Men på samma sätt som zodiakens tecken utvecklar sig i en cirkel, har Fo His tecken ingenting av stillastående. De är en följd av hus som genomlöper hela varandet, organiskt eller oorganiskt, individuellt eller kollektivt. Var och en av dessa hus består av sex tecken eller drag som ger dem dess egna karaktärsdrag : ” Sexan, sade Philon av Alexandria, är mycket lämplig för alstring.” Är det otänkbart att en människa som efter att länge ha betraktat himlen och jorden, den inre världen och den yttre världen, inte skulle kunna tolka samverkan mellan de motsatta krafterna i dessa två ”första bilder” och därigenom kunna bestämma sin egen plats i förhållande till andra i universum ? Om fysikerna har lyckats tränga in i atomens allra heligaste, varför kan de inte erkänna att någon efter att länge ha tänkt över förhållanden kunnat passera på andra sidan av den förvirrande mångfalden för att finna de oföränderliga och allmängiltiga lagarna ?

En sådan vision kräver mer än uppövning av intellektet : den omfattar en förändring av synen, det vill säga av den egna personen, därför att om ögat är enkelt blir hela varelsen genomlyst. De som kommenterat I Ching har under sekler bekräftat att det finns en sådan ras av ”heliga vise” De bekräftar att själva nyttjandet av Boken är en valmöjlighet för att lära sig läsa ordningen i universum och på samma gång upprätta balans i sig själv. Om vi känner de fasta lagarna för varandet och blivandet, kommer ingenting att förvåna oss, ingenting att uppröra oss längst in : vi vet att det inte är något slutgiltigt ; varje ögonblick är en passage höjdpunkten bär i sig nedgångens grodd, nederlaget förbereder en kommande seger, återtåget är ofta den bästa förberedelsen för återkomsten. På det sättet undviker vi att till det yttersta bli fast i det lyckliga eller det som är olyckligt dit ödet har fört oss för att alltid i detta minnas dess ständiga närvaro av den motsatta polen. Om vi inte upphör att röra oss längs ”mittens väg” är vi skyddade för de överraskningar som ödet kan föra med sig. Här kan man känna igen den befriade inställningen, den mjuka eftergift med vilken all visdom betraktar människans villkor : den oavlåtliga förlust och tillblivelse i vilken varat kommer att innehålla allt; lugnt icke-vetande på andra sidan av allt vetande.

Det är så man måste betrakta I Cings hemlighet. Det är som sådan den varit källa till oavlåtlig eftertanke hos Lao Tse och Kon Fu Tse. Men samtidigt kan man se på vilket sätt denna insikt ger människan insikt att i förväg ana vad som kommer att hända och att kunna bestämma hur hon skall handla. Om vi förmår behärska något som i huvudsak består av eftertanken i Boken och det kärleksfulla erkännandet av rytmer i universum kommer alla våra handlingaroch särskilt de som vi fullföljer i en atmosfär av religiöst mottagande att bli bekräftelse på en ensamstående ordning. Om i ett visst ögonblick vår syn inte är tillräckligt klar för att förstå innebörden, kan vi räkna med att vi genom att bygga ett hexagram på ett bestämt sätt med våra handlingar befriade från beräkning för egen del, kan vara säkra på att få oss given en figur som kommer att vara en slags radiografisk bild av tillfället när vi ställer frågan. De olika elementen som visar sig för oss uppstår ur en mångtusenårig erfarenhet förklädd till en gåta, men ger oss möjlighet att själva betrakta hur ögonblicket kommer att utveckla sig och hjälpa oss inta en rätt hållning. Från det ögonblicket är det fåfängt att fråga sig om I Ching är en begriplig bok eller om det är en enkel samling spådomar. Den vise känner det kommande. Inte som en sorts film som visar bilder i framtiden ; verkligheten är mycket mer beslöjad : fullkomligt närvarande i det ögonblick han finns särskiljer han delarna ; han ser de frön som flyger omkring och ordnar instinktivt sina handlingar efter dem.

Ett så flyktigt vetande kan inte uttryckas med ett sammanfattande och logiskt språk. Den syn som då visar sig av världen befinner sig på motsatta sidan av den där det occidentala tänkande befinner sig : Vår vetenskap är analytisk. Den avskiljer med stor omsorg de fenomen den vill studera i sitt sammanhang : den orientaliska tanken är syntetisk : den lär att omfatta allt med ett ögonkast och att avläsa förhållanden.* I världens ofantlig symfoni lär vi oss att lyssna till de olika instrumenten, det ena efter det andra och försvårar för oss att läsa hela partituret. De visa kineserna låter däremot melodierna att tränga fram och bortser inte från de allra svagaste tonerna i cymbalen eller triangeln. Varje vara, varje ögonblick taget för sig och självständigt är ett Alltets ansikte, en facett av den obeskrivbara enheten. ”Förändringen, skriver någon, är det oföränderliga”.

Skillnaden finns också beskriven i Pascals Pensées : Esprit de géométrie et pensée de finesse(sg).

För att sprida detta vetande är gåtan det enda medlet, det paradoxala uttrycket, som i sig själv samlar in även det motsatta eller det som genom sin inneboende absurditet , tvingar sinnet att avbryta sitt invanda rätlinjiga resonerande, får det mentala flödet att ge återsken och får det tvångsmässiga att släppa igenom tanken till större vidder, närmare det osägliga centrat där motsättningar förenas i det oändliga.

Man kan väl förstå de västerländska översättarnas svåra läge när de möter en tanke och en syn på tillvaron som är så främmande från deras egen Och man kan nästan utsäkta de sarkasmer som de belastat de tolkare som i I Ching tror sig ha funnit outgrundlig vishet och kunskap. Att läsa Förändringarnas Bok kräver ett aldrig upphörande tålamod och stor ödmjukhet. Vår känsla för noggrann deduktion måste mjukas upp för att ge plats åt en vidare inställning, en poetisk inställning till universum. I stället för at betrakta hexagrammen som en sorts fastställd algebra, måste vi gripa dem i deras levande sammansättning och träda in i deras dynamism. Där närmar sig den attityd som de gamla mästarna kräver av oss på ett märkligt sätt de moderna upptäckarns sätt att närma sig de okända strukturer som de möter. Försäkrar oss inte det minimalas fysiker att inom deras område kan den iakttagande inte längre ställa sig utanför det som betraktas och att subjektet måste förenas med objektet som han undersöker och att han på det sättet bli en del av vad han betraktar ? Vi kan själva träda in i det källarvalv av skatter som förvaras i I Ching, men bara genom att avsäga oss vårt självstyre, genom att förena oss med det som vi studerar, att försätta oss i samklang med den väldiga kosmiska andningen som Boken ansluter sig till. All brådska och all otålighet måste lämnas utanför. ”Läs, läs och läs igen och du kommer att finna”. Det gamla ordspråket i alkemin har sin plats här : är inte I Ching den första uppenbarelsen av Förvandlingarnas Avhandling ? Och man kan vara lugn för att den inte lämnar ut sig lättare än någon svartkonstbok sina hemligheter.

Men ingenting kan motstå den förtroendefulla enkelheten hos ett hjärta som tagit sig fram till visdom : ”Om du inte har något mästare , har man sagt oss, gå närmare Boken som du närmar dig dina föräldrar.” Och ett senare yttrande hörs som ett upplyst eko av detta råd : ”Om något av dina barn ber dig om bröd, ger du det stenar ? Hur mycket hellre skall inte din himmelska fader ge dig den heliga Anden åt dem som frågar efter den ?”

Ända fram till Wilhelm har den västerländska intelligentian misslyckats med en översättning av Boken. Utan tvivcel var de alltför säkra på sitt kunnande, av det universella värdet av sina egna andliga kategorier. Ändå var sinologerna medvetna om att det kinesiska språket kräver en god portion intution. En otvivelaktig auktoritet, Mencius, en av fäderna till den klassika konfuciamismen, förklarar tydligt i samband med översättningen av de gamla poeterna i Mittens Rike : ”Vi måste med hjälp av vår tanke anstränga oss till det yttersta för att snudda vid avsikten som bor i en mening för att kunna gripa tag i den.” Det beror på att kinesiskan, till skillnad från den europeiska och även de semitiska språken inte är sammansatt av ord med en otvetydig innebörd ; dess mening blir bara belyst genom att framkallas på amma sätt som ett fotografi i sitt framkallningsbad, för att få otvetydiga innebörd. Till yttermera visso saknas i kinesiskan ändelser och syntaktiska bindningar : man befinner sig inför en blandning av oföränderliga variabler. Innebörden kan alltså inte stå klarr förrän en blixt har belyst den och i ett slag avslöjat hela innehållet. : i det ögonblicket ordnar allt upp sig, ljuset sprider sig över helheten. Det är orsaken till att olika kinesiska verk kan skilja sig åt, särskilt när det gäller en arkaisk bok som

I Ching, att översättarna kan ha invändningar som är rena förfalskningen, om inte rena absurditeten. En ordagrann översättning kommer med säkerhet att förbli oläslig och ofattbar. Legge erkänner det med sympatisk öppenhet : ”När jag gjorde min första översättning av I Ching, försökte jag vara så tydlig och kortfattad som det kinesiska originalet var... Jag följde P. Régis och hans medarbetares exempel. Men deras version är bara till häften begriplig och min var inte bättre.”

Det visar vilka svårigheter som det innebär att öppna en kinesisk text ; och under alla omständigheter en gåtfull text som den vi sysselsätter oss med. En författare som fått I Ching förmedlad muntligen i ett taoistiskt kloster bekräftar detta utan omskrivningar : ” En (ordagrann översättning) av den vetskap som I Ching förmedlar skulle inte vara läsbar för en europé ; det är tillräckligt att läsa de försök som gjorts av Philaster, Legge och Harlez för att inse det.” Det största problemet är att förse sig med en autentisk text i mängden av olika manuskript. När denna originaltext är bestämd och översatt till ett europeiskt språk, skulle man kunna säga att resten är en barnlek och en fråga om nyanser. Mer än en fransk läsare, som attraherats av I Chings hemligheter, gjort en smärtsamt upptäckt sedan han försökt tillägna sig Boken i någon version på sitt modersmål och därefter upptäckt Wilhelms version. Från allra första sidan har han upplevt att det han tills dess lagt ned möda på varit förspillt men att prövningens tid var över ; väktaren till ingången har lämnat sin post och det allra mest hermetiska i texten har generöst öppnat sig med sin rikedom.

Richard Wilhelm är den förste europén som mottagit den levande kunskapen, den levande vetenskap som finns i I Ching för att föra den vidare och sprida den i occidenten. Han kom till Kina 1899 som protestantisk missionär och hade från början uppfattat den mångtusenåriga kinesiska kulturen med respekt och intelligent sympati, där hans kallelse hade plaserat honom. ”Min stora tillfredställelse, erkände han inte utan ett stänk av humor till sin vän Jung, är att aldrig ha döpt någon kines.” Denna evangeliska bekännare blev själv lärjunge. En av Konfucius ättlingar hade satt honom in i hemligheten och hade lärt honom kinesisk yoga, där I Ching är en av läroböckerna. Det var under dennes ledning, som han kallar sin ”vördade mästare”, som Wilhelm upptäckte ” undren i Förändringarnas Bok” , ”denna främmande och ändå så välbekanta värld”.

Lao Nai Souan var enligt Wilhelm en framträdande gestalt i det dalande Mittens Rike. Som vittne till ett förfall, som han utan att ge upp stred emot, men vilket hans klarsyn visste inte gick att undvika, tycktes han vara övertygad om det det nödvändiga att inte låta I Ching följa med i skeppsbrottet, att därför lämna över det som aldrig tidigare lämnats till någon främling, att förvissa sig om att ge denna blomma en ny jord att växa i för att där kunna försiktigt växa vidare. Man kan inte annat än förvånas över den seghet med vilken han upprätthöll kontakten med sin elev mitt i den omvälvning som dessutom förstärktes av det Först Världskriget.

Han hade förmågan att urskilja de ovanliga egenskaperna hos Wilhelm, som Jung beskriver på detta sätt : ”Specialisten är vanligen en rent maskulin ande , ett intellekt för vilken bördigheten är ett okänt fenomen och som är emot naturen ; det är därför han utgör ett instrument som är särskilt olämpligt att mottaga och levandegöra en främmande andlig verklighet. Den stora anden bär det feminimas märke ; åt honom är givet ett bröst som han är mogen att dia, förmögen att av en främmande kropp framställa en igenkännbar figur. Wilhelm ägde i hög grad en stråle av moderlig ande. Han hade den intuitiva förmågan att ’tränga in i’, som tillät honom att ikläda sig den orientaliska anden som skänkte honom den egenskap som som var nödvändig för hans ojämförliga översättningar. ”

Wilhelm satte sig inte ned förrän efter en lång förberedelse. När väl meningen med de korta sentenserna i den kanoniska texten frigjort sig, vilket för sig inte var en enkel sak, blev det ytterligare av nöden att dra ut och på rätt ställe placera kommentarerna som gjorde det möjligt att belysa dem och på det sättet framställa ett harmonikst levande verk och inte en samling lösa, tunga och svårligen användbara påståenden (denna avsaknad av syntes är ett av de allvarliga felen hos Philasters version). Sedan han översatt en första version, översatte Wilhelm den åter från tyska till kinesiska, för att kontrollera sina kommentarer med sin mästare. Verket var knappt genomfört när översättaren kallades tillbaka till Tyskland.. Snart därefter tog Lao Naï Souan, färdig med sitt verk, farväl av den här världen

I Ching publicerades 1924 i Jena. C.G. Jung, som under den här perioden lärt känna Wilhelm beskriver honom : ”När jag gjorde hans bekantskap, gav han bilden av en ursprunglig kines, såväl genom sina gester och uttryck som i sitt språk och sin skrift. Han hade tillängat sig det orientaliska tänkesättet och den gamla kinesiska civilisationen hade fullständigt impregnerat honom.” Författaren till ”Psykologi och alkemi” var sedan många år sysslesatt med en tillfällig korrespondens med Wilhelm, men på det sättet betydelsefull då den på det ena eller andra sättet gav kontakt med en djupare kunskap om själen. Han tyckte sig kunna skönja konturerna av en annan ordning än det kausala sambandet som ensidigt hyllades av västerlandet. I Ching, som han dessutom lärt känna genom Legge tycktes i hans ögon utgöra ”den vackraste samlingen av arketyper” tycktes honom utgöra en sammmanställning av det som krävdes för att kunna undersöka tillfälligheternas spel. Han började alltså lägga röllekstjälkar på det kinesiska sättet och han blev ”som fullständig fascinerad” av de slående svar som det gamla oraklet gav honom. Han kunde alltså bättre än andra bedöma betydelsen av publiceringen av Wilhelms verk : ”För första gången i västerlandets historia har detta det allra djupaste av Österlandet presenterats i Väst under en levande form som är möjlig att tränga in i.”

Jung är tillsammans med Helmut Wilhelm, den som gjort mest för att sprida vetandet om I Ching. Han var medveten om att i denna bok fanns en helig källa som den för tidigt avlidna vännen lämnat efter sig : ”Några veckor före sin bortgång skriver han i sina Minnen, när jag på en lång tid inte hade hört av honom, väcktes jag just när jag somnat in av en syn. Bredvid min säng stod en kines klädd i en mörkblå dräkt men handerna korsade i ärmarna. Han böjde sig fram som om han ville förmedla ett budskap. Jag visste vad det var. Den här synen var utomordentlig genom sin tydlighet : inte bara det att jag kunde se varenda rynka i ansiktet, utan också varje tråd i han kläder.”

Det var på inrådan av Jung som hans elev Mrs. Cary F. Baynes företog sig att översätta I Ching till engelska. Jung skrev för denna utgåva ett mästerligt företal där han förutom flera intresanta teoretiska iakttagelser om ”synkroniciteten”, berättar på vilket sätt Boken svarat på hans frågorom om den engelska översättningen och därefter om dess syn på ett nytt företal.

(som finns i den svenska översättningen av I Ching (Bergs Förlag 1988), men man måste komma ihåg att det var en djärv utgivning i forskarsamhällets obarmhäriga strplkastarljus, vilken med nödvändighet sökte slipa av de vassa hörn som kunde såra det sekulariserade samhällets uppfattning av verkligheten ; den franska tvångströjan är inte lika hårt åtdragen sg 30/5 03)

4

Den skatt som Lao Nai Souan anförtrodde sin elev visar sig ha följt en lång väg som en liten bit i sänder fört den märkligaste boken i Bortre Östern till ett närmande av den Västerländska själen.

Mot slutet av sextonhundratalet fick Europa kännedom om I Ching genom förmedling av de jesuiter som fabnns vid hivet i Peking. Dessa verk uppmärksammades av Leibnitz. Det uppstod till och med en bervväxling mellan en av dessa religiösa och filosofen för den förutbestämda ordningens samklang förvånades att i det binära systemet av yin-yang finna en paralell till sitt eget system grundat på den uteslutande användningen av bara två tecken : 1 och 0 . Vid den tiden förberedde andra missionärer en fullständig översättning av I Ching. Deras manuskript skulle få vila ett sekel innan en tysk förläggare, gripen av orientalismen erbjöd Europa den första versionen av ”Kinas allra äldsta Bok”. Specialisterna bedömer att P. Régis verk, som är föga begripligt som översättning, ändå inte saknar värde genom alla upplysningar den innehåller.

Först mot slutet av srtonhundratalet skulle Västerlandet vara i besittning av två versioner av I Ching värdiga det namnet. De var respektive verka av James Legge och P.Philastre (Paris 1885-93) Trots det höga anseende hans säälskap befinner sig i har Legges bok varit ursatt för syrliga kommentarer från den lärda världen. Londonprofesssorn de Lacoupeirie vill inte ens ge den namnet av översättning och vill inte se den som annat än en dålig parafras. (Perrot nämner flera översättare som haft allvarliga svårigheter att ta I Ching på allvar : Charles Canon, de Harlez innan vi kommer fram till Richard Wilhelm).

Om det har känts nödvändigt att framföra denna något svårsmälta lektyr är det för att läsaren skall mer kunna uppskatta det verk han har framför sig. Det improviserade historikern lämnar nu plats för översättaren, som erkänner att han inte ett ögonblick känt sig trött eller uttråkad under detta arbete. Det har känts som om tvärs genom Wilhelms tyska det funnits den kinesiska frasens andetag. Författaren har lyckats med att så intimt förena Bokens text med sin egen kommentar att man har svårt att skilja det ena från det andra. Mer än en gång har psalistens ord stigit upp hans inre :”Vad dina ord är milda i min strupe, de är som honung i min mun !” På samma sätt som uttrycken och de bibliska tankarna spontant finner sin blomning i den medeltida dialogen, återger Richard Wilhelm utan svårighet bilder och rytm hos de gamla mästarna vars budbärare han blivit. Och Helmuth Richard övertygar oss om att i jämförelse med de kanoniska kinesiska texterna, består en stor del av verket av översättarens tyska förklaringar . Man har framför sig en osmos, en intim förening av två civilisationers själar, egentlige saå fjärran från varandra. Förnekande Rudyard Kiplings oessimism, när han besjunger den vite mannen och hans Imperium, för vilken Öst och Väst aldrig skulle förenasförsaannar Wilhelm i stället Gœthes ord :

(Yi King översatt till franskan av Etienne Perrot, 1968 Éditions Médicis, 1973 – 2002, Paris)

” Ching (fr King) betyder väven i ett tyg, med andra ord böcker innehållande verkligheter, vilka likt väven inte förändras ”. ”I Ching är den första av fem klassiska böcker kallade ching .” När de gäller termen I (fr Yi) har den på franska översatts på skilda sätt. Ordet I som här finns tillsammans med ordet Ching innebär traditionsenligt en kameleont. Den enda franska översättningen av Philastre har givit ordet ” omväxling ” (changement – ändring ; change = byte). Tyskan använder ordet ” Wandlung ” (das Buch der Wandlungen) engelskan ordet „ change „ .

I Frankrike är den känd under namnet „ Livre des Mutations ” . Detta uttryck förefaller komma från en latinsk version av P.Zottoli och används av Matgioi i han böcker ; därfffrån har den funnit vägen till René Guénons under vilket namn många i nutiden känner I Ching.