Introduktion till karaktärskunskap 1
Fritz Künkel (1889-1956) Charakterkunde
1982 (edition Hirzel Verlag)
Künkel inför här ett helt nytt logiskt begrepp som visat sig problematiskt : ichhaftig(-keit). Signe Hultin har i tidigare översättning använt ordet ’jagisk’ förmodligen i analogi med ’egoistisk’, men motsättningen mellan jaget och sakligheten är förhållandet hos den enskilda människan till universum, där den egoistiska handlingen bara befinner sig i det tillfälligas spel, medan människan som det konkreta begreppet är en del av den fysiska oändligheten. Jag har valt att i stället använda ordet ’jagaktig’. Det visar sig också vid översättning till franska att begreppet inte finns i Künkels form, vilket är anmärkningsvärt, därför att franskan i övrigt villigt ansluter sig till Künkels logik. sg
Karaktärens form ;
1. J a g a k t i g h e t
Man tänker sig att en äldre man faller omkull på gatan och att en yngre man skyndar till för att hjälpa honom upp. En sådan handling kan tjäna två skilda syften. Antingen är avsikten att hjälpa den förolyckade på benen, eller att hjälparen, genom sin goda handling skall tillförsäkra sig någon förtjänst. Överväger den första avsikten kallar vi handlingens funktion för ’saklig’ eller ’vi-aktig’. Överväger den andra kallar vi den för ’jag-aktig’ eller ’osaklig’.
I verkligheten kommer alltid båda avsikterna att verka. Men vilken av dem som överväger, kan man lätt bestämma om man föreställer sig att hjälpen aldrig kommer till stånd. Då kommer hjälparen i båda fallen att uppleva en besvikelse. Men den sakligt inställde skall istället för sina fruktlösa bemödanden tänka på den olycklige gamle mannen. Han kommer att fråga sig hur det gick för honom, om han kunde ta sig hem och så vidare, hans tankar kommer att kretsa kring den gamle mannen. Den jagaktigt inställde däremot kommer att plågas av att han inte kunde utföra sin goda gärning. Han kommer att klandra sig själv eller söka finna ursäkter. Under alla omständigheter kommer hans tankar att sysselsätta sig med honom själv. Det egentliga föremålet för hans bemödanden var nu som alltid : hans kära jag.
Målet för varje saklig funktions tjänst är världen (objektet) ; Målet för varje jagaktig funktions tjänst är jaget (subjektet). Därför riktar den jagaktigt inställde, antingen han vet det eller inte, sin uppmärksamhet mot sin egenvärdering. Han har ett jag-ideal, som han strävar efter att uppnå, vi kallar det en ledbild, som han mäter sitt eget värde eller icke-värde efter. I allt vad som händer, uppfattar han bara det som för honom närmare eller avlägsnar honom från denna föreställning. Varje närmande uppfattar han som lycka, varje avlägsnande som olycka.
Ledbilden kan ha mycket olika innehåll. Den kan till exempel låta : ”Jag vill bli rik som Rothschild” eller ”berömd som Goethe” eller mäktig som Napoleon” eller ”from som Luther” eller åter ”lidande som Kristus på korset”.
Men alltid kännetecknas jag-idealet genom att dess bärare söker ställa objektvärlden – och med detta menas också medmänniskorna – i sin tjänst, medan hos den sakligt inställde jaget ställer sig i objektvärldens tjänst, och det betyder att också tjäna människorna.
I många fall verkar jag-aktigheten så att man mer eller mindre tydligt betraktar sig själv genom sina handlingar. Man står och går och gör som sin egen kritiker bredvid sig, men man har inte gjort klart för sig meningen med denna sällsamma form av medvetande. Den betyder nämligen inte ett särskilt vaksamt medvetande, utan den betyder att man gör sig själv till sitt eget föremål, betraktar och bevakar sig av ångest för att lida nederlag eller vad som är detsamma, av ångest för att avvika från jag-idealet.
Själva jag-aktigheten kan uppträda i otaliga former ; och ofta hör till dem en bra bit människokännedom, vars förklädnader och gömställen det gäller att spåra upp. Men mest lyckas det att avslöja andra än sig själv, därför att man genom att avslöja andra kan komma att höja den egna självuppskattningen. Och allt som tjänar till att upphöja det egna jaget, förefaller oss utomordentligt lätt.
Ju mer jag-aktiga vi är dess tydligare kan man urskilja två motsatta punkter verksamma på självuppskattningens skala. Ju djupare vi känner oss nere i eländet, ju högre kommer lyckopunkten, som vi samtidigt gör anspråk på att befinna sig. Ju mindre pengar desto större arvet eller lotterivinsten som vi drömmer om. Och ju närmare idealet vi känner oss, så mycket djupare ligger den punkt som vi fruktar. Ju mer betydande en människa tror sig vara, dess djupare kränkt känner hon sig när en vanlig dödlig inte hälsar henne på stan.
Ju mer betydande hon emellertid är sakligt sett, med dess större ro och jämvikt, eller som vi nu kan säga, så mycket ’sakligare’ kommer hon att förbli, även när andra gör henne orätt.
Kännetecknande för jag-aktigheten är det obönhörliga i dess krav. Jaget verkar som en härskare, som inte tål motsägelse. Om någon skulle ha det sällsamma idealet att vara som Job, skulle han kunna vårdas och uppmärksammas i oändlighet, han skulle bara borra sig allt djupare ned i sin olycka och han skulle, utan att veta om det, använda de mest raffinerade konstgrepp för att aldrig någonsin bli lycklig. Därför att vara lycklig är för honom hans jag-ideals undergång.
Därför betecknar vi den jagaktiga människans förhållnigsätt som retbarhet eller irritabilitet, hennes jakt efter ledbilden, utan att ta hänsyn till dess innehåll, som självförgudning, och hennes hållning som egocentricitet.
Om dessa uttryck förefaller någon för krassa, bör han vänta tills han upplevt någon annan som genomlever reningsprocessen. Han kommer då att lägga märke till att varje Jag, också hos de förhållandevis lite jagaktiga människorna, kommer att uppföra sig som en sårad gudom, så fort det angrips.
Vi föreställer oss den jagaktiga
människans förhållnigsätt som en lodrät linje, vilken likt en termometer
har sin nollpunkt i mitten. Varje punkt över noll står i förhållande
till motsvarande
punkt under noll. Det innebär att ju djupare mindervärdeskänslan är hos en människa, desto högre stiger egenvärdet och tvärtom. Hela linjen föreställer en människas egenuppskattning.
I hennes medvetande finns emellertid inte den stora spänningen mellan egenuppskattning och mindervärdeskänsla, alltså inte skillnaden mellan den övre punkten och den nedre, utan upplevelsen gäller enbart en rörelse hos någon av dessa punkter i förhållande till jag-idealet, som man kan förställa sig beläget någonstans på + 100 (se avbildning).
De allra flesta människorna är bara medvetna om den ena av dessa båda punkter. Man känner sig antingen överlägsen och säker eller underlägsen och osäker. Det förekommer mycket sällan i det vanliga livet och då bara i samband inledningen av reningsprocessen att man upplever sin mindervärdeskänsla och självhävdelsesträvan på en gång. Det finns människor som under hela sitt liv bara känner att de befinner sig på den ena eller den andra punkten. En mer genomgripande undersökning visar dock undantagslöst att båda punkterna oavbrutet är i verksamhet.
Vi tänker oss en människa vars jag-ideal det vore att var en god människa. Att vara ”en god människa” motsvarar då på hennes jaguppskattnings linje +100. Själv känner hon sig förmodligen inte oförbehållsamt god, därför att blygsamhet hör också till godheten som en nödvändig egenskap hos den goda människan. Hon känner sig kanske så där på +80. Men genom en liten inskränkning i hennes goda, genom en liten själviskhet eller liten fåfänga, som hon möjligtvis upptäckt hos sig själv, skulle henne egenuppskattning inte sjunka från till exempel +80 till +75, utan den skulle med en gång falla från +80 till – 80. Hon skulle inte längre betrakta sig som en god människa med en del fel, utan skulle nedbruten betrakta sig som den djupast fallna av syndare. I det häftiga i smärtan, skulle hon emellertid finna ett bevis för sin godhet, därför att man måste ändå vara en god människa, när man för ett så litet fel kunde bringas till en så stor förtvivlan.
Det som här uppträder under masken av viljan att vara god, är i själva verket egenkärlek. Därför att bara på jagaktighetens linje kan vi svänga så kraftigt fram och tillbaka (därför är just irritabiliteten, retligheten ett kännetecken på den jagaktiga inställningen). Bara här finns det så mycken bakslughet och mycket självbedrägeri. Den verkliga kärleken till det goda befinner sig på en annan linje, där också andra förutsättningar gäller.
Jagaktighet utan självbedrägeri är inte möjlig. Också den som öppet säger som Richard III : ”Jag är berättigad att vara ond !” lurar inte bara världen omkring sig, när han skyller alla sina svagheter på sina omständigheter, utan också sig själv.
”But I – that am not shaped for sportive tricks,
I, that am curtaile’d of this fair proportion,
cheated of feature by disembling nature,
Deform’d, unfinish’d, sent before my time,
I am determined to prove a villain
Han döljer nämligen för sig att han bara hatar, därför att han inte har mod att älska, och att han säger ’nej’ till världens glädjeämnen därför att han på grund av sina egna lidanden inte vill säga ’ja’. Var och en som hatar är en olycklig älskande, utan att vara medveten om det. Men det skall vi ta upp senare.
Här räcker det med att slå fast att varje jag-aktig människa bedrar sig själv. Verklig insikt och jagaktighet kan inte bestå bredvid varann, därför hindrar jagaktighet insikt ; och därför finns det hos varje människa (därför att till en viss del är varje människa jagaktig) lite jagaktighet att upptäcka och ett omedvetet gyckelspel att avslöja. Ju mer
jagaktig en människa är desto listigare visar sig förevändningarna som hon skyddar sig med från att avslöjas. Därför att hon känner väl, utan att erkänna, att inför sanningen måste hennes jagaktighet bryta samman.
2. S a k l i g h e t
Vi tänker oss en storstadsbo om tänker göra en utflykt. När han kommer till stationen tidigt på morgonen får han veta att tåget är inställt. Ju mer upptagen han är av sitt jag dess mer kommer detta att drabba hans humör ; en jagaktig människas fattade beslut ligger fast.
När det han tänkt sig inte kan bli av kommer hans värdighet (som härskare) att såras och bara liksom med ett inre vulkanutbrott en salut som skakar omgivningen kan han återupprätta den betydenhet som han i egna ögon har.
Om han däremot har en saklig inställning ställer han först frågan vad som går att göra i stället. Han kan till exempel ta ett annat tåg som visserligen går någon annanstans och först en halvtimme senare men som också är en utflykt.
Det visar sig – i det här fallet – att saklighet är detsamma som förmåga till anpassning genom att utveckla tanken med den egna avsikten. Den första resan som kanske innebar en skogspromenad var inte slutmål det var bara ett medel att komma ut i naturen. Samma mål kan han också nå med en båttur. Ju mer en människa kan anpassa sig till situationen, ju mer hon kan förändra sin inställning till medlen ju fler medel står till hennes förfogande och ju mer produktiv blir hon.
Men vi antar att innan det andra tåget skall avgå, bryter det ut ett oväder och någon utfärd är det inte längre tal om. De flesta av oss skulle förmodligen då i alla fall dystra till (det betyder bli sårade i vår jagaktiga gudomlighet) och fara hem. Men ju sakligare man förmår vara dess lättare kommer man att finna sig i den nya situationen. Man kan utan att spilla tid sätta sig och läsa en bok man kan söka upp en god vän, eller kanske kan man känna en viss glädje i att ha klarat av några brev som ändå måste skrivas.
Överallt där det jagaktiga leder till affekt som ilska eller modlöshet, visar sig för den saklige ett nytt mål ; utfärden var inte ändamål utan bara medel att tillbringa en ledig dag ; men samma mål finns också i ett besök hos goda vänner eller i en ensam eftermiddag med en bok eller med några brev som äntligen blir skrivna. Så fort man inte når ett mål ställer sig genast frågan vilket överordnat mål det skulle tjäna som medel och genom vilka andra ännu inte otjänliga medel med vilka man kan nå samma ändamål. Och man skall märka att varje mål, som man uppnår, genast visar på ett nytt mål, såvida man inte betraktar det som slutmål.
På så sätt leder oturen eller hindret att nå ett mål till lycka och produktivitet genom att i en annan riktning visa fram nya högre ändamål – men bara för den sakligt inställda människan. (Ordet ”ändamål” innebär i detta sammanhang ett tillfälligt ännu obekant men snart verksamt mål.)
Redan det att nya medel dyker upp för att nå gamla mål betyder något skapande. Man kallar det vanligen goda idéer.
Den jagaktige kommer däremot alltid att hålla fast vid det ursprungliga målet även om det visar sig ouppnåeligt. Han kommer att gråta efter det omöjliga och göra sig en martyrkrona av orättvisan. Därför att den smärta som det ouppnåeliga förorsakar honom (att inte få som han vill) – ofta tjänar det hemliga slutmålet (som är självupphöjelse) – bättre än tillfredställelsen över att nå ett mål. Ett uppnått mål kommer nämligen genast att kräva en ny målsättning och för att genomföra det krävs en ganska stor kvantitet saklighet.
För den som är sakligt inställd kan det finnas lika lite brist på mål som på medel.
Den aldrig avslutade pyramiden av ändamål som i hela sin outtömliga rikedom finns inom var och en av oss visar alltid den som är sakligt inställd på ett nytt mål så fort det tidigare har uppnåtts eller blivit ouppnåeligt. Man kallar detta evigt friska i människan för skaparkraft eller originalitet eller kanske genialitet.
Man inbillar sig att det är förbehållet några utvalda. Men det är bara ett skydd för det kära jaget.
Den som går med på att det i var och en av oss finns en sådan produktivitet, måste nämligen erkänna att orsaken till den egna bristen består i att i stället vara upptagen av sig själv ; och det erkänner ingen utan vidare.
Ordet saklighet får inte leda tanken till något torrt och träaktigt. Sakligt, nämligen det som sakläget kräver är funktionens konst. Funktionen blir i sig själv en glädje även om genomförandet är plågsamt. Det blir en levande verklighet och raka motsatsen till vad man nu ofta menar. Funktionen kommer inte till genom beräkning, den finns redan tidigare närvarande.
Att vara saklig mot en annan människa är att vara mänsklig och mot den älskade att älska. Behärskning och entusiasm kan likaledes vara sakliga (men måste det inte) ; likgiltighet, slöhet, kyla, fanatism, ilska och alla krampaktiga tillstånd är däremot alltid framkallade av jaget som är upptaget av sig själv. Med andra ord : man skall bara använda ordet fanatism när ett bindgalet raseri står i tjänst hos jaget ;
när det är fråga om mod och målmedveten våghalsighet bör man kalla det hänförelse ; (det kan vara värt att notera att Popper kallar total hängivenhet till en idé – som Marxismen eller Freudianismen – för kriminell )
fruktan kan vara saklig så som livsviljan ; men ångest är enbart ett uttryck för att jaget går före ;
alla känslostormar den djupaste sorg och den högsta glädje hör till det sakliga hos människan ; när de är äkta leder de undantagslöst till handling och står i livets tjänst. Men ju mer de förfalskas av jaget ju mer sorgen går över i sårade känslor till vrede eller modlöshet och ju mer glädjen urartar till triumf och överlägsenhet ju mer går känslan över i affekt och ju mer fruktlöst kommer förloppet att bli.
Vi föreställer oss med den grafiska bilden det sakliga förhållningsättet hos en människa i förhållande till omgivningen som koncentriska ringar vågrätt utgående från jaglinjens nollplan. Subjektet tänker vi oss som medelpunkten i cirkelplanet som på samma gång är dess och jaglinjens nollpunkt.
Det sakliga förhållandet till världen blir då radier som förbinder medelpunkten med periferin. Deras storlek blir sinnebild för graden av saklighet, eller människans förmåga att uppfatta verkligheten och visas i den här grafiska framställningen genom radiens utsträckning.
Denna människas förbindelse med världen betecknar vi som det levande i henne eller känslighet och ställer den i motsats till den tidigare skildrade irritabiliteten.
Man får inte låta sig förledas av den här bilden och bara betrakta den som saklig eller sensibel vars uppmärksamhet och handlingskraft är riktad mot det praktiska livet ute i världen.
Uttrycket sensibilitet pekar snarare på att också känsligheten hos en konstnär eller en tänkare kan vara saklig även om han lever så tillbakadraget att bara den inre blicken är i förbindelse med yttervärlden.
Men självfallet är de känsliga människorna därigenom utsatta för den största faran att förlora sitt lugn och förfalla till retlighet och att därigenom förlora sin saklighet. *
Uttrycker man motsättningen mellan de båda grundinställningarna genom deras ändamål (deras innersta avsikt) så visar sig slutmålet hos den jagaktiga människan alltid vara att förverkliga det egna jagidealet – att nå upp till sin ledbild. Och när man närmar sig ännu mer döljer sig bakom viljan att vara överlägsen alltid ångesten för att vara underlägsen.
Målet för den jagaktiga handlingen är alltid negativt att undvika en katastrof ; att bevara och säkerställa det kära jaget. Därför är den jagaktiga människan i första hand emot vad det än är och först när hon givit vika för att tjäna det som hon är emot kan hon säga ja. Hon kommer då inte att tjäna sakligt utan tjäna den eller det som tvingar henne att tjäna – hon förblir subaltern.
Den jagaktiga människans yttersta beslutsgrund är ångesten – och då det utöver jagbevarandet inte kan finnas något vidare mål så är pyramiden av ändamål i hennes liv här avslutad. Förstelnad, ovillig till anpassning utan växtmån utan förmåga att utvecklas hänger jaget som blivit ett självändamål mellan den förstelnade ångesten och det förstelnade idealet.
Det enväldiga jaget är motsatsen till det som är levande. Självförgudningen leder inte som avsikten var till säkerhet för det kära jaget utan leder till dess undergång ; det är en sjukdom till döds.
Den sakliga människan däremot är inte i första hand mot olycka, utan för att lyckas. **
Den sakligt inställda människan stelnar inte som hypnotiserad inför en hotande katastrof ; hon förblir modig, levande och produktiv också mitt i faran. När ett medel inte fungerar kommer hon att finna ett annat ; när de gamla målen faller isär träder det fram en högre ordnings mål för henne och när hon dör vet hon att någon annan tar över hennes uppgift. Hennes ändamåls pyramid är oändlig ; dess bärare heter inte jag utan vi. Hon är en del av en helhet en familj ett yrke ett folk ; ett vi det är en människa.
Så uppträder begreppet vi-aktighet som en sida av sakligheten. Det vi-aktiga förhållandet är det som gäller mellan subjekten.
Saklighet i trängre bemärkelse brukar vanligen (med orätt) gälla döda föremål. Vi brukar det här i en vidare bemärkelse, när vi säger : vi-aktigt är det sakliga förhållningsättet mot andra människor. – Också den ensamma tänkaren eller konstnären som inte håller sina samtida för mycket och som helt dragit sig tillbaka till sitt arbete kan vara vi-aktigt inställd. Han tjänar sanningen eller skönheten vilket innebär att han tjänar livet ; och dessa mål som ligger långt över hans eget jag ger han sitt väsen till offer. Hans produktivitet når så långt som hans vi-aktighet.
Jagaktigheten, jag-centreringen, är däremot alltid livlös och ofruktbar även när den på ytan kan förefalla levande och rörlig.
3. B i l d e n a v k a r a k t ä r e n
Denna lag gäller : ju mer retlig en människa är desto starkare är spänningen på hennes jaglinje mellan känslan av mindervärde och behovet att hävda sig ; dess mindre är kretsen för hennes sakliga beteende och tvärt om ; ju vidare sakligt beteende dess mindre är retligheten. Eller uttryckt på ett annat sätt :
Sensibiliteten är omvänt proportionell mot irritabiliteten.
Med denna sats är grundbegreppet i den dialektiska karaktärskunskapen fastställt. Den vågräta cirkelytan som motsvarar det sakliga beteendet blir mindre allteftersom den tillhörande punkten på jaglinjen avlägsnar sig från nollpunkten (som är subjektet).
En mycket retlig människa har svårt att dra jämnt med sin omgivning. Hon är lätt att förolämpa för det mesta också anspråksfull och gnällig ; allt eftersom åren går kommer man att sky henne. Hennes umgänge blir allt mindre. Nya bekanta blir inte vänner och även i ett stort umgänge förblir hon ständigt lika ensam.
Vi-et hos henne förtorkar. Ofta saknar den retliga människan på samma sätt ett sakligt förhållande till de döda tingen. Hon lider därför att saker och ting går henne emot. När ett skosnöre går av blir hon lika arg (sårad i sitt inre) som om en av hennes fiender lyckats skada henne ; en sådan karaktär motsvarar på vår bild dubbelkonen mellan +80 och – 80.
I ytterliga fall växer mindervärdeskänslan och självhävdelsebehovet till det oändliga :
man tror sig övergiven av hela världen förrådd, hatad eller förföljd ;
samtidigt anser man sig själv vara världens frälsare.
Beröringen med verkligheten har förminskats till en liten punkt. Man är inte längre tillgänglig för vare sig förmaningar, kritik eller till sist inte heller verkliga motgångar ; den sista förbindelsen med den mänskliga världen nämligen följdriktigheten erkänns inte. Dubbelkonen har övergått till en enda lodrät linje den horisontala cirkelytan som är kontakten med verkligheten har försvunnit. Också det sista ljuset vi-et är borta och bara det förstelnade till avgud förvandlade jaget är kvar. Därvid sammanfaller jag och jagideal till ett enda stort eller ett enda intet :
det är vansinnets upptakt.
I det motsatta fallet blir jagaktighetens linje lika med noll och saklighetens cirkelyta oändligt stor. Inga misshälligheter kan längre såra inga framgångar väcka stolthet. Känsligheten däremot, insikten i världens väsen och det fria förfogandet över medel och mål växer mot det gränslösa. Jaget står helt i vi-ets tjänst : det är hjälten eller den helige.
Både hjälten och dåren lever vid mänsklighetens gränser.
Vi andra befinner oss mellan dem närmare mitten. Vi rör oss ibland på den ena sidan, ibland på den andra. Livets avsikt är emellertid att cirkeln skall växa.
(Det finns enstaka människor som behärskar vida ytor på det vågräta planet och trots det, vanligen beroende på senare öden, ändå blir mycket jagaktiga. Man kan tänka på Napoleon. Sådana demoniska naturer stegrar genom sin inverkan den allmänna jagaktigheten utomordentligt starkt.)
På de punkter där dubbelkonen vilar på den vågräta ytan gör sig förankringar märkbara. De förhindrar cirkelytan att vidga sig så att konen i stället tvingas växa i lodrät riktning :
en pessimist ser världen genom svarta glasögon. Han ser inte dess ljus ; vart han ser finner han olyckor, otack, sjukdomar, svikna förhoppningar, nöd och elände.
Och då han på grund av detta aldrig tar emot några uppmuntrande intryck kan det som han själv upplever aldrig hjälpa honom att övervinna den pessimistiska synen. Tvärtom ger honom år efter år denna syn ständigt nya bevis för att han har rätt. Detta osakliga urval och den därtill hörande osakliga bearbetningen av hans egna iakttagelser bildar ett omedvetet fastslaget system som genom sig själv strävar efter att upprätthålla den en gång antagna världsbilden.
Men bilden är i själva verket ett medel för att säkra det egna jagets ställning. Därför kämpar pessimisten för sin pessimism som för livet ; hellre vara olycklig och ha rätt än att ha fel och bli lycklig.
Vi kallar en sådan förfalskning av verkligheten för tendentiös apperception eller tydligt och bildligt jagaktiga glasögon.
Den tendentiösa apperceptionen är ofta så stark att den jagaktiga människan överallt där det talas tror att man talar om henne. När man skrattar är det åt henne man skrattar och när hon yttrar sig tror hon att hennes ord kommer att göra intryck i evighet.
Verkningen av dessa jagaktiga glasögon gör sig märkbar i två riktningar : de ger ett starkt intryck av karaktärens enhetlighet och slutenhet så att man ofta finner personligheter där, vars levnadsformer och förhållningsätt, vars ansikten ända in i minsta detalj är följdriktiga och ger en nästan oantastlig (som det förefaller sann ) världsbild. Och ändå vilar detta system på en falsk grund, det leder till falska slutsatser och för med nödvändighet in i katastrofens sammanbrott;
det är dessa jagaktiga glasögon som orsakar den tidigare nämnda stelheten i karaktärsbilden. Den tendentiösa apperceptionen står som pålar i vägen för en saklig utveckling.
Den låter sig ofta beskrivas som villkorliga påståenden och för sin bärare har de form och verkan av naturlagar. Sådana påståenden kan låta så här : Jag är obegåvad eller Jag kan inte sjunga eller Andra måste ta hand om mig ; Det är det bara jag som vet eller Kvinnor har ingen logik ; Människan är ond.
Dessa oförsonliga åsikter som på sitt sätt framställer (den tendentiösa) erfarenhetens inre fällningar kallar vi för dressat därför de uppkommer liksom genom en dressyr (men en egendressyr) utan närmare tillägg (eftertanke) hos sin bärare.
Frågan om hur de uppkommer i det enskilda fallet, hur de kan förhindras att uppkomma och när det inte går att förhindra dem kommer att utförligt besvaras i följande kapitel.
Inte bara omdömen, åsikter, förhållningsätt och levnadsvanor framkallas av sådana dressat utan också kroppstillstånd och sjukdomar till följd av ett onaturligt sätt att förhålla sig i livet.
Någon kan till exempel ha den övertygelsen att alla människor är opålitliga och innerst inne är ena riktiga skojare. På grund av denna insikt betraktar han sig själv som klokare än alla andra.
Han kommer att hänvisas till ensamhet och gå sluten genom livet. Kanske visar han till det yttre en viss livsvärdighet eller till och med en beredvillighet att hjälpa till. Men även dessa egenskaper kommer han bara att använda för att hålla andra människor borta från sig.
Han kommer med åren att utveckla en allt större skicklighet att avvärja närmanden från andra människor. Detta hövliga men dolda avståndstagande måste med tiden komma till uttryck i alla hans rörelser i hans minspel hans gång och handstil. Det är ofrånkomligt att varje funktion i hans kropp påverkas av grundinställningen.
Den som förstår sig på det kan känna igen vilken andas barn han har att göra med bara genom sättet att andas, genom stämman, i hudens blodomlopp och framför allt i ögats muskelspel i blicken. Men att ett bestämt sätt att andas har med en bestämd lungsjukdom att göra och att en bestämd typ av blodomlopp har med bestämda blodomlopps- och hjärtsjukdomar att göra torde utan vidare vara klart. Erfarna lungspecialister har länge vetat att tuberkulos bara kan botas om man kan få patienten att återfå viljan att bejaka livet.
Att själviska och onda människor möter en kvalfull undergång har tills nu bara fromma mormödrar trott på. Men genom forskning och i hög grad genom erfarenheter hos den så kallade Rothenburgska andningskolan, visar sig dessa sammanhang i ett nytt ljus.
Livsfientligheten och stelheten i dressaten förefaller så mycket mer funktionella som jaget behöver dem för sin egen säkerhet.
Alltså, ju större spänningen är mellan känslan av mindervärde och behovet av självhävdelse, ju svårare är det att övervinna de hämningar som dressaten bildar.
Det är uppenbart att det är de som står hindrande i vägen för en fortsatt saklig utveckling av karaktären. Ju mer jagaktig en människa är desto svårare har hon att anpassa sig : att växa i livet och bli livsduglig. Det betyder att desto mer liknar hon ett föremål ett – objekt.
4. K a r a k t ä r en s f ö r ä n d r i n g
Den mer eller mindre jagaktiga inställningen eller den mer eller mindre sakliga inställningen, de som åskådliggörs genom den lodräta jaglinjen och den vågräta sakliga cirkelytan kan inte ses som en medfödd eller oföränderlig egenskap. Den utvecklar sig under det individuella livsförloppet, når vanligen en viss motståndskraft och bryter förr eller senare samman (allra senast väl i döden) i mognadsprocessens kris.
Frågar man sig vilka förändringar som sker ; först vid uppkomsten av de skilda karaktärsformerna, vad som sker under deras uppbyggnad och slutligen vid deras sammanbrott finner man två olika händelseförlopp som vart och ett kan förlöpa i två olika former.
Ett barn leker med tändstickor. Det lyckas tända en tändsticka. Det har uppnått målet ; de medel som har använts visade sig duga. Något i objektet, i tändstickan, har förändrats lite trä har brunnit upp. Men i subjektet, i barnet, har ingenting förändrats. Det har bara ännu en gång gjort den erfarenheten att man på ett redan känt sätt kan sätta eld på en tändsticka.
Detta är en positiv erfarenhet utan nyhet. Den redan kända kunskapen om objektet blir bekräftad. För framtiden finns förberett en upprepning av samma medel för att nå samma mål. Vi talar om vana och färdighet.
Om vi i stället förutsätter att barnet bränner sig ; då når det inte fullständigt målet. Det har fått betala tändstickans uppflammande med en kostnad, nämligen smärtan i det brända fingret.
Barnet gör en dålig erfarenhet. Vissa egenskaper hos elden var hittills okända men har nu blivit en ”upplevelse”. Därigenom visar sig de medel som fram till nu ansetts vara bra (för att tända tändstickan), vara icke bra för att nå målet (att få den att brinna). Erfarenheten blir negativ ; den förminskar kretsen av till buds stående medel, det sätt som man hittills använt för att tända stickan.
Frågan är nu om barnet kan hålla fast vid det ursprungliga målet.
Både den positiva och den negativa erfarenheten uppstår i objekten (föremålen) som tjänar subjektet (barnet) som medel. Genom den negativa erfarenheten uppstår emellertid en biverkan på subjektet.
Om barnet på grund av den negativa erfarenheten avstår från att leka med tändstickor i fortsättningen, då avstår det inte bara från ett medel utan också från ett mål.
Att avstå från målet är detsamma som att inkräkta på subjektet.
Man kan jämföra det här förhållandet med storstadsbon och utflykten och man ser att i båda fallen uppstår frågan om vilket nytt mål som finns att tillgå. I det förra fallet visade det sig önskvärt att det närmast följande högre målet skulle börja verka eftersom det nuvarande inte kunde uppnås.
I det här fallet visar det sig önskvärt att det nuvarande målet hålls fast (målet att få tändstickan att brinna) trots att det, framför alla andra, nödvändiga medlet hotas – förutsättningen för alla mål – att det kroppsliga välbefinnandet hos barnet kan bibehållas.
Om barnet anser det viktigare att säkerställa sitt välbefinnande än att uppnå sitt mål måste det på grund av sin negativa erfarenhet (hotet från den negativa upplevelsen) i framtiden avstå från objektet, som är tändstickorna.
En allmän förutsättning; välbefinnandet som betraktats så självklart att man inte lagt märke till det, hotar att bli självändamål. Barnet handlar efter satsen: bränt barn skyr elden. Det vågar inte utsätta sitt välbefinnande för något hot. Barnet upprättar ett dressat: att aldrig leka med elden.
Därmed kan det karakteriseras som ett modlöst barn eller som vi också kan säga ett subjekt med begränsad frihet.
Förloppet fram till modlösheten kallar vi – i motsats till den negativa erfarenheten – för en negativ upplevelse. I vår bild visar den sig som en inskränkning av den vågräta cirkelytan och en ökning av den lodräta linjen. Den negativa erfarenheten förändrar inte cirkelytan, den förstärker istället periferin, förankringen av den punkt där konen träffar ytan.
Erfarenheten lämnar kall. Upplevelsen däremot slår gnistor. Den skakar om, ställer allt på sin spets, ängsligt (eller entusiastiskt) och den driver till beslut – också förlamningens beslut: en naturlag som gäller för objektet nämligen att man under vissa förhållanden bränner sig på tändstickor, förs (av misstag) över till det egna subjektet när detta subjekt tvivlar på sitt eget subjektvarande (på sina egna möjligheter).
Den nya naturlagen låter : När jag tänder en tändsticka, bränner jag mig på den. Denna sats som är falsk kommer emellertid av subjektet / jaget som samtidigt är lagstiftare att betraktas som orubblig. Ty bakom den står upplevelsen : Om jag bränner mig lider jag.
Subjektet, den handlande människan, är från och med nu framför allt emot (det visar sig som en inskränkning av subjektet) och inte mer för (att erövra världen ; att pröva möjligheter).
Den djupaste bestämningen av karaktären är inte mer positiv utan negativ. Behovet att säkra jaget – självbevarelsedriften som bara skulle vara ett medel i tjänst hos ett högre vi-aktigt mål, att vara människa – har blivit ett slutmål.
Ångesten för jagets vara har lett till en inskränkning av ändamålspyramiden.
Men om uppfostraren i det ögonblicket lyckas rädda modet hos barnet så överger det inte leken med tändstickorna. Det kommer att tänka ut nya medel för att rädda det egna välbefinnandet som är den nödvändiga förutsättningen för att nå målet. Det kommer att ta med smärtan i beräkningen som en delkostnad för den egna inre utvecklingen också när det bränt sig tre gånger eller fem gånger. Och då kommer det att veta hur man gör när man håller tändstickan för att inte bränna sig.
Av den dåliga erfarenheten har det blivit en god. Barnet vet mer än det visste tidigare ; mängden tjänliga medel har ökat.
Men ojämförligt mycket viktigare än denna tillväxt i förståndsmässigt vetande och teknisk färdighet är den tillväxtprocess som samtidigt fullkomnats i subjektet.
Subjektet har blivit större. Dess mod har växt. Dess förmåga att ta objekten i sin tjänst har stigit lika mycket som förmågan att utstå lidande. Det kommer i fortsättningen mindre att låta påverka sig av den yttre världens vedervärdigheter (dubbelkonen förlorar i lodrät utsträckning och växer därför i det vågräta planet).
Så vänjer sig den vardande människan vid den sanning som är grunden för all levande utveckling nämligen att livet inte fortskrider efter en rät linje utan i avbrutna linjer ; och att den skapande kraften i verkligheten bara kan utvecklas genom att övervinna lidande ; bara genom att avstå från det egna jagets anspråk. Vad barnet här har lärt är det yttersta som över huvud taget kan läras, nämligen tresteget från ja till nej till i alla fall.
Det är de åter och åter upprepade steg som människan måste ta under sitt liv på sin väg till mognad. ***
Den som noga lägger märke till skillnaden mellan erfarenhet och upplevelse, kommer också att inse att inga erfarenheter någonsin kan förändra inställningen hos en jagaktig människa (det är viktigt för straffets problem).
Under årens lopp blir den jagaktige istället allt klokare, det vill säga han lär sig hela tiden att utnyttja allt mer slipade medel för att nå sina jagaktiga mål. Men han blir aldrig visare, han kan inte lösgöra sig från dem och vända sig mot de för människorna gemensamma målen. Formen på karaktären förändras inte, istället blir dressaten, som det förefaller, av ett yttre tvång alltmer detaljerade. Men just dessa dressat gör honom livsoduglig ; de berövar honom det inre livet därför att deras mål är att skydda jaget. Den enda upplevelse som kan komma honom till del är jagets sammanbrott där dressaten övervinnes.
Därför blir livet så mycket smärtsammare, eller snarare så mycket livlösare, ju mer förstelnad jagaktigheten blir. Och varje människa har en gång att välja mellan den tomma och kvalfulla oförmågan till upplevelse (att känna) och lidandet i jagkatastrofens uppflammande upplevelse (känslosmärta).
* C.G. Jung delar som bekant in människorna i introverta och extroverta. Men man skall inte förväxla det extroverta med saklighet och det introverta med jagaktighet. Båda dessa typer kännetecknas bara genom de medel som de arbetar med ; beroende på vilka mål de har kan båda vara jagcentrerade. – Hos Hans Künkel beskrivs den sakliga människan som ”eonisk”. Ricarda Huch betecknar den sakliga människan som ”Persönlichkenit” ; hennes ”Entpersönlichung” innebär detsamma som vi framställer som jagaktigt. Jagaktighet kan jämföras med egocentricitet ; men det är inte samma sak som egoism inte heller som individualism. Det kommer senare att visa sig att man möjligen kan kalla den ”förstelnad individualism”. Bogislav von Selchow brukar visserligen ordet ”jagaktig” precis som ”individualistisk”. Men han skiljer då en frisk och tidsanpassad från en stel och föråldrad jagaktighet.
** Franz Schauern har ingående visat att jagaktigheten alltid först intar en negativ hållning [säger nej], medan sakligheten har en i första hand positiv inställning [säger ja].
*** Dialektiskt sett visar sig den positiva erfarenheten som tes (som ’ja’), den negativa erfarenheten som antites (som ’nej’), den positiva upplevelsen som syntes (som ’trots allt’) och den negativa upplevelsen som katates (som ’i så fall inte’). Jämför här med kapitel 7 ”Karaktär, förmåga att växa och uppfostran”.