Åter

        3 1.  E n  f e l a n a l y s  

   Marta U. Är 19 år. Hon hade alltid varit gladlynt och godmodig, så länge man inte ställde några obekväma fordringar på henne. I svåra lägen skaffade hon sig alltid en fördelaktig utväg genom något skämt eller en liten fräckhet, så att man tyckte att hon var slagfärdig och på sätt och vis begåvad. Men om hon ställdes inför någon allvarlig uppgift, som till exempel att utbilda sig till ett yrke, eller ett arbete som hon skulle tjäna sitt uppehälle på, så slog det alldeles slint. Hon trodde sig inte om att kunna göra något. Och när man sade till henne att hon måste, svarade hon med ett skratt : ”Slå ihjäl mig om ni vill, men jag kan inte arbeta.” Efter sin typ var hon en Drummel med flera caesariska drag och med några inslag av Idol.

   Hennes föräldrar, som hade en liten affär, hade inte råd att föda henne utan motprestation. Men de hade förgäves prövat allt upptänkligt, för att tvinga in henne i en social ordning. Hon intresserade sig inte för något annat än vackra kläder. Men om man undanhöll henne dessa, avstod hon också från dem.

   När hon var 16 år, hade man skickat henne till ett internat, där det gick ganska strängt till, för att lära sig sköta ett hushåll. Men hon fogade sig varken i husets ordning, inte heller utförde hon det arbete som hon förelades. På alla straff svarade hon med ett vänligt skratt. Husarrest eller stryk brydde hon sig inte om. Hon sade : ”Det är synd att ni är så råa människor, men ni vet ju inte bättre.” När man lät henne hungra som straff, gladde hon sig uppenbart och sade till husfadern att nu hade han gjort slut på sina möjligheter, för han skulle inte våga låta henne dö av hunger ; men henne gjorde det ingenting att svälta, därför att hon genom det skulle vinna över anstalten. Mot denna uppfattning var han maktlös. Han skrev till pappan att hon var en fullständigt karaktärslös varelse, som tydligen regerades av en ond ande. Henne kunde han inte ha kvar i sitt hus, därför att vad som behövdes var inte en lärare utan en läkare.

   Men läkarna konstaterade att hon varken var svagsint eller sjuklig till sitt viljeliv. Hennes karaktärsbild påminde ytligt närmast om så kallad moral insanity. Men vid närmare påseende visade hon sig vara utomordentligt intelligent, när det gällde att bevara sina egna intressen och att hon dessutom förfogade över en ovanligt stark viljekraft, när hon med den kunde hemföra en seger över sina uppfostrare. Nu befann sig både intelligensen och viljekraften i tjänst hos hennes bekvämlighet.

   Hennes jagideal lät sig tydligt märka. Det var : ”Leva som en prinsessa.” Och hennes mindervärdeskänsla, som mer sällan kom i dagen, tvang henne att från början ge upp alla försök att själv skaffa sig ett angenämt liv. Hon var innerst inne så övertygad om sin oförmåga att hon bara kunde upprätthålla sitt jagideal under formeln : ”Ni andra har skyldighet att svara för min bekvämlighet (därför att jag är inte själv i stånd till det)”.

    Den som begärde av henne att hon skulle arbeta, begärde av henne (i enlighet med hennes mindervärdeskänsla) att hon skulle lida ett nederlag och därmed avstå från sitt jagideal. Var och en som försökte hjälpa henne in i en sakligare ordning, var från hennes sida sett en bitter fiende. Finhetsgraden och det orubbliga i dessa känslomässiga värderingar lät känna att också här, som hos alla jagaktiga människor, retligheten, alltså irritabiliteten, var det utslagsgivande kännetecknet på karaktärsbilden, trots det att den tidigare givit ett intryck av stumhet, tjockskallighet och brist på äregirighet. Också här bildade en överstegrad ärelystnad och en strävan till självförgudning huvudlinjen i karaktären.

   Man kan förstå att det för en sådan människa är fullständigt likgiltigt, att hon står känslolös inför alla lockelser och inför vanliga människors värderingar i livet, också äregirigheten (i den vanliga betydelsen av ordet). Men nu uppstår frågan hur denna inre författning kunde komma till stånd.

   Marta var den enda flickan mellan två äldre och tre yngre bröder. Från första början gällde det för henne att rädda sitt skinn, därför att bröderna begärde inte bara en massa tjänster av henne, utan retades med henne och hånade henne oavbrutet, eftersom hon bara var en ”långhårig tjej”. Eftersom hon var flicka, gjorde mamman henne alltid ansvarig för de yngre syskonens olater. Alltid måste hon underordna sig och dessutom ta på sig skulden för de andras handlingar, eftersom hon ”bara var en flicka”. Föräldrarnas hus låg i utkanten av en liten stad. Och det föll sig av sig själv att Marta, när hon ville dra sig undan det nödläge föräldrarna och syskonen tvingade in henne i, försvann ut i den lilla trädgården eller in i skogen bredvid. Där kunde hon glatt och med ett ”säkrat jag” vandra omkring utan att någon retades med henne eller klandrade henne eller ville att hon skulle göra något. Och när hon kom hem, visade det sig att hennes långa frånvaro inte bara varit räddningen undan de vanliga plågorna utan att den medförde en ökning av hennes anseende i familjens ögon. Mamman blev allvarligt oroad av hennes långa bortovaro, och fastän hon grälade, märkte Marta ändå att hon var glad att se sitt barn frisk och välbehållen.  Genom den erfarenheten, fick den då omkring tio år gamla flickan ett medel i sin hand, som utan möda ständigt hjälpte henne till seger. Och det är inte något under att det i tjänst hos hennes jagupphöjelse utbildades ett dressat : ”När människorna förtrycker mig, låter jag allt flyga och fara och springer ut i skogen.”

   Lydnaden för detta dressat hade under de följande åren, också i de svåraste situationer, gång på gång fört henne till seger. När hon misslyckades i skolan, brydde hon sig inte mer om böckerna och ännu mindre om läraren, utan gick bara sjungande ut i skogen. Straff gjorde henne lika lite som nederlag i underkända betyg. Ju mindre hon själv brydde sig om dessa nederlag, desto mer visade läraren, som straffade henne eller förhörde henne alla tecken på att han led ett nederlag. Hon såg hur efter varann, pappan, klassläraren, rektorn, föreståndarinnan, pastorn, skolläkaren och till och med en storstadslektor råkade i förtvivlan inför hennes oberördhet. Och när man efter konfirmationen skickade henne till en tjänst, lyckades hon naturligtvis med hjälp av samma recept uppnå samma överlägsenhet. Man skickade hem henne som fullständigt obrukbar, och hon kunde åter leva som en prinsessa. Sammanfattningen av hennes barnsliga erfarenheter löd ungefär : ”Ju mindre jag bryr mig om mänskorna, desto mer bryr de sig om mig. Och när man grundligt och med tålamod strävar mot varje påverkan utifrån, lyckas man slutligen att få människor att göra som man vill.”

   Med denna inställning fanns det också en lösning på hennes kärleksliv, som besparade den unga flickan faran att inom sig bli allvarligt upprörd genom att fästa sig vid någon annan och som trots att det var en helt ny erfarenhet, öppnade vägen för att bevara hennes känsla av överlägsenhet. Hon behandlade alla unga män med samma vänliga och närapå fräcka fördomsfrihet, men inlät sig inte någon gång på någon allvarlig förbindelse. Hon gick på danser, tog emot presenter, bytte ömheter och skämt med sina talrika beundrare, men kände aldrig något obehag eller förolämpning, när hon förbigicks av någon annan, och var lika färdig att gå för sig själv, som tillsammans med någon annan. På detta sätt blev lockelsen för de unga männen utomordentligt stor, utan att hon någonsin tog på sig en allvarlig risk. Hennes behov av ömhet var ganska liten och underordnade sig utan vidare hennes behov av självhävdelse., så att också här (trots att man väntat sig något annat av den här naiva ungdomen) det aldrig kunde bli tal om någon ”könsdrift”. Och man kan se tydligt att denna ”moral” emanerade ur idel förstelnade karaktärsdrag.

   Självförståeligt kan man inte manövrera ut en sådan människa ur sin jagaktighet, varken med uppfostran, med belöning eller med straff. Det enda som kan hjälpa är jagkatastrofen, och katastrofen måste nödvändigtvis komma igång av sig själv, när det livsfientliga jagidealet började motsäga sig själv.

   Det ögonblicket inträffade när den unga flickans pappa dog. Det visade sig nämligen att föräldrahuset måste säljas tillsammans med affären, och att summan knappast räckte till för att betala skulderna. Barnen blev därigenom tvungna att från nu själva sörja för sig. Och Marta, som inte hade lärt sig något annat, måste med eller mot sin vilja besluta sig för att ta plats som tjänsteflicka.

   Hon for till Berlin. Man kan lätt förstå att på hennes nya arbetsplats gick det inte bättre än under de gångna åren. Hennes karaktär var ännu precis densamma, hon var absolut inte böjd att avstå från sitt prinsessideal och därför behöll man henne aldrig längre än en eller två veckor. Just när hon skulle lämna sin fjärde plats kom hon av en tillfällighet i beröring med en karaktärologisk rådgivningsbyrå. Och vad som för en kort tid sedan varit uteslutet, en verksam karaktärsanalys, föll nu i ganska bördig jord. Hennes självförtroende hade så till vida skakats, så att  den i djupet dolda mindervärdeskänslan ibland hotade att bryta fram. Vid flera tillfällen satt hon bara och stirrade framför sig utan att tänka, övertygad om det hopplösa i sitt liv och då (vad som föreföll henne vara det allra värsta) kände hon sig i behov att dela med sig av sina bekymmer till andra människor.

   Den första delen av karaktärsanalysen förlöpte därför nästan utan friktion. Först var hon närmast misstrogen mot den sakliga inställningen hos terapeuten. Hela tiden trodde hon att han skulle förringa henne, eller förebrå henne eller göra sig lustig över henne. Men då han alltid kunde påvisa för henne, varför hon med den felaktiga grundinställningen nödvändigtvis måste ha dessa misstankar, begrep hon småningom att det hela inte gick ut på att försvara sig mot en inbillad fiende, utan att det gällde att ta av sig de egna jagaktiga glasögonen för att se om hennes olycka inte växt fram ur hennes egna fördomar. När detta första motstånd hade övervunnits blev det ganska snabbt klart för henne att den falska likställigheten mellan arbete, ansvar och förnedring å ena sidan och att-göra-ingenting och ansvarslöshet i prinsesslivet å den andra, bara hade kommit till genom de förtryckande förhållandena och overkliga värderingarna i föräldrahemmet. Och hon förstod också att dessa förutfattade meningar kunde växa sig till så stela och ödesdigra karaktärsdrag, bara därför att hon använde dem som lämpliga vapen i den barnsliga kampen om jagbevarandet. Hon såg alltså att hon var tvungen att antingen avstå från sitt mål – jagbevarandet, eller om hon ändå ville hålla fast vid detta mål, måste hon söka mindre förstelnade och mindre livsfientliga mål.

   Detta antingen-eller är inte någon god förutsättning för det vidare arbetet mot ett uppklarnande. Så länge det ännu finns en möjlighet för människan att hålla fast vid det jagaktiga målet och genom ett skickligt val av medel, göra slut på det nuvarande lidandet, kommer hon undantagslöst att välja den vägen. Först när alternativet är : ”Antingen ändra målet eller gå under i elände”, kommer ett verkligt uppklarnande till stånd. I det här fallet hade psykologen, förmodligen påverkad av sin egen jagaktighet, öppnat en bakdörr för sin skyddslings jagaktighet, genom vilken hon för ett gott köp kunde smita från krisen.

   Det går inte längre att påvisa vari felet låg och om det hade kunnat undvikas. Det är emellertid klart att analysen hade blivit bättre om det inte förekommit någon missbedömning. Plötsligt en dag förklarade nämligen Marta att hon visste vad hon måste göra. Man måste lägga av sina fördomar, man måste betrakta människorna precis som de var och man måste försöka, visserligen genom arbete, men med så lite arbete som möjligt skaffa sig ett angenämt liv. Mot detta resoluta beslut av hennes nya (och för tidigt väckta) mod, föll alla hänvisningar från psykologen om livets obönhörlighet, som bara låter sakliga förhållanden lyckas, platt till marken. Det var som ett tomt moraliserande gentemot en kraftfull och ansvarsberedd livfullhet. Marta försäkrade att hon var beredd att själv ta på sig de fel som fortfarande återstod, att hon var trött på tjänsteflickans bekymmersamma liv och att hon tänkte öppna en affär.

   Några veckor senare hade hon slutit förbund med en välbärgad bekant, införstått utan ett spår av kärlek och bara som avsikt att finansiera deras ’affär’. Att det medföljde en trevlig resa till Alperna, uppfattade hon bara som en angenäm och ovidkommande bisak, att hon blev med barn och måste lämna ifrån sig barnet för att inte avstå från sitt mål, föreföll henne som ett oangenämt, men likaledes ovidkommande förhållande. Strax därefter kunde hon öppna en konfektyraffär, liten men väl belägen. Och nu äger hon en ganska  omfattande rörelse. Hon är arbetsam och klok och så länge det handlar om henne affärsmässiga intressen, mycket samvetsgrann. Men som förr betraktar hon alla medmänniskor som oförsonliga fiender och hon kommer att bli stående på denna ståndpunkt ända tills livet tvingar in henne i ett slutligt uppklarnande. 

Home