till Egypten

" La sagesse égyptienne, une approche de la culture 

et de la spiritualité pharaonique : 

" À la recherche de l'Égypte " Christian Jacq


Att söka Egypten

"Om egyptologerna idag på alla områden av sin forskning skulle kunna sudda ut de idéer som de tagit över, inte för att förringa all den berömvärda möda som deras föregångare lagt ned, men för att på ett nytt sätt tänka igenom problemen utan annan omsorg än noggrannhet, om de skulle våga befria sig från en feg konformism och en tom lärdom, om de skulle kunna befria sig från en värld av akademiska överenskommelser, i en period som är alltför välvilligt inställd till tvångstänkande, skulle de snart kunna uppskatta det traditionella kunnande som egypterna på tusen sätt skickligt skrivit in i sina tempel". Alexandre Varille, Luxor 1951 

Under en tid då grunden till vår civilisation varje dag sätts i tvivelsmål, i en tid då de hemlighetsfulla passionerna hos människan framkallar omvälvande händelser som kryper sig in på bara skinnet, måste man dock besluta sig för att brutalt ställa frågan : varför egyptologer ? Ty Egypten beror inte på något annat än den syn som vi föreslår, vi som tagit på oss att studera denna civilisation. Varför offrar sig en liten grupp människor åt att leta i en försvunnen värld, vad kan det erbjuda våra samtida ? 
Det förefaller oss nödvändigt att berättiga närvaron av egyptologin. Man skull kunna tänka sig att den är en historisk vetenskap bland andra och att dess praktik utgår från rent kunnande. I verkligheten är det så att efter mer än ett sekel av upptäckter och studier leder det gamla Egypten sina invigda mot allt vidare världar där ingen av oss kan föreställa sig att kunna överblicka hela sitt område. 
I synnerhet ställer oss 'behandlingen' av materialet som vi förfogar över inför svåra frågor. Teorierna är mångfaldiga och ofta motsägande. Tag ett exempel : samlingen : corpus av Pyramidernas texter , som utgör den äldst kända corpus av religiösa texter, graverade inne i den V. dynastins kungapyramider och drottningars i den VI. Dessa texter finns uppdelade i sekvenser där man är oense om den inbördes ordningen. Det finns ett flertal "meningar" som kan tolkas på olika sätt och som ger dem vitt skilda innehåll. Det enorma Karnak som är så beundrat har inte ännu lämnat från sig sina hemligheter ; man kan inte säga exakt vad den succesiva utbyggnaden motsvarar för symbolik, men man vet att den finns.
Varje egyptolog måste tydligt visa på vad han grundar sin syn. Det innersta bekymret kommer i dagen så fort det blir tal om att låta källorna "tala". De materialistiska skolorna i väst dömer sig själva att studera Egypten socio-politiskt, ända till att anlägga klasskampsteorier ; de historiska skolorna tenderar att dra in från religiösa fenomen till ren fabulering bara avsedd att försköna vanliga politiska motsättningar. 
Man skulle kunna förlänga denna lista som ändå inte bör dölja det viktigaste att ; egyptologin inte är en 'positivistisk' vetenskap men beror i snävaste bemärkelse helt på hur forskaren behandlar sina dokument. Allt hänger, som Max Guilmot anmärker, på översättarens samvete. 
När vi framfört denna precisering, kan vi utan att bli alltför förvånade finna att många egyptologer förnekar Egypten all andlig betydelse och att andra som inte är så många, har bestämt sig att föra faraonernas arv till våra dagar. Hos 
'de gamle' fanns dock praktiskt taget enighet ; Clemens av Alexandria, denna kyrkofader som så väl kände till Gnosen, uttrycker sig med all önskvärd tydlighet : "Det är på ett hemligt sätt ett sant heligt och på ett för oss nödvändigt sätt, som egypterna låter oss lyssna till, den yttersta heliga doktrinen, den som har bevarats i verklighetens tempel och detta med hjälp av vad de kallar oförgängliga ting." Araben Abd-el-Latif, död 1229, var av samma åsikt när han kommenterade den gröna naos i Memphis : "Man ser tydligt att de här tavlorna har för avsikt att visa berättelsen om betydelsefulla ting, märkvärdiga händelser utanför det vanliga och att under tecknen finns mycket vidsträckta hemligheter. Man blir övertygad om att allt detta inte har tillkommit för att skänka ett simpelt nöje och att man inte har använt sig av alla konstens krafter till sådana arbeten i avsikt att försköna och dekorera." Dessa omedelbart märkliga intryck tycks öppna för fruktbärande undersökningar. Men Sir Alan Gardiner, vars grammatik används av alla egyptologer, tvekar inte att skriva att egypterna var oförmögna att upprätta någon som helst filosofi. Och Gustave Lefevbre, en annan känd grammatiker tillägger : "Om det funnits ett folk som var fast förankrat i vardagen, så är det egypterna, vars huvudsakliga sysselsättning var att försäkra sig om sin egen bekväma materiella tillvaro och ett lyckligt liv." 
Om vi skulle erkänna ett sådant synsätt, måste vi också se det gamla Egypten avfärdat som ett vykort utan övrigt intresse. Andra egyptologer har försökt att försvara sig : för Jean Capart och Jean Vercoutter är Egpten en av de allra äldsta civilisationerna och därför värd vår aktning ; den representerar ett betydande ögonblick i mänsklighetens historia, och är dessutom en av vår nuvarande civilisations grunder och dess charm närmar sig det universella. Sauneron uttrycker det så här : "Om studiet av det gamla Egypten är en uppgift för några få, är den faraoniska kulturen ett allmänmänskligt fädernesland ; hela mänskligheten har rätt att ha tillgång till det, att kunna mottaga det, uppskatta det och ta det till sig som en del av den gemensamma historien." 
Denna historiska och kulturella syn är väsentlig. Utan tvivel kan vi gå mycket längre. För att ställa oss i ett harmoniskt förhållande till det som det faraoniska Egypten bjuder oss, bör vi inte då lämna den diskursiva analytiska tanken för att övergå till en intuitiv symbolisk ? Bör vi inte erkänna att egypterna hade en annan uppfattning av livet än vi på så sätt att de förenade verklighetens naturkrafter, inte skilde dem i naturen från det gudomliga, inte nöjde sig med att placera Gud i himlen och människorna på jorden utan sökte upprätta en sammanlänkning av de skapande krafterna och människans villkor ? För den som ifrågasätter sin existens, eller innebörden av denna vår sällsamma passage här på jorden, har det gamla Egypten vissa svar att ge. I den som vi kallar den 'egyptiska religionen' finns det få gemensamma punkter med de tre religionerna efter Böckernas Bok, kristendomen, islam och judendomen, därför att den inte vilar på någon doktrin eller uppenbarad verklighet. Det uppenbara visar sig varje dag för egyptern, den är frukten av en medveten ansträngning av människornas strävan att närma sig gudarna. 
För att själva söka närma oss det egyptiska tänkandet, inbjuds vi att först glömma detta berömda "rationella logos" som delar upp verkligheten i genomlysbara skivor, och betraktar som 'primitivt' det som är civilisationer vilka de faktum är ursprungliga. Det är meningslöst att anklaga egypterna för en intellektuell otillräcklighet, eftersom vi med svårighet kan läsa deas symboler. Det finns i verkligheten ingen orsaksföljd, därför att universum visar sig som en samling av dynamiska förändringar där människan inte har någon plats med mindre än att hon själv är en ort för andliga förändringar. Det är exakt detta som den rationella logiken är oförmögen att kunna klargöra för sig. 
Om vi erkänner det egyptiska sättet att gå tillväga, lägger vi genast märke till att det inte finns någon gräns mellan himmel och jord. Vi ser att universums 'väv' är 
En och att människans uppgift är att medvetet verka i den ; med andra ord den egyptiska tanken är varken statisk eller dogmatisk ; den formar sig efter kosmos genomträngande vågbildning, den söker det enhetliga i det olika för att skapa en himlens boplats på jorden.
Egypternas paradis är inte beklagansvärda projektioner av ett jordiskt liv där man tvångsmatas med materiella rikedomar ; de föreställer symboliskt det himmelska samhället efter vilka människorna här nere på jorden formar sin existens för att leva i samstämmighet med gudarna. 
Sett i det perspektivet tänkte sig egypterna den ständiga närvaron av Människan-magikern, det vill säga den som kommunicerar med universum och innesluter historiens händelser i en symbolisk ram. Denne man upplever i sitt kött och i sin själ förhållandet mellan det stora himmelska universat, makrokosmos och det lilla jordiska universat, mikrokosmos. Han försonar skuggorna med ljuset, materian med anden. Han respekterar Maâts lag, den universella harmonin och återfinner det skapande tillståndet. 
Det var därför som det dagliga livet i det gamla Egypten ständigt var förheligat, om det så handlade om arbete, undervisning eller det man sysslade med under fritiden ; allt var belyst av det osynliga skenet från Skaparen som badande i en ocean av Energi älskade världen inifrån. 
Egyptiern var varken romantiker eller upplyst ; han trodde inte att bara en oskyldig önskan att lära känna gudomen räckte till för att han skulle bestå utanför tidens krav och rummets krav. Växandets process och förfallets undgick honom inte, men han sökte inte betrakta dem analytiskt. Därför att döden finns i tusentals former, tänkte han, är den rätta tanken att vända denna allmänna tendens och att utvinna det eviga i det förgängliga. Vid intet tillfälle blev det egyptiska äventyret förnedrat till erfarenheten i en lögnaktig likbärare med ett falskt hopp att kunna stänga in livet i gravar ; denna radikalt falska bild kan inte förkväva den djupa känsla av ljus som var och en upplever som trängt in i en av deras "eviga boningar" i Kungarnas Dal, visten som inte bara är begravningsgrottor men deglar genom vilka den mänskliga varelsens medvetande skall kunna gjutas. 
Tjuren Apis, säger legenden, föddes i en stråle av ljus. På sin panna hade den en fyrkantig fläck som tillät den att särskiljas från de andra djuren av sin ras. Denna myt bland många andra vittnar om den övernaturliga karaktären hos den egyptiska civilisationen ; den vill inte reproducera varken i sin konst eller i sin tanke naturens mekaniska skeende som vem som helst som bryr sig om det kan lära sig. Den försöker snarare avslöja de hemliga, oberörbara lagar som gör att naturen hela tiden är skapande. Det som Medeltiden kallade Natura naturante är det som utan avbrott sysselsatte egypterna och den 'himmelska strålen' som de lyckades fånga är något som i hög grad angår också oss. 
Det första kapitlet i Boken om att träda ut ur ljuset (olyckligtvis betitlad Dödens bok) framkallar på ett gåtfullt sätt den väg som vi måste beträda : 

"Jag har kommit för att rädda mig själv,
För att sträcka ut mig på Osiris bädd.
Jag är min faders faderlöse född 
som alla människor utan insikt." 

Att sträcka ut sig på Osiris bädd innebär att avsäga sig alla det allsmäktiga jagets krav, alla personliga förhållanden för att lyssna på den symboliska traditionen. Den icke insiktsfulla människan är fortfarande faderlös, därför att hon ännu är okunnig om den verkliga naturen hos sin himmelska Fader. Genom att sträcka ut sig på offerbädden erbjuder hon sig helt åt gudarna och går med på att företaga en inre resa vars slut hon inte känner. Den som finner Fadern återfinner sig själv, inte bara som individ, men som en skapande kraft. 
(Osiris mördades av sin bror Seth, dödens gud och styckades i små delar, men helades av sin systers Isis magi ; att avstå från sitt jag för att tjäna det levande är den yttersta visheten - det vi kallar den österländska. sg )
Det är den gamle vise Amenemope som på ett beundransvärt sätt i början av sin Undervisning sammanfattar hela den levande kraften i den faraoniska tanken : 

"Början av undervisningen 
För att öppna sinnet,
Visa den som inte vet,
Och låta veta allt det som finns, 
Som Ptah har skapat, 
Det som Thot har skrivit ned, 
Himlen med dess element,
Jorden och dess innehåll, 
Det som spräcker bergen 
Det som havet för med sig,
Allt det som Râ belyser, 
Allt det som växer på jordens rygg."

De egyptiska texterna tillhör inte det förflutna. Om några av dem verkligen ägnar sig åt den materiella odling som för alltid har har försvunnit, är de som kan betecknas som 'religiösa' eller 'magiska' desto mer värda att tjäna som förebild för att leda utvecklingen av vårt sätt att tänka i en positiv riktning. Den levande andedräkten från det eviga Egypten har ingalunda förlorat i kraft, även om den civilisation som fött fram den bara finns kvar som spår i stenen." 


övers sg  
Lännersta den 20 december 2002 

Home