Åter

F Ö R O R D

upplaga 1927

   Begreppen karaktär och karaktärskunskap ha i denna bok en annan betydelse än vanligt. 

Det är här varken fråga om en systematik av karaktärsdragen eller om en systematik av karaktärstyperna och ännu mindre om en betraktelse över den intelligibla karaktären (”den viljans beskaffenhet som ligger till grund för den faktiskt givna karaktären och som tillkommer viljan såsom tillhörande en översinnlig värld ; Kant) Utan det gäller att klargöra den empiriska karaktären, den enskilda människans sätt att förhålla sig i sin samhörighet och utveckling.

   Den empiriska karaktären kan lika litet lösgöras från människans kroppsfunktioner som från de psykiska företeelserna. Motsatsen själslig-kroppslig sammanfattas genom begreppet karaktär till en organisk enhet. Denna enhet är en gestalt med en viss stilistisk prägel, sålunda att å ena sidan allmänna stil-lagar kunna uppställas, ungefär på samma sätt som man kan tala om gotikens eller barockens lagar, och att å andra sidan varje individ framstår som ett engångsväsen, vilket icke kan upprepas, med sitt eget öde och förtjänt av sin egen levnadsbeskrivning, ungefär som Strassburgdômen eller Peterskyrkan i Rom.

   Det som nu egentligen förstås med karaktär, framträder klart först under undersökningens gång. Definitionen på begreppet karaktär hör inte till början utan till slutet av boken.  Påpekas må dock att karaktären icnte får tänkas som något medfött och oföränderligt, som till sitt väsen är förenat med en substans, utan som en sammanfattning av egenskaper, som häfta vid en substans, nämligen människan, vilka uppstå hos henne, verka och åter förgås med henne och som är lagbundet bestämda och därför kuna vetenskapligt utforskas. Karaktärskunskapen farmstår sålunda som läran om förändringarna av människans psykofysiska gestalt.

   Utgårende från denna ståndpunkt skall man förstå att i föreliggande arbete fullständighet inte eftersträvas. Barnets lek, drömmar och många andra karakterologiskt viktiga saker är icnte omnämnda. Andra, som levsstadiernas och åldrandets problem är blott flyktigt berörda. Men framför allt måste utredningen om de nyinförda begreppen (noniken och det infinala) förbehållas en senare avhandling. En ”vetenskaplig av den noniska läran om karaktären” är under arbete. Den kommer icke blott attfraställa de kunskapsteoretiska förutsättningarna och det vetenskapligt teoretiska inordnandet av karaktärskunskapen i vetenskapernas system, utan den kommer också att klagöra dess förhållande till övriga forskningningsinriktningar inom psykologeien och karaktärologin.

   Den noniska läran om karaktären har utgått ur Alfred Adlersindividualpsykologi. Den har Immanuel Kants transcendentalism att tacka föe sin filosofiska orienteringoch har åter och åter renats genom kristendomens vishet. Men sin konkreta utformning har den fått genom det praktiska arbetet med nödställda människor och i det praktiska arbetet måste den även finna sin bekräftelse eller beriktigande. Därför är framställningens yttre form inte avsedd för den teoretiskt intresserade forskaren utan för den praktiskt arbetande fackmannen.

   Föreliggande arbete riktar sitt huvudintresse på det dagliga livets behov, psykoterapin, pedagogiken, välgörenheten, själavården och framför allt den väldiga uppgift inför vilken mänskligheten står som inför en okänd och nästan ogenomtränglig urskog, vilke dock icke mera kan kringgås : den enskilda individens självuppfostran.

   Berlin i nov. 1927                   Dr. Fritz Künkel

   (”Karaktärskunskap” övers. Signe Hultin, Natur och Kultur 1934)

KARAKTÄRENS OMDANING

FÖRORD

F Ö R O R D

upplaga 1927

   Begreppen karaktär och karaktärskunskap ha i denna bok en annan betydelse än vanligt. Det är här varken fråga om en systematik av karaktärsdragen eller om en systematik av karaktärstyperna och ännu mindre om en betraktelse över den intelligibla karaktären (”den viljans beskaffenhet som ligger till grund för den faktiskt givna karaktären och som tillkommer viljan såsom tillhörande en översinnlig värld ; Kant) Utan det gäller att klargöra den empiriska karaktären, den enskilda människans sätt att förhålla sig i sin samhörighet och utveckling.

   Den empiriska karaktären kan lika litet lösgöras från människans kroppsfunktioner som från de psykiska företeelserna. Motsatsen själslig-kroppslig sammanfattas genom begreppet karaktär till en organisk enhet. Denna enhet är en gestalt med en viss stilistisk prägel, sålunda att å ena sidan allmänna stillagar kunna uppställas, ungefär på samma sätt som man kan tala om gotikens eller barockens lagar, och att å andra sidan varje individ framstår som ett engångsväsen, vilket icke kan upprepas, med sitt eget öde och förtjänt av sin egen levnadsbeskrivning, ungefär som Strassburgdômen eller Peterskyrkan i Rom.

   Det som nu egentligen förstås med karaktär, framträder klart först under undersökningens gång. Definitionen på begreppet karaktär hör inte till början utan till slutet av boken.  Påpekas må dock att karaktären inte får tänkas som något medfött och oföränderligt, som till sitt väsen är förenat med en substans, utan som en sammanfattning av egenskaper, som häfta vid en substans, nämligen människan, vilka uppstå hos henne, verka och åter förgås med henne och som är lagbundet bestämda och därför kunna vetenskapligt utforskas. Karaktärskunskapen framstår sålunda som läran om förändringarna av människans psykofysiska gestalt.

   Utgående från denna ståndpunkt skall man förstå att i föreliggande arbete fullständighet inte eftersträvas. Barnets lek, drömmar och många andra karakterologiskt viktiga saker är icnte omnämnda. Andra, som livsstadiernas och åldrandets problem är blott flyktigt berörda. Men framför allt måste utredningen om de nyinförda begreppen (noniken och det infinala) förbehållas en senare avhandling. En ”vetenskaplig av den noniska läran om karaktären” är under arbete. Den kommer icke blott att framställa de kunskapsteoretiska förutsättningarna och det vetenskapligt teoretiska inordnandet av karaktärskunskapen i vetenskapernas system, utan den kommer också att klargöra dess förhållande till övriga  inriktningar av forskningning inom psykologin och karaktärologin.

   Den noniska läran om karaktären har utgått ur Alfred Adlers individualpsykologi. Den har Immanuel Kants transcendentalism att tacka föe sin filosofiska orienteringoch har åter och åter renats genom kristendomens vishet. Men sin konkreta utformning har den fått genom det praktiska arbetet med nödställda människor och i det praktiska arbetet måste den även finna sin bekräftelse eller beriktigande. Därför är framställningens yttre form inte avsedd för den teoretiskt intresserade forskaren utan för den praktiskt arbetande fackmannen.

   Föreliggande arbete riktar sitt huvudintresse på det dagliga livets behov, psykoterapin, pedagogiken, välgörenheten, själavården och framför allt den väldiga uppgift inför vilken mänskligheten står som inför en okänd och nästan ogenomtränglig urskog, vilke dock icke mera kan kringgås : den enskilda individens självuppfostran.

   Berlin i nov. 1927                   Dr. Fritz Künkel

   (”Karaktärskunskap” övers. Signe Hultin, Natur och Kultur 1934)

KARAKTÄRENS OMDANING

FÖRORD

Föreliggande arbete är resultatet av kurser som författaren under många år föranstaltat med lärare, präster och välgörenhetsfunktionärer, och vill på sätt och vis utgöra den moderna psykologins svar på de frågor som sysselsätta dem som av sitt yrke ha vård om den enskilda individens eller folkens karatärsutveckling.

   Under den senare tiden har många försök gjorts i den riktningen. Dock uppvisa de alla en typisk svaghet : de sakna i det praktiska arbetet en anbringningspunkt för den psykologiska hävstången. På frågan : ” hur förfar man i praktiken?” blev svaret : ”man bör analysera sig själv.” Därmed hade man sagt att psykoterapins viktigaste del inte kunde inläras på teoretisk väg, och de flesta som hade behov av den kunde inte bruka den. Men denna svårighet överenstämmer med det faktum att psykoterapin är en konst vars utövande lika lite kan läras in som musiken.

   Psykoterapins första banbrytande våg bestod i Sigmund Freuds psykoanalys. Den var i överenstämmelse med sin tids grundinställning rent naturvetenskapligt, mekanistiskt och deterministiskt orienterad. Vi kan idag anse den vara en övervunnen ståndpunkt. Den andra vågen, Alfred Adlers individualpsykologi, medförde övergången från ett kausalt till ett finalt betraktelsesätt. Det psykologiska tänkandet behärskades nu av medel-syfte-förbindelsen i stället för förbindelsen orsak och verkan. Den tredje C.G. Jungs djuppsykologi, förenade på ett sinnrikt sätt det kausala tänkandet med det finala och utökade det tidigare tankematerialet med – i det den gick de historiska händelserna i förväg – med teorin om det ”kollektiva omedvetna”. Själslivets grundval beträffande folk och ras började avslöjas för forskarens ögon. Men all denna rikedom av detaljkunskap och av systematiska framställningar kunde inte förändra något väsentligt i den egentliga psykoterapin. Det praktiska förfarandet vid psykisk behandling förblev en kons, som alls inte kunde inläras på teoretisk väg.

   detta förändrades först efter ett noggrant studium av växelverkan mellan läkare och patient, genom att läkaren med sitt eget öde och sin egen mognad drogs in i reningsprocessen, vilke alltså numera inte berörde patienten, utan både patient och terapeut samtidigt. Växelverkan mellan människa och människa ter sig för oss som en dialektisk process, vilken liksom varje dialektik utgörs av trestegstakten från tes till antites till syntes. Orden ”ja-ne-trots allt” utmärker nu de tre stadierna eller inställningarna, vilka känneteckna varje psykisk mognadsprocess och vilka tydligt kunna påvisas såväl i patientens som i läkarnas upplevelser samt i förhållandet mellan dem.  Ur denna insikt uppstod den ”dialektiska karaktärskunskapen”, vilken numera är i stånd att uppvisa ”den psykologiska hävstångens anbringningspunkt”, vilken den tidigare psykoterapin lät oss sakna. Denna punkt ligger i psykologens fortsatta utveckling och själsliga mognad, således i självuppfostran.

   Den fråga som först bör lösas lyder : ”hur skall jag kunna bli en bättre psykolog än förut?” och denna karaktärsförändring har, om den lyckas, till följd att klientens behandling förorsakar allt mindre svårigheter. Självuppfostrans problem ställs därför i föreliggande arbete, och som det synes för första gången i den tyska litteraturen, i synfältets mitt. Häri skiljer sig denna bok från sina föregångare och härigenom berättigas även dess existens

   En vanlig invändning mot (dessa tankar) lyder : all modlöshet och flykt från livet är visserligen tydligt förklarad, men motsatsen, övermåttet, livfullheten och dådlusten, vilka också leda till karaktärsvårigheter är lämnad helt obeaktade. – Men det är en missuppfattning. Motsatsen : ”olust – övermod”, vilken i all tysthet av kritikerna anses vara djupast tänkbara motsats visar sig vara ytlig i jämförelse med motsatsen : ”jagaktighet – saklighet”, vilken faktiskt syns nå problemets kärna. <vi bör därför först i andra hand fråga oss om någon äger mycken eller liten ”livslust” (det är mod att vara subjekt), i första hand gäller det att få veta om den ”livslust” personen i fråga äger eller inte äger, tjänar det verkliga livet eller det egna jaget. Ordet ”natur” bör utan undantag översättas med ”jagaktighet”. Därigenom bli dessa ”psykoanalytiska” invändningar och missförstånd på bästa sätt klargjorda.

   Ofta frågas varför de viktigaste religiösa sammanhangen och framför allt Kristi person icnet blir omnämnda. Svaret står att finna i den här boken. Ju mer jagaktig en människa är, desta mer ofog bedriver hon med allt – även med religionen. Det gäller alltså att undvika denna kortslutning.

   Men – invändes nu från det motsatta hållet – orden ”Gud” och ”nåd” förekommer flera gånger på viktiga ställen. Därigenom framkallas dock kortslutningen och det som skulle vara vetenskap visar ig i sista hand vara mystisk filosofi. – Det verkliga förhållandet är dock i sak en annan än den rationalisterna gärna vill tro och lära ut. Den förvånande överenstämmelsen mellan den moderna karaktärskunskapen och (den protestantiska) kristendomen beror inte på ett sacrificum intellectus, ett ”credo, quia absurdum” från vetenskapens sidan utan på det enkla sakförhållandet att karaktärskunskapen upphört att vara en naturvetenskap, samt på att den på ett rätt sätt uppfattar begreppet subjekt. Det irrationella (frihet, ansvar och produktivitet) kommer därigenom även i den empiriska vetenskapen – för första gången sedan medeltiden – åter till sin rätt, men inte som ett idealiskt drömmeri, utan som en reell livsuppgift fylld av ansvar.

   Men all subjektitet är irrationell och den empiriska karaktärskunskapen, vilken som varje vetenskap är rationell, slutar vid sitt centrala ställe med ett ”tomt begrepp”. Ordet ”subjekt” betecknar i teoretiskt avseende bara en relation, nämligen ställningen gentemot objektet. Men i praktiskt avseende utgör det förutsättningen för det hela, nämligen för själva livet. Gud som alla subjekts subjektitet och nåden, subjektets uppvaknande, är teoretisk sett bara tautologier för detta ”tomma begrepp”. Men förverkligandet eller om man så vill det reella utfyllandet av denna teoretiska lära är en aldrig slutförbar uppgift vid allt karaktärsarbete. Eller uttryckt på ett annat sätt : det religiösa livets uppgift har visat sig vara en karaktärsdanande uppgift. Därför dyker teologiska paradoxer, antinomier och synteser även i karaktärskunskapen, och motsägelsen mellan religion och vetenskap har försvunnit, emedan båda har samma uppgift, nämligen att gestalta det mänskliga ödet.

Home