|
Helhet - syntes och holism
Den logiska analysen är det vetenskapliga förfarande då man medvetet skiljer de olika egenskaperna hos ett föremål för att finna den
egenskap som förklarar de övriga. Metoden går alltså från det
sammansatta till det enklare, från det som är givet till det som är nödvändigt,
förutsättningen eller principen för föremålet. Motsatsen till
analysen är syntesen som söker länka samman föremåls tillhörigheter
till enheter till en helhet (holism). Ett vetenskapligt förfarande kan inte ske utan att dessa båda metoder kommer till användning. En analys kan alltså inte ske utan att den först hänförs till den helhet som den tillhör, det vill säga att den är samstämmig med föremålets övriga analyser och inte motsäger helhetens syfte. Den nuvarande filosofin, lämnade under 1800-talet denna princip, som varit rådande under den tidigare filosofins hela historia i nära tretusen år.
Varje holistisk enhet
(föremål) – till exempel människan – tillhör en vidare helhet nämligen
den fysiska världen, men har också sin tillhörighet i livet.. I det har
speciella fallet, som alltså berör allt levande kan inte en analys
genomföras rent vetenskapligt förrän man sammanfört livet och den
fysiska världen. Varje analys måste alltså ta ställning till både den
fysiska världen och det levandes väld som övergripande helheter. Om
människans förhållande till det oändliga ; se Künkel - Teoretisk
bakgrund. Utöver detta är människan
också ett specialfall av den levande världen, men detta går utanför
syftet med den här framlagda förutsättningen, som bara vill klarlägga
förhållandet mellan analys och syntes. Man kan alltså söka
den holistiska förklaringen för en företeelse, ett föremål, som till
exempel Pierre Souffrin i sin studie av Galileis fallförsökt efter ett
lutande plan, den skolastiska uppfattningen av hastigheten, utan
att ens nämna den större helhet som dessa försök är tillhöriga. Souffrin går aldrig utanför de försök som
han undersöker och han säger tydligt att de begränsas av den globala,
lokala rörelsen därför att den när det gäller den astronomiska
rörelsen inte kommer att kunna försvaras. Resultatet av denna
ständiga syntes är att man alltid når gränsen för det mänskliga vetandet och eventuellt utökar detta
vetande, men så att säga inifrån och som jag nu förmodar utan att
kunna försvara - att varje hypotes som så att säga utifrån siktar
inåt alltså, antar antimateria som förklaring till det
obegripliga, eller använder den psykoanalytiska teorin som tes och
inte hypotes, eller evolutionsteorin innan han visat vad som är utveckling
lämnar den vetenskapliga grunden och nödvändigtvis lägger in lite
fabuleringskonst för att bevisa det som han inte genom en tidigare
beviskedja klarkagt. Man tror sig därigenom veta vad man inte alls vet
och det kommer att visa sig, som med psykoanalysen, att det obevekligt
leder in i en återvändsgränd, hur genialt intellektuellt idén än är
genomförd.
Det är då nödvändigt
att ta upp en vanlig missuppfattning av ordet förklaring, den som
analysen söker och anser sig finna, men som syntesen aldrig kan nå fram
till. Vi kan tänka oss en liten
flicka som hoppar och skrattar nedför en backe och när hon ser sin docka
där kan man känna hur hennes glädje ökar. Naturligtvis kan man finna förklaringen
till allt detta. Psykoanalysen har svaret
berett. En av Sveriges mest framstående psykoanalytiker ger oss detta
testamente : "Medicinarna, biologerna som han i alla år tagit avstånd från,
har på senare tid blivit hans bundsförvanter och medforskare : hans
bilder av psykets rörelser har bekräftats av dem som i stället forskar
och prövar i celler och nervvävnad". Sigmund Freud, psykoanalysens fader
var från början neurolog, en verksamhet som han måste avbryta för att
kunna utveckla sina teorier om psyket, ändå hoppades han att det skulle
komma en tid då vetenskaperna om kroppen och själen skulle kunna förenas.
”Sedan vi gjort vår uppdelning, måste vi låta det uppdelade flyta
samman igen”, säger han (1932). Och säkerligen kommer vetenskaperna
att kunna förklara känslorna i den lilla flickan genom vetenskaplig
analys av vad som sker i nervsystemet genom en fysikalisk/kemisk formel,
en sådan förklaring kanske redan finns i någon avhandling. Men den andra
sortens förklaring varför de uppstår,
vad deras innebörd är det säger avhandlingen ingenting om – det vill
säga varför den lilla flickan är glad. Med förklaring menar människan inte bara förklaringen till att äpplet faller från trädet - gravitas - utan också syftet med att det faller, däför att hennes geni är så funtat. Kant, som ofta
sysslade med synteser, har lagt fram de tankar som kan vara till hjälp för
människor som vill söka verkligheten (eller en del av helheten) i sig själva. Oändligheten, som vi delvis kan föreställa oss – genom att tänka oss den likformig ; vi kan alltså tänka oss i oändlighet likadant men inte oändligt - vi kan säga att vart vi än förflyttar oss i oändligheten är det fortfarande oändligt runt omkring oss det som är likadant, men vi kan inte föreställa oss avsaknad av tid eller rum därför att dessa är våra enda begreppsinstrument, hur många hjärnor som än kan spekulera i det skall de ändå tvingas återvända till vanligt sunt förnuft som kan begripas av den som vill anstränga sig - eller för att använda Giordano Brunos definition av universums rörelse är läget mellan två kroppar "det som inte har någon gräns har inte heller någon mittpunkt därför måste alla världar ha en egen mittpunkt och de finns i de kroppar av eld som är solarna." Ändå om man följer
Fritz Künkels resonemang i den teoretiska bakgrund han ger, kommer vi att
förstå att vår tillvaro varje människas existens är direkt
beroende av föreställningen om en oändlighet, vilken inte är densamma
som evigheten, omöjlig att ens föreställa sig därför att den varken
har tid eller rum även om alla våra förfäder befinner sig där. Syntesen leder utan
undantag – om man inte begränsar sin tanke – direkt till det oändliga. Att evigheten ”finns”
är självklart ; varje människas själ (känsloliv) har gått in i oändligheten,
om man inte föredrar att tro på Uppståndelsen eller en paradisisk
tillvaro efter denna.
Analys och analys Künkel och Stanislavskij Ett samband
Liten diskussion Erling Norrby Ingemar Hedenius
|