Mall

Liten diskussion

– replik till artikel om kloning av professor Madeleine Leijonhufvud, sekr i Kungl Vetenskapsakademin –

Vetenskaperna tillmäts allt större betydelse i vårt samhälle, som nu befinner sig i en snabb förvandling. Det förefaller därför viktigt att vetenskapsmännen ger samhället tillbaka vad det kan vänta sig av de vetenskapliga framstegen och helt allmänt vilka syften vetenskapen har.

Avsikten bakom en sådan deklaration skulle kunna vara att rätta till missförstånd från dem som inte är insatta i den vetenskapliga metoden, att de som i andra hand använder sig av dess forskning inte begår missgrepp och att vetenskapen på det sättet i övrigt skulle kunna förklara sig för samhället. Jag kommer nedan att använda begreppet /vetenskapen/ för att ange forskning som bygger på vedertagna metoder och som

Kgl Vetenskapsakademin säger sig stödja.

Det är främst två frågor som förefaller vara av betydelse.

Den första frågan är om /vetenskapen/ (som metod) anser sig vara allvetande, eller om den erkänner en gräns för sitt vetande ? Om den första frågan besvaras med ja kan man tänka sig att /vetenskapen/ skulle gå ut med detta vetande till människorna i samhället och förklara för dem som ställer sig tvivlande och med full evidens visa på vilket sätt dessa tvivlare har fel och att vetenskapen är allomfattande och saknar gräns för sitt vetande.

I det motsatta fallet att /vetenskapen/ erkänner att det finns en gräns för vetandet borde den inte då söka fastställa dessa gränser för att tydligt markera det område inom vilken den har full kompetens, utan att därför behöva lägga band på sitt sökande. Om /vetenskapen/ och det sunda förnuftet visade sig omfatta samma kunskapsområde skulle detta kunna förstås av alla med sunt förnuft.

Den andra frågan är vilken inställning /vetenskapen/ intar till begreppet ”liv” (människans liv). Kan /vetenskapen/ bekräfta sin förmåga att beräkna och följaktligen värdera det mänskliga livsinnehållet ? Om inte, uppstår frågan om ”livet”, det för varje människa viktigaste (utan liv är inget viktigt) är något som /vetenskapen/ vet mer om och därför kan bedöma bättre än den enskilda människa som är bärare av samma liv ?

Om /vetenskapen/ är absolut auktoritet på livet borde samtidigt ett krav kunna ställas att den tydligt för fram sina syften med människan(-s liv), om inte annat så av ren artighet mot de människor vars liv (eller vars barns liv) den avser att förändra och vart förändringen syftar?

De här frågorna är i första hand interna frågor för /vetenskapen/ ; de kan förefalla filosofiska, men återupplivar i så fall den betydelse filosofin hade, när den gav /vetenskapen/ legitimitet i det samhälle som hittills garanterat dess existens – det vill säga om /vetenskapen/ nu tror att den kan sträcka sig utöver den mänskliga föreställningsförmågan. Är /vetenskapen/ medveten om den risk den löper om den inte hela tiden håller fast vid och förnyar ”strävan att vara det högsta uttrycket för människans sökande efter klarhet och sammanhang”, att nonchalans i den frågan kan tvinga in den på metafysiska vägar och mystik som ifrågasätter det sunda förnuftet.

Därför syns det som ett rimligt krav att /vetenskapen/ förser sig med tydliga uttryck och begrepp inom den helhet med vilken vi menar vår tillvaro och för det liv, som inte bara tillhör vetenskapen utan var och en

av oss.

Vänligen Sten-Göran Camitz

Lännersta den 29 juli 2002

Inget svar : slutet av oktober : frågan gick vidare till Professor Erling Norrby, som hade vänligheten

att nedteckna förjande

Efter ett femtontal alternativa tankar från min sida fastnade jag för följande :

Professor Erling Norrby

Sten-Göran Camitz

Lännersta den 30 december 2002

Stort tack för svaret på mitt brev ! Min propå var en fråga om vad som är verkligt som förutsättning : antingen känner vi hela verkligheten eller är den verklighet vi känner en del av en utom denna existerande verklighet och i så fall påverkas vår verklighet av denna mer omfattande verklighet ? "Forskningens idé är att nya rön alltid måste bekräftas..." skriver professor Lars Werkö i en artikel om skojeri inom den biomedicinska forskningen ; alla nya rön måste bekräftas av andra forskare så att "varken misstag eller fusk skall finnas i den samlade kunskapsmassan... som man skall kunna lita på." Att kunna lita på något är att åter och åter kunna framkalla samma resultat. Professor Werkö tänker sig att ju närmare man kan knyta ett rön till den avsedda verkan, dess närmare verkligheten är man. När man som förutsättning tänker sig att varje försök oföränderligt ger samma svar föreligger en /vetenskaplig/ verklighet. Frågan är bara om detta är hela verkligheten ; antag att det inte är så. Vi vet att universum rör sig efter bestämt förutsägbara rörelser, från atomen eller vad som är mindre till galaxernas rörelser. Så långt vi kan urskilja universum på detta sätt är dessa rörelser förutsägbara, rörelser i en oändlighet som vi måste antaga, eftersom ändligheten förutsätter frånvaro av rumslighet i vilken ingenting rumsligt (som rörelse) kan verifieras. Vi kan alltså förutsätta en rumslig och tidsmässig oändlighet, utan att kunna vänta oss att någonsin kunna 'veta' vad den är, därför att så fort vi försöker luta oss mot den kommer den att ge efter. I denna fysiska oändlighet känner vi till en ändlig verklighet en rörelse på planeten Jorden av helt annat art än i universum : vi kan kalla den för den levande rörelsen där vi kan iakttaga tre olika varianter : växternas, djurens och människornas. Vi kan se att dessa rörelser genom att verka i universums återupprepade rörelse (i molekylerna) har förändrat en del av detta 'döda' universum till något annat än det universum vi (hittills) kan uppfatta. Vad jag menar med detta är bara att denna andra art av rörelse inte emanerar från den exakta upprepningasbara rörelsen i det 'fysiska' universum utan, betraktat med den senare förutsättningen, tyder på en verklighet utom vår som alltså är en större verklighet, men om vilken vi inte kan 'veta' något i vetenskaplig mening bevisbart. Om vi undersöker tillvaron med denna senare förutsättning skall vi först finna att det råder ett oupplösligt förhållande mellan 'materian' och 'livet' som uppträder i materian. Denna levande verkan i materian, som annan art av rörelse, kan alltså bara verka genom den rörelse som finns i det förutsedda, men eftersom all rörelse är oändlig till sin art, är den tillkommande rörelsen oförutsägbar (men som förfluten rörelse 'historisk' alltså möjlig att klassificera som materiell) - vi skall också finna att 'evolutionen' inte är annat än en hägring, men att å andra sidan den yttre erfarenheten kommer att ge vissa mönster som på ett visst sätt återkommer (det är ur dessa iakttagna mönster som religionen uppstår) vilka tyder, inte på att det skulle finnas någon mening i form av ett mål, utan på en fortsättning till vilken vi alla bidrar på det ena eller motsatta sättet. Om denna fortsättning eller dess källa kan vi i likhet med en medeltida tro om Gud säga att varje åsikt är fel. Man kan inte förneka att /vetenskapen/ även som objektiv verksamhet bedrivs av människan och på det sättet inte kan nå ut över det mänskliga vetandet. Men den mänskliga föreställningen är inte begränsad av det hon kan veta, inte heller befinner sig denna i det orubbliga förflutna utan är anslutet till det kommande. I studiet av den mänskliga handlingen tillkom för omkring hundra år sedan begreppet finalitet, som princip, för denna och som visar på förbindelsen medel-syfte, i motsats till orsak-verkan. Finaliteten är inte en omvändning av kausaliteten, eftersom ett medel kan tjäna flera syften och omvänt ett mål kan uppnås med flera olika medel. Man erkänner att människan mycket sällan handlar kausalt. Också vetenskapsmannen använder sig av uppnådda mål som blivit medel för att kunna ställa upp nya mål. Här visar sig emellertid en skillnad i att finala mål är begränsade om de är avslutade till sitt syfte, på så sätt att deras mål inte kan tjäna som medel till nya mål : de är avslutat ändliga och förlorar därmed sin verkan. Inte heller är de nya mål som visar sig alltid givna, därför att varje medel kan tjäna flera önskade lika väl som oönskade mål ; det följdriktiga (positiva) målet visar sig vara det som när det uppnåtts (eller visat sig otjänligt) uppenbarar ett annat som genom sin verkan syftar till oändligheten. Detta är den direkta innebörden i nuet av begreppet oändlighet - förutsättningen för att den 'levande' rörelsen i universum (vår Jord) skall kunna bibehållas - och visar på ett yttre sätt det ansvar som människan har i förhållande till den levande världen, genom hennes förmåga att vara medveten (reflexion) om följden av sina handlingar. Den utsäger däremot inte något om vilken handling som är den rätta eftersom livet är tillkomst och inte plan (här ligger skillnaden till den mekanistiska, materiebegränsade livsåskådningen). Människan som handlande varelse är lika orubbligt knuten till framtiden som det kausala är knutet till det förflutna, om människan hindras att sätta upp mål kommer hon att söka tills hon finner ett annat ; och om det inte är möjligt för henne kommer hennes liv som människa att verka som avslutat. Det visar sig också att historikerna söker sig till en alltmer intuitiv tolkning ; från att studera det som handen gjort till att söka den föreställning som styrt handen. Den nuvarande historiska vetenskapen som arbetar evolutionistiskt kan bara betrakta det förflutna med sina egna ögon (Platon var inte demokrat, eftersom hans idéer kan tolkas som aristokratiska) - det som nu försiktigt träder fram söker i stället den syn på verkligheten som ledde handen, den tvingas därmed att kritiskt granska också den egna handen. Det innebär oundvikligt den gradvisa utforskningen av den erfarenhet som inte kan aggregeras och som sker intuitivt (konstnärligt) som visar på att människan i förhållande till sina villkor och som objekt-subjektvarelse inte tycks ha förändrats under historisk tid, det vill säga så långt tillbaka som vi funnit artefakter (konstnärliga uttryck) av henne. Denna nya syn på människan, som också måste påverka synen på vår egen verkligheten kan inte räknas vara mer än några århundraden gammal (Kant), det är alltså inte märkligt att den ännu inte gjort sig hörd, det beror också på att förfall och uppgång av en epok i en annan knappast kan ske förrän 'tiden är mogen'. För att en förändring skall kunna ske, och den kan inte styras av makten, eftersom människans ansvar är personligt och maktens mål, att behålla makten, söker förhindra personligt ansvar i utbyte mot en falsk frihet ; och förändringen dessutom oundvikligt blir global, verkar det hela som en tröstlös framtidsvy ; en tidig förutsättning är emellertid att fragmenteringen (som vetenskapligt slutmål) övervinns till förmån för ett friare sökande efter helheten : holistisk totalitet eller kosmos som ordning, förutsättning för universum och det som där existerar. Detta låter säkert gammaldags och har motbevisats av Stephen Hawkins, som arbetar med samma tankemönster som professor Werkö att hela verkligheten finns i de fakta som kan iakttagas, men som samtidigt hävdar att den iakttagbara ordning de lever i har uppstått genom kaos att tillvaron är slump. För detta utgår de från obevisade teorier (psykoanalysen, evolutionen, antimateria - innan begreppen människa, liv och materia fått sin definition) - could it possibly be that the media is the message ? .

Vissa slutsatser kan verka brådstörtade, men är inte lösa påståenden ; här är de viktigaste källorna som visar att mitt ärende i själva verket bara är brevbärarens ;

Fritz Künkel 'Einführung in der Charakterkunde' Konstantin Stanislavskij : 'En skådespelares arbete med sig själv' samt flera opublicerade verk. Bernard Suzanne - http://plato-dialogues.org Pierre Souffrin - 'Sur l'histoire du concept de vitesse ; Galilée et la tradition scolastique' http://wwwrc.obs-azur.fr/cerga O.E. Westin : uppslagsordet 'Rörelse' i Nordisk familjbok. 1916 Emile Namer 'Giordano Bruno¸ Cause, principe et unité' édition Vigdor Alexander Solsjenitsyn 'Gulagarkipelagen', 'En kalv mot eken stångades', http://www.libertyhaven.com/thinkers : 'A world split apart' John Ruskin 'The stones of Venice - The Quarry' Om Michel Servet : Natale Benazzi och Matteo d'Amico 'Le livre noir de l,Inquisition' ; Eva Dahlbeck 'Serveto och den eviga elden' ed. Korpen Yi King (I Ching) Le Livre des Transformations, den kinesiska vishetsläran, gemensamt omfattad av Konfucius och Lao Tse Christian Jacq 'La sagesse égyptienne' ; 'Le petit Champollion illustré' m.fl. om den egyptiska civilisationen och dess uttryck i hieroglyferna, symbolen som verklighet

Det mesta finns översatt och något kommenterat på www.camitz.com som hela tiden är en tillkomst och söker registrera hur människan är oförmögen att leva utan religion och nu har flera alternativ på gång som hon finner nyttiga ; vetenskapen, naturen, eller det kanske tydligaste och mest lockande : hon själv. Künkel varnar för detta ! Klarläggandet av tro och vetande tycks vara en av de viktigaste uppgifterna för vår civilisation. I SvD serie om Ingemar Hedenius lyckades man aldrig komma ens i närheten av vad som är tro. Ett Gott Nytt År önskar osv

Till detta kände jag mig nödgad att som begeppsutreding foga följande :

   Vilken väg man än närmar sig Ingemar Hedenius' mest kända verk 'Tro och vetande' ställs man snabbt inför svårigheten att bestämma vad han menar med tro och vad han avser med vetande. För att tränga vidare i hans tankegång tvingas man utgå från vissa antaganden (som Hedenius håller för självklara) och som i sig till att börja med inte kan ligga till grund för tolkningen av hans tankar. Han säger bland annat att han inte för fram någon livsåskådning, men det är först när man tagit del av hans syn på den praktiska filosofin som man förstår vari denna begränsning ligger. Det är en avgörande skillnad mellan att föra fram en samlad livsåskådning, grundad syn på livet och att granska en del och föreställa sig den som det hela. Hedenius säger själv, när han förklarar den praktiska filosofin att dess område är så stort att den inte kan omfattas av en ensam människa men att i praktiken måste "vägen till en livsåskådning, som står på den allmänna bildningens grund, alltid passera ett hänsynstagande till den praktiska filosofins resultat..." Vi måste ändå föreställa oss att den praktiska filosofin även om den inte ger någon livsåskådning måste ha någon metod som ger en syn på (det praktiska) livet för att kunna nå entydiga resultat ; Hedenius hänvisar i en uppsats som innehåller den praktiska filosofins arbetsätt till den moderna metodikens fordringar ; han skriver att grunden till denna metodik är värdeteorin. Värdeteorin uppfyller mycket tydligt ett bestämt område av verkligheten : det som avgränsas genom den fysiska verkligheten, det vill säga materian i universum. Det icke-materiella kan inte sägas innehålla något värde, då varje värde, som det framgår av ordet, innehåller någon form av värdering : ett marknadsvärde, som bara kan uppstå när det finns ett förhållande mellan två föremål ; den materialistiska metodologin för naturforskningen säger vidare att den skall söka förklara allt ur kroppsliga orsaker på ett mekaniskt sätt.. En idé kan inte förklaras annat än som kroppslig och inte heller ha något värde förrän den förkroppsligats - idén om en sko är oförklarlig om den inte förklarats med en förfärdigad sko och värdelös tills en sådan, eller en försåld idé om skon, givit den ett värde, sak samma med tuggummit. Men utan idén som föregått skon eller tuggummit skulle varken den ena eller det andra finnas. Vi har idag inte kommit bekymret med hur en idé förvandlas till ett föremål närmare än Aristoteles kritik av Platons idélära ; man kan formulera dilemmat på olika sätt och man kan genom detta komma närmare kärnan, man kan tränga längre in i materians funktion men inte komma över gränsen, svårigheten med hur idén Säng förvandlas till en säng kvarstår. Värdeteorin och alltså även den praktiska filosofin väljer att ställa in frågan i garderoben och inte låtsas om att den finns. Eftersom ingen mänsklig, ursprunglig handling (frånsett efterapningen) kan komma till utan att den uppstått ur en ursprunglig idé, är frågan inte utan den praktiska betydelse, som man trodde den praktiska filosofin skulle var en hjälpreda åt. Materialismen som filosofi, lämnar för övrigt en mängd andra svårigheter kvar i garderoben : vad är människovärde ? i förhållande till en människas materiella värde ? det är, säger samma filosofer inte förhållandet till den 'nytta' som hon gör, det skulle strida mot likhetsprincipen (rättviseprincipen) ; vad är ett högsta värde ? vad är ont och vad är gott och för vem är det gott och för vem ont ?
   Hedenius lämnar också efter sig en ofullbordad lista på den praktiska filosofins intressen, som inte lämnar något mänskligt område obeaktat : från den matematiska logikens metoder till teologins dunklaste regioner ; en praktisk filosof bör vara mer än amatör när det gäller litteratur- konst- och musikvetenskap samt desssutom uppträda som kännare av de filosofiska, moraliska rättsligt-politiska, religiösa och estetiska idéernas historia och ha egna vetenskapliga meningar om vad som förekommit på dessa områden från Platon till Karitz. Vi förstår att detta huvudbry inte skulle kunna omfattas av en enda människa, att den i nutid skulle kunna matas in i en dator, men utan att lämna något svar : vad är kunskap ? vad är vetenskap ? och vad filosofi, som Hedenius själv, som en av de mer betydande materialistiska filosoferna ändå "inte kunnat använda för att för egen del utarbeta en enda filosofisk teori av bestående värde." Det är fog för att den praktiska filosofin inte lämnar någon livsåskådning efter sig.
Det är ett känt faktum att materialismen som filosofi har svårt att hålla sig inom gränserna för materian och att den ändå gärna ger sig in på de områden där den saknar kompetens. I en enklare föreställning beror det på att det som vi i första hand uppfattar är materian, som då av ett primitivt tänkande tycks vara detsamma som dess icke-materiella funktion. Lite mer avancerat kan man också tänka sig att själslivet är en egenskap hos hjärnan eller till slut som den orsaksbundna materialismen tänker att hjärnans rörelser orsakar själslivet. Den tanken finns hos professorn i psykoanalys Clarence Craaford, som tänker sig att att man nu med neurologins hjälp kan mäta nervsignalerna och då med tiden finna ut hur känslorna uppstår ; han citerar Freud som han håller med : först har vi plockat isär människan och nu börjar det bli dags att sätta ihop henne igen ; för materialisten hägrar alltid De Vises Sten. Det löser ändå inte vårt dilemma som är förvandlingen av något immateriellt till något materiellt.
   Det ambivalenta förhållande som Hedenius hade till verkligheten - han generade sig aldrig från att betrakta immateriella orsaker (ofta kallade själsjukdomar) som funktioner i den materiella verkligheten, han klampade på det sättet in hos Strindberg, Kirkegaard, Dostojevskij (där han för övrigt tävlade med Freud i missuppfattningar) och Platon, som han klandrar för att vara antidemokrat och kan föras upp (bokföring är viktig för en materialist) i samma katergori som Bellman och Karl XII genom storleken av den historiska beundrarskaran. För att sammanfatta de svårigheter som materialismen som filosofi och som Hedenius som representant för materialismen och värdeteorin lämnar efter sig kan följande framföras :
   "De platonska idéerna måste motsvara två krav : att å ena sidan vara skilda från det som kan begripas (i den påtagliga världen) och å andra sidan vara detsamma (identiska) med det begripliga (det vi kan omfatta med vårt förstånd), ha samma namn som det ; alltså Sängen i sig bör på något sätt vara detsamma som de påtagliga sängarna, i annat fall skall de inte kunna vara Idén om dessa sängar. Grovt sagt kan man sammanfatta denna kritik som Aristoteles framför genom att beskriva dessa två krav (antingen är idéerna åtskilda eller också är de samma sak som det påtagliga), sedan visa, som ett dilemma, att vart och ett av dessa krav taget på allvar förintar den tjänst som Idén skulle utföra. 1. om Idéerna är åtskilda kan vi inte känna igen dem ; 2. om Idéerna är detsamma som det förnimbara bär de inom sig samma inskränkthet (begränsning) som de och förblir lika omöjliga att utforska, fastän av motsatt anledning än den tidigare. Varken i det ena eller det andra fallet fullföljer idéerna sin tjänst, vilken var att erbjuda, inte förutsättningen för begripligheten i sig, men förutsättningen för begripligheten av det förnimbara. Först då kan en ordning upprättas...
   Vad är varat ? låter sig i sådana fall likställas med Vilken är egenskapen (essensen) ? Traditionen har alltför lätt låtit sig nöjas med denna assimilation (sammansmältning) och tillskriver gärna Aristoteles den teori som under namnet varats analogi låter varat utvidgas utan att förlora sin enhet i verklighetens strikta variation av föremål, så att varje föremål skulle fått sig tilldelat ett vara, eller kunna deltaga i ett vara i förhållande till sin viktighet. En sådan doktrin är inte aristotelisk. Aristoteles var väl medveten om begreppet analogi, som hos honom betecknar det som vi kallar proportion : likheten mellan två förhållanden... "
   Viktigare än det filosofiska spörsmålet är emellertid förhållandet till 'det levande i varat' i vilken form det än uppträder ; en av Hedenii dumbommar skall få avsluta kommentaren, inte så mycket av Hednii eget verk, som den filosofiska tradition som utan kommentarer hyllar honom och vad materialismen som idé visat oss vara ett annat dilemma ; det handlar om vad som är kasuistiskt : "det är en sådan behandling av etikens problem som gör till sin uppgift att vägleda i tvistiga samvetsfrågor genom ett så fullständigt sammanställande av regler för alla enskilda fall. Ett sådant behov att behandla etiska frågor som har juridiken till förebild, uppstår överallt där sedelagen (moralen ; min anm) uppfattas analog med en yttre rättslag, som en summa av enskilda bud och stadgar... Den uppgift som kasuistiken föreställer sig är både teoretiskt ogenomförbar och i sin praktik oetisk. Etiken kan och får inte försöka skriva lagar för det enskilda sedliga avgörandet utan skall vara en vägledning för detta och i det enskilda fallet leda till självbesinning. Hur man skall handla i ett fall som aldrig är fullt lika med ett föregående eller kommande, kan bara den som handlar själv avgöra och en etik som söker bespara honom den ansträngningen och tar ifrån honom det personliga ansvaret verkar upplösande på hela det sedliga livet."

Kausaliteten (orsakslagen) förvandlad till kasuistik ! skrev blivande biskopen Billing för omkring hundra år sedan. Han framställer med det skillnaden mellan 'den förlegade gammalmodiga filosofin' och den 'moderna metodikens fordringar' som för att undvika bilden av två världar, en materiell och en immateriell måste förlägga egenskapen (till exempel livet) i föremålet. Människan som en delprodukt av varat måste ha fått sig tilldelat en bestämd livsenergi, exakt som ett batteri laddas med elekricitet som avtar vid förbrukningen eller om man uppfattar det som laddningsbart måste laddas med ny materia (energi). De ovanstående tankarna om Ingemar Hedenius får inte betraktas som annat än en begreppsutredning.

Materialismens obevekliga följeslagare är meningslösheten ; är övermänniskans krav att kunna skapa en värld som kan förklaras ; det är sökandet efter materiell välfärd och frihet från obehag (lidande) där allt kan förutses på bekostnad av det mänskliga känslolivet, människans själsliga liv, som tillsammans med hennes intellektuella förmåga skiljer henne från den övriga animaliska världen.
(Kritiken av Platons idélära finns i en uppsats 'Aristote' av professorn vid Université de Paris IV, Pierre Aubanque) sg den 29 november 2002

Home