drar lusten till det förbjudna när det är förenat med en kroppslig lustförnimmelse. Ett barn som stjäl socker skaffar sig socker först för att trösta sitt nedstämda jag men triumferar samtidigt genom att vara klokare och därigenom mäktigare än dem som förbjuder snask men inte kan hindra det.

Dessutom finns det hos varje uppfostrare ett område där han pedagogiskt sett beträder farlig mark. Det är den nedre punkten på hans mindervärdeskänsla.

Ett barn som en gång upptäckt denna akilleshäl kan utan vidare framkalla den önskvärda grad av förlägenhet eller vrede från den vuxne som det har lust med. Man har benämningen ”enfant terrible”. Det är det barn som i gästernas närvaro brukar säga : ”Mamma ät inte så mycket då måste du börja tänka på figuren som vi.”

Hur många kränkningar och tanklösa befallningar av mamma betalas inte tillbaka då? För en sådan triumf är det väntade straffet en bagatell. Vem har vunnit? den vuxne eller barnet.

    Enfant terrible har ändå kvar en del mod men inte så mycket att det låter den verkliga avsikten och räckvidden komma i dagen ; syftet att döda är dolt.

Man säger om dem : De vet och de vet ändå inte vad de gör.

    Den som är ännu mer modlös nöjer sig med att triumfera i det fördolda. Det finns barn som i hemlighet mumlar oanständigheter som skulle få mamma att svimma. Det är ett medel att skaffa sig större anseende hos sig själv.

(När vuxna svär eller önskar sina chefer dit pepparn växer är det samma sak : de sväller av makt utan att behöva visa den.)

    I raden av handlingar i syfte att öka sitt eget värde är självtillfredställelsen den mest betydelsefulla. Barn vet nästan utan undantag att detta gåtfulla område står som ett förbjudet träd mitt i livets trädgård och att den vuxne kan plocka dess frukter som är förbjudna för barn. 

Därför finns i den en trefaldig fördel : först känslan av överlägsenhet genom att göra det förbjudna, sedan en explosion av lust som ersättning för bottenlösa brunnar av mindervärde och förolämpningar och slutligen triumfen att göra en raid  in i fientligt område som tillhör de vuxna.

    Det livsvidriga ligger inte i att handlingen är sexuell utan i det faktum att dess funktion blir missbrukad i jagaktighetens tjänst. Det är den mest krassa omfinalisering som man kan föreställa sig.

Den funktion som skall tjäna föreningen av två subjekt till ett ”vi” i kärlek och som är livets fortsättning används av ett ensamt subjekt som gör sig själv till objekt för sina lustar.

    Emellertid måste man göra klart för sig att samma sak sker på andra områden. Att röka, att dricka och att tvångsmässig äta sötsaker går ut på samma sak. Man skaffar sig en lättköpt tillfredställelse därför att man inte står ut med att gå omkring med någon olustkänsla ens för en kort stund.

Man är heller inte i stånd att kunna behålla spänningen i en negativ erfarenhet en längre tid utan att det ur den uppstår en negativ upplevelse. Därför måste man så fort som möjligt och så billigt som möjligt ordna till en positiv upplevelse.

Själsläkare har sedan länge mycket träffande liknat detta med en elektrisk kortslutning : en för tidig urladdning sker när spänningen är större än motståndet i systemet (kapaciteten).

I vårt fall talar vi om barnets tålamod. Spänningen är för stor för avståndet mellan polerna. Det sker en utlösning. Och vi finner att det avståndet står i förhållande till radien i den sakliga cirkel som är barnets kontakt med verkligheten sedd med vår grafiska framställning av jagaktighet och saklighet.

    Vanligen uppstår alla möjliga skuldkänslor vid självtillfredställelse. Till en del är det berättigat, därför att man genom missbruket av funktionen ökar benägenheten till kortslutning och därmed minskar förmågan att motstå den inre spänningen (saklighet).

Till en del växer skuldkänslan ur barnets falska föreställning av att något hotar det och ur i allmänhet omfattade förutfattade meningar. Men tillsammans förstärker de regelmäsigt barnets känsla av mindervärde. De förbereder en ny akt av tillfredställelse som oundviklig.

Barnet förfogar här inte över något annat medel som snabbt skulle kunna föra det från minus hundra till plus hundra efter självuppskattningens linje. Därigenom blir onanin till onanism och utvecklas efter samma lagar som alkoholism, morfinism och liknande och som kan botas med samma medel som alla liknande sjukliga begär.

    Det är vettlöst att söka bekämpa barnfel med hotelser eller straff. På det sättet kan man i bästa fall uppnå att barnet tar till ett annat medel för att klara sig ur mindervärdeskänslan. Behandlar man ett lögnaktigt barn tillräckligt hårt slutar det nog att ljuga men det håller sig i alla fall inte till sanningen utan slutar att tala. Av ett talträngt och fantasifullt barn blir ett förstockat och stelt ; det gamla dressatet kan inte lyftas bort utan att ersättas av ett annat. Modlösheten och misstron mot människorna som lurar i botten blir större än förut ; det okända jagidealet växer måttlöst liksom otillgängligheten för uppfostran.

    Det finns ett medel som kan hjälpa. Det är emellertid för de flesta föräldrar och uppfostrare så motbjudande att de inte förmår använda sig av det. Det är att förstärka det barnsliga modet och frigöra den barnsliga personligheten genom ett fullständigt godkännande från de vuxna.

Men pappas glädje är förstörd när han inte längre kan bestämma hur livet skall levas och mammas hjärta blöder när hon inte längre får oroa sig, inte får sköta, inte får kritisera. Båda blir av med sin uppgift och dressatet lyder : ”Mitt barn måste lyckas i livet och lära sig att lyssna (på mig alltså).”

Men barnet tillhör livet och inte föräldrarna. Det fjärde budet gäller för barnen men får inte missbrukas av föräldrarna för att resa egna rättsanspråk.

Jagaktighetens list har väl ingenstans ställt till med så mycket ofog som genom det fjärde budet.

Men just därför att vi alla är fångade i en sådan eller liknande tro blir läkandet av våra barn en svår utvecklingskris för oss själva. Därför att faran för och lidandet hos våra barn tvingar oss att montera ned lite av vår egen jagaktighet ; antingen bli sakligare och mer levande eller att ställas till svars för och alltså ta på oss nästa generations misslyckanden.

Självförverkligandet hos barnet – hur det långsamt växer in i sitt eget öde –  uppträder utan undantag som läxan att ”lära sig vänta”.

Dibarnet kan inte vänta fast det är modigt. Det skriker så fort något är besvärligt tills det det inte längre är obehagligt. Detta är sakligt för dibarnet.

Men för den vuxne visar sig modlösheten vara så mycket större som hans benägenhet är att vara retlig och så mycket mer liknar han då dibarnet. Men hans handlingar är till för att tjäna jaget ; de är jagaktiga.

Vi måste lära oss själva och vi måste lära våra barn att leva med negativa erfarenheter, obehagliga omständigheter och otillfredställda önskningar utan att därför tappa vårt mål ur sikte och utan att svara motgång med en stegring av vår egen jagaktighet. 

    Man skall inte inbilla sig att den här spänningen försvinner för att man  predikar höga ideal, vikten av ett moraliskt handlingsätt eller ger löften om guld och gröna skogar. Det är lika missriktat som hot och straff. Man kan bara framkalla oäkta hjältemod och förfalskad saklighet på jagaktig grund.

Hur skulle ett barn kunna befria sig från sitt jagideal om man tvingar det att hela tiden jämföra sig med andra ideal? Det är ju kravet på ideal som förkväver.

    Man skall placera barnet i en så saklig omgivning som möjligt i ett levande vi och mitt i sakliga uppgifter som det är vuxet. Är det sex år kan det åka spårvagn. Är det tolv ger det sig ut på vandring.

    Man skall blanda sig så lite som möjligt i ; också när det blir fel. Därför att bara genom negativa erfarenheter kan barnet komma fram till positiva upplevelser.

En unge som efter sex veckor och tjugo misslyckade försök får till stånd en hemtelefon ur vilken man ibland kan uppfatta ett halvt ord kommer trettio år senare att vara en Edison eller en Marconi.

Men en unge som under sin pappas ledning på tre dagar framställer en felfri telefon har i bästa fall utsikten att bli en duktig tjänsteman som levererar beställningar åt Edison.

    Den viktigaste regeln för all uppfostran till saklighet är : var saklig!

Inte bara modlöshet smittar av sig utan också mod ; inte bara jagaktighet utan också saklighet.

Därmed blir uppfostran till en väsentlig del en fråga om självuppfostran för den vuxne.

Och därmed står vi inför frågan, hur man skall kunna tränga in i och förstå karaktären hos den vuxne. Och inse vad som därefter kan göras för att den skall få en mer saklig inriktning. 

7.      B a r n k a r a k t ä r e r

    Man har tyvärr alltför mycket vant sig vid att betrakta alla tydliga karaktärsdrag som arv från det förflutna. Ungefär så här ; en unge har sitt häftiga humör från morfar och snaskar som farmor och man menar därmed att dessa egenskaper är ärftligt fastställda (determinerade) och därför oföränderliga ungefär som hårfärgen eller huvudformen eller som det faktiskt kan inträffa med kroppsbyggnaden.

Arvsläran och rasforskningen känner många hållpunkter för viss lagbundenhet som verkar vid blandning av raser och vid ärftlig upprepning när det gäller kroppsliga egenskaper.

När det gäller arv av karaktärsdrag kunde man däremot tills nu inte bestämma mycket som var användbart. Man vet att den så kallade ”konstitutionen” och framför allt dess huvudbeståndsdelar vissa egendomligheter hos körtlarna och nervsystemet, visar rasåtskillnad men också kan vara ärftliga i en familj. Men man vet ännu inte riktigt om dessa egendomligheter är av kroppslig eller funktionell art om de har med själsliga egenskaper med temperamentet eller speciella karaktärsdrag att göra.

    Vi vet också att enstaka personer eller hela folk kan urarta ; vi skiljer såväl mellan kroppsliga som andliga grader av ”artmognad” ; vi talar om ungdomlighet om levnadshöjd och om ålderdomstecken i en familj men också hos ett helt folk.

Men när vi vill fastställa hur dessa bestämningar visar sig i karaktären hos den enskilda människan så vecklar vi in oss i olösbara svårigheter. Och förlägenheten blir så mycket större ju mer vi tvingas att av ur livet givna fakta och den förhanden varande arvsmassan dra några slutsatser. Samma sak gäller när det inte finns mycket att invända emot den kunskap man har.

Läraren, ledaren, själasörjaren alla som är anförtrodda omständigheter där den mänskliga karaktären deltar skulle drivas till oförmåga att handla och hopplöshet inför uppgiften om arbetet skulle fastställas genom arvsanlagen.

    Här står två världsåskådningar krasst mot varandra. Den som bekänner sig till determinismen måste tro på det tvångsmässiga och statiska i arvsmassan och den därigenom betingade karaktären. För honom innebär uppfostran alltid att undertrycka de dåliga och odla fram de goda egenskaperna. För honom är den första uppgiften att skilja på vad som är ont eller gott.

Den som däremot tar ställning för indeterminismen måste vara övertygad om att också arvsanlagen planmässigt låter sig förändras. För honom är uppfostran alltid en fråga om en högre syftande odling av rasen.

I praktiken använder sig de flesta av en falsk kompromiss ungefär så här : ”Lite kan man kanske ändra på men inte mycket.”  De gör sig ingen riktig bild av i varandra verkande arvsanlag och omvärld och de uppfostrar som om det inte fanns något sådant förhållande. Misslyckas de så var arvsanlagen dåliga ; lyckas de betraktar de sig som betydande pedagoger.

    Vi skall här bara erkänna att människan är på en gång förutbestämd men samtidigt obestämd nämligen utrustad med skilda möjligheter och friheter. Och denna skenbara motstridighet löser sig när man utom sammanhanget mellan orsak och verkan låter sammanhanget mellan medel och syfte gälla.

I arv får vi bara medlen, stoffet, materialet ur vilket karaktären

skall formas.

Till dessa medel hör också de naturliga målen som självbevarande

och artbevarande. 

Dit hör inte de vidare, kommande målen vilka inte är givna och

inte heller fastlagda ;

Självbevarandet och artbevarandet och den därtill ändlösa mängden av

skilda medel (den egna förmågan) som förefinns skall förvaltas just för dessa okända mål.

Självbevarandet och artbevarandet hör redan till den oändliga syftespyramiden som är fri uppåt då dess topp ligger i oändligheten.

De givna medlen är en händelse i det förgångna ; de kan inte förändras ; målen är uppgifter i framtiden och tillhör frihetens rike.

De givna medlen kan vara torftiga eller rika, friska eller sjukliga och framför allt känsliga och differentierade eller klumpiga och massiva. Men de skall ändå användas i tjänst för detta mål hur mycket eller hur litet som än blir gjort av dem ;

vem detta myckna eller detta föga skall givas ; åt jaget eller åt vi-et ; åt den enskilda människan eller åt ett folk – allt detta bestämmer endast och allenast uppfostran.

    Det finns svagsinta vilka ingen makt i världen kan lära räkna eller läsa ;

men den vi-aktiga grundinställning som kan ge beredskap att i nödfall offra livet för sina kamrater når man vanligen bara när omgivningen är tillräckligt vi-aktig.

Ingen människa är tvungen att bli en sämre människa genom sina anlag ;

men när ett barn kommer till världen genom otillräckliga eller ”dåliga” medel

(det kan vara olycklig rasblandning, sjuklighet eller något organiskt fel eller det kan bero på olyckliga sociala omständigheter)

är det alltid nära till hands att det ur dessa förhållanden uppstår en krass jagaktig inställning vida mer än hos de friska barn som lever i goda omständigheter.

Ändå, ansvaret ligger även i sådana falla på den som uppfostrar.

    Ofta förmår en vis fostran av just svårt belastade barn att resultera i särskilt dugande karaktärer ; de har lärt att stå ut med negativa erfarenheter och finna medel som kan ge lust åt tillfället ; bågen som bär spänningen, modet och vi-aktigheten hos sådana barn kan på det sättet utvecklas starkare.

Men det finns också tillfällen när den pedagogiska uppgiften bara ger ändlösa negativa upplevelser alltså att det på grund av ändlösa negativa erfarenheter syns omöjligt att upprätthålla barnets mod. I ett sådant fall måste uppfostraren träda tillbaka från sin uppgift ; hon måste kunna erkänna : ”Så som det är idag, med våra nuvarande krafter och med vår förmåga är vi ur stånd att göra en vi-aktig människa av ett sådant barn ; det kommer att brytas sönder under våra händer.”

–  Frågan är då vem som tror sig ha mod och kärlek nog att söka vi-et med dessa olyckliga barn.

    Ur samhällets synpunkt ligger problemet inte på det planet. Samhället måste fråga sig om dessa barn över huvud taget kan fostras till vi-kännande människor och det måste fråga sig om en lycklig utgång är värd den ofantliga pedagogiska ansträngningen.

Den svagsinte förblir även om han kan bäras av gemenskapen en nära nog onyttig varelse som säkert kostar mer än den kan åstadkomma. Därför ligger det en tanke i att Staten söker hindra barn med alltför svaga egenskaper att komma till världen.

Men å andra sidan måste Staten besinna att påstigning och avstigning är nära sammanflätade. Ett särdeles bräckligt barn som genom dålig behandling blivit sjukt och odugligt kan genom god behandling bli en Rembrandt eller en Goethe.

De flesta verkligt betydande människorna är mer eller mindre disciplinerade nervknippen.

    Ju längre man ägnar sig åt att förstå människors karaktär ju tydligare ser man att alla karaktärsdrag också när de uppträder redan vid tidig ålder alltid är dubbelsidigt betingade.

De uppstår inte självständigt eller rätlinjigt ur arvsmassan (som naivismen anser) ;

men de bestäms inte heller entydigt av omgivningen (så som miljöteorin antar) ;

utan det handlar om en växelverkan av allra känsligaste slag. Varje impuls i karaktären är ett svar som det levande väsendet ger på det uttryck som kommer från omvärlden ;

överallt möts samtidigt aktion och reaktion ; men svarsimpulserna och läxorna, som uppstår genom sinnesorganen (som varseblivning) och genom den egna kroppen (som behov), är återigen betingade av egenarten hos barnets organism.

Ett barn plågas av för mycket väsen eller för mycket hets ; ett annat upplever i detta angenäm värme och trevlig omväxling. Ett barn svarar bara med återtåg möda och apati, där det andra värjer sig mot det onda med direkt försvar.

Om man studerar barns förhållningsätt kan man å ena sidan tydligt läsa sig till det medfödda materialet men å andra sidan också egenarten, hårdheten eller vekheten och framför allt omvärldens felaktiga inflytande.

    Den viktigaste beståndsdelen i den barnsliga karaktären är jagaktigheten. Den uppträder alltid först vid brytningen med vi-et som barnets svar på det jagaktiga felet hos den som sköter det.

Dessa fel kan bara finnas i två riktningar : vårdaren kan vara för hård eller för vek. Men samma behandling i en familj kan för den ena av två systrar vara för vek och för den andra för hård alldeles efter graden av känslighet som bildats arvsmässigt eller utvecklingsmässigt.

Det som för en arbetshäst är rätt är förmodligen fel för en galopphäst och tvärt om. Men inte bara sorten utan också graden av fel måste mätas emot den ärvda massan. Utgår vi från att de två systrarnas uppfostran var för hård så kommer vissa jagaktiga karaktärsfel att uppstå.

Men om vi förutsätter att den äldre systern var mer motståndskraftig så stämmer det med den hårdare uppfostran som hård och kampvillig ; så uppstår en ”aktiv och förhårdnad karaktär” (av Caesars slag).

Tar vi däremot den andra systern som är känslig och mottaglig så att hon inte direkt kan sätta sig upp mot hårdheten utan blir trängd tillbaka i ett stumt försvar och ett passivt motstånd, så kan vi förstå att de känsligaste anlagen måste slå över i de som blir mest otillgängliga.

Så uppstår en ”förhärdad passiv karaktär” (som Drummeln). Naturligtvis blir trycket på den yngre objektivt sett större genom att det förstoras av den äldres ”auktoritet” .

    Om vi istället antar att två systrar blir för vekt uppfostrade så är graden av eftergivenhet eller rättare sagt graden av fel olika för båda om de har olika arvsmassa. Båda blir jagiska ; men vekheten påverkar den starkare så att hon kommer att luta åt att vilja befalla och begär att man skall betjäna henne, jagaktigt ;

på det sättet uppstår en ”aktivt förvekligad karaktär” (Idolen).

På det svagare barnet verkar samma vekhet så att det blir alltmer ängsligt och i behov av skydd ; det vill inte bli uppassat utan skyddat det vill inte erövra utan bara rätta sig efter.

Så uppstår en ”passivt förvekligad karaktär” (Gnällspiken). Också här är den yngre illa ute därför att hon dras med av den äldre.

    Mellan dessa fyra typer av hård och vek ; passiv och aktiv måste obönhörligt alla former som kan tänkas inom jagaktighetens område bli stöpta (se tabell).

Det måste ännu en gång betonas att de väsentligen uppstått ut de ärvda anlagen, men inte bara ur dem. Det är inte förutbestämda egenskaper. Det viktigaste i den enskilda människans öde (eller i folkens öden) som över huvud taget kan givas nämligen graden av jagaktighet är inte fastlagd (som hos determinismen) utan den genomgår en historisk utveckling som en tragedi.

Det nyfödda barnet är ännu inte jagaktigt men det bär i beredskap arvsmässigt den egenskapen. Jagaktigheten uppstår först efter brytningen med vi-et (förhållandet till den vuxne) som en anpassning till den jagaktiga omgivningen.

Jagaktigheten har formen graden och innehållet av växelverkan mellan barnet och dess omgivning den överstegrar sig slutligen i svåra konflikter och bryter förr eller senare, helt eller delvis samman i karaktärsmognadens kriser.

Därför kan sammansättningen av de olika karaktärstyperna uppträda inte bara i alla tänkbara sammansättningar utan deras utveckling kan genom åren ske i alla tänkbara former, delvis försvinna för återkomma som dominerande. Men i de flesta fall förblir de oförändrade under årtionden.

    Avsikten med dessa entydiga sätt att förhålla sig är utan undantag bevarandet av jaget. Dess väsen är den stela automatiska utveckling som oftast tycks uppenbara sig som en ”främmande makt” mot det ”bättre vetandet” ; psykosklerosen.

Om vi uttrycker det på ett annat sätt handlar det om de förstelnade formerna av en jagaktighet vars yttersta mening är att till varje pris förhindra en upprepning av brytningen med vi-et.

    Vidare måste man komma ihåg att den följande skildringen för att den skall kunna bli kort och tydlig bara kan beakta de viktigaste karaktärsdragen i sina typiska sammanhang. Därigenom uppstår lätt det intrycket att det bara handlar om utpräglat sjuka och misslyckade barn.

Men dessa synpunkter som är krasst uttryckta gäller också för mindre tydliga karaktärer bara mindre utpräglat. Det måste överlämnas till läsarens egen människokännedom och skarpsinne att med hjälp av de här givna schematiska typerna avslöja den oändliga mängden av nyanser och blandningar som livet erbjuder att föra tillbaka dem till sina väsentliga linjer och grundformer.  

Också de fyra namnen Idol, Caesar, Gnällspik och Drummel, kännetecknar inte så mycket typer som vi kan möta i vardagslag utan snarare karikerade överdrifter. Men det är just i karikatyren som man bäst kan förstå det typiska.

Idol betyder inte just den eller den berömda personen utan mer Primadonnan som vi möter i skämtteckningen ; beteckningen Caesar är inte avsedd att påminna om Gajus Julius utan snarare om hans efterföljare som i två tusen år smyckat sig med hans namn.

I. Idolen

Ett bortskämt barn har lärt sig att det är en synnerligen viktig och betydelsefull person. På grund av dessa egenskaper anser det sig ha rätt till anspråk på att dess önskningar skall bli uppfyllda.

Men av samma anledning tror det sig inte ha några skyldigheter att själv se till att de blir uppfyllda. Eftersom hon är en så beundransvärd människa är det andras plikt att hjälpa henne.

 Därför är Idolen anspråksfull, fordrande, segerrik och många gånger också påträngande. Men så länge man tillgodoser hennes krav visar hon sig glad och övermodig och ofta på ett medryckande och strålande humör. Som en härskare utdelar hon nådegåvor till sina beundrare.  

Och då det överallt finns människor som tycker om att ta emot sådana gåvor så har Idolen oftast under år ja under årtionden stora framgångar. Hon är sina föräldrars älskling och sina lärares bästa elev och många gånger till och med sina systrars älskling.

Men ve och ve om framgången uteblir! Utan kontraktsenliga leveranser av rökelse och lagerkransar kan Idolen inte leva. I nödfall överdriver hon sina invanda medel, blir ännu älskvärdare, ännu livaktigare – men därför övergår snart hennes handlingar i krampaktig stelhet och leder till ångest. Hon spårar ur och frambringar sitt eget nederlag ;

Hon bryter ömkligt samman och slutar antingen som Gnällspik eller Drummel.

Så länge som hon är Idol kommer hon inte att ta emot hjälp. Först vid övergången från den aktiva formen till den passiva blir det möjligt för henne att själv ha inflytande på sin jagaktighet och därmed bli öppen för att ta emot hjälp.

II. Gnällspiken

         Också detta bortskämda barn har fått veta att det är viktigt och betydelsefullt. Också dess önskningar måste uppfyllas men inte på grund av dess strålande segervisshet utan för att det är så ömtåligt och svagt och har ett så stort behov av hjälp.

Gnällspiken är inte beundransvärd utan beklagansvärd. Den lider alltid därför vågar man inte utsätta den för fler lidanden och därför måste man uppfylla alla dess önskningar.

Medlet som Gnällspiken (naturligtvis alldeles ovetande) använder sig av för att köpa omgivningens tjänster är lidandet. På det sättet kommer förmågan att lida att utvecklas till ett rent yrke. Men det handlar inte om tillgjorda eller spelade smärtor utan om verkliga bekymmer om äkta elände och verkliga tårar.

Det finns överallt människor som gärna hjälper de svaga eller åtminstone gärna tröstar den som gråter. Därigenom finner Gnällspiken snart beskyddare som den blir beroende av. Inte bara i föräldrahemmet utan också i skolan och senare i livet finns det alltid Idoler vilka det gör gott att vårda några skyddslingar. Så lever Idol och Gnällspik ofta i ett ömsesidigt beroende som i en symbios.

    Men alla medel som man nyttjar för att den situationen skall vidmakthållas blir snart nötta och livlösa. De stora bedjande ögonen lockar inte längre till medlidande utan till leda och den svaga klagande stämman gör inte åhöraren längre lydig utan otålig.

Hjälparen och Tjänaren har tjänat ut och Gnällspiken står övergiven hjälplös och utan skydd i livet. Och då den inte vet hur man skall kunna hjälpa sig själv bryter krisen obönhörligt ut.

    Pedagogen har här till uppgift att vänja Gnällspiken vid precis det som den fruktar (därför att det är ett förbud i dess dressat) nämligen vid eget arbete och egna ansträngningar. Ju förr detta lyckas desto mildare blir krisen.

Men lösningen av uppgiften stupar regelmässigt på jagaktigheten på otåligheten och den pedagogiska äregirigheten hos föräldrar och lärare. För det mesta kan bara en ny miljö leda till framgång eller också en annan pedagogisk metod.

III. Caesar

På ett helt annat sätt förhåller sig barn vars uppfostran varit för hård även om dess känslighet inte varit så utpräglad. Men inte bara höga krav och för mycket kritik (den gnatiga uppfostran) utan också fel i den nödvändiga omsorgen (vårdslösheten) verkar som orsak. De motsatta 

felen ; för mycket och för litet ger samma misslyckade resultat.

Ett sådant barn upplever vanligen brottet med vi-et ganska tidigt. Det lär sig därigenom att man inte kan lita på vuxna.

Dess önskningar och strävanden och dess barnsliga ordningsinne blir inte vad de vuxna menar med ordning. Därför känner det sig alltid och överallt stört där det själv vill verka ; levande och äkta.

Barnet lär sig : ”andra hjälper mig inte andra hindrar mig därför måste jag hjälpa mig själv.”

Om de erfarenheter som ett sådant barn gör förlöper gynnsamt lär det vidare : ”och när jag själv sätter igång kan jag hjälpa mig själv ; det går bra när jag går emot andra men dåligt när jag litar på dem.”

    Därför handlar en sådan Caesar alltid egoistiskt. Han kan bara betrakta sina medmänniskor ; de vuxna liksom sina jämnåriga som medel för sina syften ; han gör dem till objekt (föremål) för att själv bli till objekt för dem. Han litar sig till det gamla misstaget att man antingen måste vara hammare eller städ. Antingen ge eller ta emot, eftersom han förlorat sitt egentliga och sitt levande ; det produktiva i livet och det verkliga modet.

Trots det verkar Caesar ofta riktigt modig. Hans spänningsbåge är vid och han sätter ofta lidelsefullt sitt liv på spel. Men till sist kämpar han inte för något utan ständigt emot något.

Och ju mer man förstår honom ju mer inser man att vad han drar i fält mot är mot vi-aktigheten mot det gemensamma, den levande känslan och att han därför är emot allt växande och emot det produktiva livet. Känsla är för honom detsamma som nederlag. Bara fientlighet och fanatism är ännu tillåten ; inte bara hans renaste utan också hans enda glädje är skadeglädjen ; hans lycka är jagaktigt stolt och hans enda olycka är att förlora mot överlägsenhet och makt.

    Här ligger också den punkt som måste komma honom på fall. Först går det bra för Caesar hemma och i skolan. Han fogar sig ofta klokt i ordningen för att kunna utnyttja den för sin egen maktpolitik. Han gör sig till god vän med lärarna för att behärska klassen eller företräder fadern och tyranniserar systrarna.

Men så fort han möter en annan Caesar ser han att alla de regler som han lärt sig vara till fördel för honom när de uppträder hos en annan inte längre leder till seger utan till nederlag för honom.

 Ju mer anspråksfullt han uppträder desto mer blir han avvisad ju argare han blir desto mer lockar han till skratt.

Men en Caesar liksom en Idol kan man först hjälpa när han övergått från den aktiva till den passiva hållningen när han blivit Drummel eller Gnällspik. 

IV. Drummeln

     Också Drummeln har lärt att de vuxna inte är hans vänner och att deras hjälp kan han inte räkna med. Men alla hans försök att hjälpa sig själv misslyckas ; om det beror på för stor uppmärksamhet från de vuxna eller att den kroppsliga eller andliga förmågan inte räcker till. 

Av sina misslyckanden lär han : ”Jag kan inte hjälpa mig själv”. Men vad skall ett barn göra som varken kan uppfylla sina önskningar genom andras hjälp eller genom att hjälpa sig själv? Hela hans liv blir en obruten räcka av umbäranden och besvikelser om inte livet själv öppnade en storartad men eländig utväg. Denna utväg är avsägelsen.

    Barnet lär sig inte bara att avstå från sina önskningar (det vore ett evigt umbärande) utan det lär sig att avstå från nya önskningar och till slut att avstå från önskningar över huvud taget. I det läget kan han trots sitt inre armod ändå vara nöjd i en tillvaro utan önskningar.

Den inre politiken hos Drummeln är helt inställd på återtåg. Han nedvärderar från nu alla njutningar av högre rang all utveckling varje glädje varje framgång och framför allt all gemenskap. Bara den njutning som finns på lägsta nivå att äta gott att dricka att sova att ligga och sola sig blir normalt sett godkända.

Därför gäller Drummeln för slö och tjockskallig och många gånger också för svagsint.  I verkligheten är han varken det ena eller det andra. Den stora retligheten och känsligheten som döljer sig bakom stumhetens pansar betyder snarare en överdriven förmåga att lida och av nervighet.

    Den som förstår något av karaktärskunskapen ser snart att ett sådant barns jagideal (naturligtvis utan att det själv vet något om det) kort och gott låter : ”Jag är den som inte kan”. 

Mer ärelysten och självförhärligande kan väl ingen vara än den för vilken hela världen är likgiltig. Hans gudalikhet kan sammanfattas i orden : ”Utom mig finns ingenting”. –

Därför kan man slå sådana barn utan att de känner det. Man kan låta dem hungra och de skrattar åt en. De motsätter sig varken inre eller yttre förödmjukelser därför att deras dressat är : ” Med mig kommer du ingenstans även om du slår ihjäl mig”. De håller stånd ända tills uppfostraren uttömt sina möjligheter. Och de avgår med segern.

Om det lyckas att ge ett sådant barn mod så ändrar det sig ganska fort ; alla de samlade förhållningsätten ändras ända från grunden.

 _________________________

föregående | tillbaks till början | nästa del