|
Christian Jacq ; La sagesse égyptienne ;
une approche de la culture
et de la spiritualité pharaonique
Introduktion
Från Egypten till oss själva
När våra ögon för första gången i fjärran urskiljer den tre perfekta former som uppfördes på Gizehplatån, blir vi medvetna om att i detta land, Egypten, så ofta symboliserat av pyramiderna har
människor under fyratusen år sökt bygga ett tempel stort som en civilisation, ett tempel som uppenbarar samklangen med Alltet.
Det faraoniska Egypten kan inte förenklas till en geografisk Stat bland andra. Det är ett av de centra som skapats av det Ursprungligas tanke ; bättre uttryckt visar sig det gamla Egypten som Moder till västerlandets andliga tradition. Tack vare Egypten visar sig livets hemlighet i sin omfattning, varptråden i vår synförmåga. Templens portar kan öppnas för oss om vi så önskar lära känna, de dunkla naos sprida ett inre ljus som kan antaga all sin innebörd för den som önskar göra sitt liv till en helig byggplats.
Känslan och rörelsen är inte tillräckliga för att ta upp en fruktbärande dialog med Egypten. På denna mark har det fötts kungar, arkitekter, lärda, poeter. Alla har haft tillgång till denna outtömliga skatt : symbolen. Genom den kan det ovetbara bli känt, det osägbara uttalas ; genom den uppväcks hemligheten av evighetens liv, som inte får förväxlas med ett evigt liv, en ljusbild i tiden av en andlig verklighet som de gamla egypterna lär känna i ögonblicket. Är inte Egypten i sig själv en jättelik symbol där den allra minsta handling får det rituellas värde.
Att söka det odödliga Egypten betyder att söka i sig själv och att lära det som i oss finns utom oss själva. Gud är i Människan, bekräftar de gamla texterna. Inte i den profana och begränsade människan, men i den allmänmänskliga människan, vars hjärta är farao. Farao, den kungliga symbolen som blir ombedd att återskapa. Till sången av den i djupa tankar försänkta harpsisten lär oss det gamla Egypten att det som inte finns 'här nere på jorden' finns ingenstans. Det är här nere på jorden som människan skall likna guden därför att i verkligheten var denna jorden det andra som vi har glömt. Det som förenas här på jorden skall förenas i himlen, förklarade Konung Kristus, han förlängde därigenom den faraoniska civilisationens konungaprästers budskap. Varför söker vi inte i vår tur förena vårt samvete med faraonernas himmelska marker ?
Naturligtvis innebär ett sådant försök kunskap om det egyptiska tänkandet. Varför försöker inte egyptologerna att åtminstone närma sig det seende som egypterna hade när det gällde människan och universum för att vittna om det ? Men det är modernt nuförtiden att framkalla den 'materiella kulturen' hos de forntida kulturerna och förväxla det arkeologiska materialet med den tänkande hand som format det. Emellertid har egypterna tagit sig före att skriva in något på stenarna och fått dem att tala för att leda oss fram till den innersta inneböden av sina ideal. Det finns inget behov att locka fram utomjordiska besök eller ockulta teser för att förstå den egyptiska tanken. Det räcker med den, den är vidlyftig nog för att bara kunskapen om deras tempel och deras riter skall föra oss ut på en resa som inne i oss för mot oförstörbara rikedomar.
Att tränga in i templens helgedomar där de djupaste skuggor blandar sig med det mest levande intelligenta ljus är vad Egypten kallar att väcka hjärtats medvetande, detta immateriella verktyg som
tillåter oss att få kontakt med den gudomliga världen och översätta till mänskligt språk det som vi uppfattar där.
Egypten blir synlig för oss främst som en rituell civilisation som bär på en grundläggande verklighet : att det ständiga förhållandet mellan mänskligheten och gudarna är oumbärligt för att bibehålla samstämmigheten på jorden. Ett sådant förhållande kan inte upprätthållas utan ett allvarligt genomförande av riter. Dessutom, när människorna lärt sig att tala gudarnas språk, kommer de att förmå att 'ritualisera' sina dagliga handlingar och ge en mening åt allt som omger dem.
När farao intog sin plats på tronen, uppenbarar sig Enheten, det 'dubbla landet' förenade sig. Det handlade inte om en godtycklig och tvångsmässig förening, byggd på intellektuellt eller politiskt 'samförstånd', utan om en andlig och materiell förening som kroppen av 'den röda och svarta jorden' gav i en väldig bild av himlen. I den meningen är Egypten en av mänsklighetens allra största äventyr, därför att det erbjuder oss en undersökning av det totala livet, som en bestämning av allting hos människan. Med Egypten använder man sig helt och fullt av begreppet 'civilisation' ; en verklig gemensam anda gav liv åt den inbördes mänskliga ordningen från de högsta topparna till den mest obetydliga materiella verkligheten.
Det är inte så att Egypten tillhör historien ; som Hornung uttrycker : Egypten frambringar historien som en fest, därför att det är mer än historia. ett enda överskuggande uppdrag : att göra det himmelska jordiskt. I vårt eget medvetande finns ett mer eller mindre levande spår av den 'egyptiska erfarenheten' som, glöm inte det, finns som den symboliska grunden som inspirerade den hermetiska filosofin, den som älskade Visdomen.
Det är också nödvändig att i den här bokens början noga ange vår arbetsmetod. Vissa människor söker ett arkeologiskt Egypten, andra ett historiskt andra åter ett sociologiskt eller ekonomiskt Egypten. Utan att missförstå betydelsen av sådana studier, skall vi för vår del försöka att stiga in i ett Egypten av symboler, som verktyg i vår undersökning. Detta Egypten översätter sig genom en holistisk vision av världen, en symbolisk sammanfattning som tillåter att närma sig de hemligaste områdena i människans villkor och hennes 'varför'.
Egypten är vad man kallar för en 'traditionell' civilisation. Man får inte förväxla tradition med vana eller med folklore En vana är inte något annat än att förkroppsliga. Traditionen väcker önskan till ständig förnyelse hos den varelse som riktar sig mot det gudomliga. Den framställer sig genom riter, genom symboler och myter och nödvändiggör en förvandling av den syn med vilken man söker hemligheten bakom ordet, det immateriella likaväl som det materiella.
Om vi försöker finna själva naturen bakom den egyptiska tanken skall vi konstatera att den verkligen inte är lättfunnen. På samma sätt som de nutida fysikerna kunnat konstatera är det 'objektiva' studiet av ett fenomen är ogenomförbart. I varje undersökning blandar sig på ett mer eller mindre sammanfallande sätt undersökarens synpunkter med den verklighet han är i färd med att undersöka. Historikern gör Egyptens civilisation historisk, ekonomen förvandlar det till ett 'ekonomiskt objekt'. I varje analys finns alltså en del 'verklighet'.
Men alltför ofta glömmer man bort två förhållanden : först och främst de Gamles egen spirituella vision, och därefter den den samtid som översättaren har skyldighet att återskapa. Det är utan tvivel på det sättet som Jean Charon tänker att den värld som medeltiden hade upprättat är lika 'genomtränglig' som
Einsteins ; båda teorierna är falska i förhållande till det absoluta men de äger en inre överenstämmelse och ger därigenom på skilda sätt en levande dimension av kosmos. Dramat uppstår obevekligt när innehavarna av ett system beslutar att utesluta de andra för att framställa sina egna upptäckter som en slutgiltig verklighet.
Egypten hade just den stora visheten att aldrig låtsas som om de ägde en absolut verklighet ; det skrev ingen 'Bibel' med dogmatiska och slutgiltiga pretentioner, men skapade åter och åter sin tanke som lyste fram genom de många heliga texter som lät sig korsas av varandra. Det är av den anledningen som orientalisten Frankforts metod, under namn av 'närmandets mångfald', har blivit ett ovärderligt instrument ; för att återge verkligheten i stora drag, säg att det gäller att närma sig vilken egyptisk verklighet som helst på ett stort antal skilda sätt. En ormgudinna kan till exempel vara en vanlig reptil, en sociologisk synvinkel, ett
mytiskt värde, den bildlika översättningen av en symbol ; alla dessa betydelser kan vara sanna eller falska på en gång. Det viktiga är att särskilja den ledande tanken, således den mest förenande. Tillåt oss att för vår del återge några meningar av Frankfort i inledningen till hans verk Gudarnas Konungavärdighet : "Vår framställning kommer inta att vara historisk ; tanken följer inte en enda linje ; den söker med utgångspunkt från olika riktningar att röra sig mot den innersta frågan. Det finns inga andra skönjbara medel att ge rättvisa åt de många ansikten som de gamla uppfinningarna framträder under och som man alltför ofta felaktigt har tolkat som resultatet av en 'förvirring' eller inflytande från olika livsuppfattningar 'synkretismer'. Vårt verk utgår framför allt annat på följande övertygelse : tankebyggnaderna som människan före den grekiska civilisationen undersöker och analyserar sitt universum med, företer ett förverkligande utan utan motstycke, på samma sätt som deras mer påtagliga monument i materiellt utförande."
Dessa "mer påtagliga monument", med andra ord deras konstnärliga framställningar, erbjuder vid varje önskat tillfälle en direkt kontakt med Egypten. I de allra flesta fall är det den enhetliga stilen som ger det första 'intrycket' ; templen, skulpturen, den bildande konsten tycks ha kommit till av samma ande och av samma hand. I den egyptiska konsten vilar en djup samstämmighet som uppstått ur det ofrånkomliga i dess sätt att gå tillväga. Vi måste erkänna att en så
utomordentligt lycklig utgång beror på viljan att belysa materialet inifrån och att göra ett tänkande organ av den mänskliga handen, mer exakt än mest perfekta maskin.
Konst och symbol går inte att skilja åt. För det gamla Egypten är varje uttryck värd namnet, en hieroglyf. Plotinos symbolikens gamle mästare har förstått detta utomordentligt väl när han skrev : "Egyptens vise framvisade en fulländad vetenskap, när de använde symboliska tecken genom vilka de intuitivt på ett särskilt sätt betecknade, utan tillgång till ordet. Varje hieroglyf bestod av en särskild vetenskap eller visdom och ställde varje sak i betraktande på ett syntetiskt (holistiskt) sätt utan tillstymmelse till diskursiv uppfattning eller analys ; i sin tur blev denna helhetsyn återgiven av andra tecken som utvecklade den, uttryckte den diskursivt och uttalade orsakerna till att saker och ting blev så gjorda när deras vackra sammanställning väckte beundran." Ända fram till slutet av den västerländska Medelåldern betraktades den 'hieroglyfiska' tanken som den enda möjliga att nå under ytan av tingen och när man säger att de kristna parabolerna inte är annat än en av många applikationer är det inte taget ur luften.
Hermes Trismegistos talade om elementära verkligheter när han sade till hellenerna :"Grekerna har bara tomma diskussioner att användas till förevisningar, noga taget är detta hela den grekiska filosofin, ett prassel med ord. Vad oss beträffar (egypterna) använder vi oss inte av något så enkelt som ord, men av ljud som är fyllda av kraft.
Egypten var, säger sagan, det enda land där gudarna hade sin hemvist. Indien, Kina, Sumer och andra länder med tradition gladde sig åt att ha samma anseende. Vi får inte se det som en motsägelse eller en fåfäng bekräftelse, utan mer som en önskan hos alla de forna samhällena att se sig som en ursprunglig axel och ett levande centrum genom vilket människan hade ett samband med gudarna. Dessa fanns verkligen närvarande genom framförandet av riterna ; vid varje gryning av en ny dag, var farao den som fick ljuset att komma tillbaka genom att hylla den enda guden och hans mångfaldiga uttryck, på samma gång som de lokala gudarna som var herrar i sina tempel. Det är genom en sorts omfamning av kosmos som Gud, Konungen och guds väsenden i en fullständig gemenskap - som en nattvardsakt - samlades varje ny morgon i samma skapelseakt.
Att gudarna vistas hos egypterna är inte en hedersbetygelse från deras sida, men ett tungt ansvar : från den ena stunden till den andra kan de lämna Egypten. Under sådana förhållanden är människans plikt att ständigt ägna sig åt medvetandet av gudarnas närvaro, i denna närvaro som också döljer sig i stenarna, i säden, i hantverkaren verktyg ; i det ögonblick denna livskraft försvagas finns hotet att den gudomliga kraften försvinner.
Som vi kan se när det gäller Ögat, har egypterna givit prov på en utomordentlig förmåga att uppmärksamma. Säger inte Israëls stele : "När det gäller Egypten är landet sedan gudarnas tid ensam dotter till ljuset (guden Rê) vars son är den som besitter guden Chous tron. "Vi ser att faraon är betecknad som ljusets son vilket han vid varje ny gryning bör vända sig för att lämna räkenskap. En text i Esnas tempel säger att allt det som försiggår i guds hjärta genast förverkligas och att Egypten som helhet är beviset för lättheten i ljuset.
Därför är det lätt att föreställa sig nät Greken Diodorus från Sicilien kom till denna slutsats : "För egypterna är Nilen detsamma som Oceanen där gudarna har fötts, som det enda landet i världen där städerna är byggda av gudarna själva."
De som var ansvariga för den egyptiska civilisationen arbetade utan att förtröttas på att egyptern skulle vara medveten om att han levde inne i ett tempel som hade samma utsträckning som det land han bodde i. Från hyllningen som firades ute på fälten till den rit som hyllades i templet kan man se en direkt väg som Trismegistus har beskrivit : "Vet du då inte, sade han till Asklepios, att Egypten är en direkt återgivning av himlen, eller snarare att det som visar sig och som återbildas här nere är det verk och de krafter som den
himmelska styrelsen förverkligar ? Och dessutom , för att säga allt är det vår jord som är världens tempel." Till dess
texter som inte kan missförstås kan man lägga dem som uppenbarat Egypten. Till skillnad från andra samtida länder hade
Egypten flera symboliska beteckningar. Man angav landet med begreppet Kermit, som betyder "den svarta". Hieroglyfen som tjänar att visa bilden av den termen är utan tvivel en eld som dör, eller mer exakt, som i Daressys framställning, en eld som blivit glöd. De synonyma termerna omfattar tanken att "fullborda", att "avsluta". Uppfattat som "Den svarta" är alltså Egypten den dolda spiritualitetens möjlighet, ett universum sträckt mot förverkligandet av människans hemliga krafter.
Egypten är också "Den röda", den skapande elden som väcker människan till insikt. Det är också "föreningen av två länder" som den franske egyptologen Bernard Bruyère beskriver med dessa ord : "Det är ordningen som framrätt ur kaos, det är födelsen och livet dödens utväg, det är, i själva verket återskapandet av Egyptens kropp genom att löda samman dess två element." Andra nomina tolkar den kosmiska karaktären hos landet Egypten ; i det lilla templet i Abou-Simbel är till exempel faraonernas mark kallad "ända till himlavalvet", "Ända till himlens stoder". Och Plutarkos som var insatt i Isis och Osiris mysterier försummar inte att ge sitt bidrag i ett gåtfullt yttrande : "Eftersom Egypten är ett svart land, lika djupt som Ögats sten, ger egypterna detta landskap namnet Chemia, och jämför det med ett hjärta.." Chemia ur vilket ord alkemi har uppkommit, inbjuder oss till hjärtats ouvertyr eller "hjärtats öppnande", som är nyckeln till alla de mysterier som uppstått hos mänskligheten.
Egyptens innebörd är Templet. Det är att avsäga den individuella originaliteten, av konst för konsten, av filosofi som som nöjet att samla på abstrakta ord. När Voltaire i sin filosofiska ordbok skriver : "Man har mycket berömt egypterna. Jag vet knappast något mer beklagligt folk ; det måste vara så att det i deras karaktär och i deras styrelse har funnits ett grundfel som har gort dem till tarvliga slavar" måste det erkännas att vi har en mycket lång väg att gå för att kunna nå frsam till den egyptiska tanken. Ingenting är i själva verket mer främmande för Templet än en falskt generös humanism som inte syftar till annat än individens tillfredställelse.
Den sist kända hieroglyfiska texten är daterad 24 augusti 394 i vår tidsålder, men den egyptiska kunskapen dör inte därmed. Om det så gäller de ursprungliga reglerna hos benediktinerna, det Gamla Testamentets myter eller Nya Testamentets paraboler, de traditionella vetenskaperna som astrologin, magin och alkemin, den västerländska medeltidens symboliska konst, vanligen tolkad genom kapitälen och korstolsklaffen, de hemliga byggmästarordnarna som överlevt in till våra dagar, förefaller det som om den skapande hänförelsen från den faraoniska civilisationen trängt igenom i någon form. De kristna heliga återupprepar oförtröttligt guden Horus när de betvingar drakens kaos genom att med sin lans genomborra skuggorna som förmörkar världen ; romanens musikaliska åsna kopierar troget faraos åsneharpsist och påminner oss om att den mest begränsade själen kan höra sfärernas musik om den förblir trogen sin inre Mästare.
Detta verk är inte en vetenskaplig framställning. För att vara uppriktiga tror vi knappast på en avhandling om symboliken tillkommen efter rationella principer som skulle stå ivägen för ett intuitivt tänkande. Egypterna har också vaktat sig för att gå tillväga på det sättet. När redaktörerna till Livets Hus skapade en rit eller en symbolisk text undertryckte de inte tidigare formuleringar, men bevarade deras ande och tillade, för att karakterisera sitt eget arbete : "ett annat sätt att uttrycka det". Det är också vår avsikt : att belysa några ämnen som förefaller oss viktiga, försöka att "uttala" dem i begripliga termer som för läsaren i kontakt med det egyptiska tänkandet. Vi har i det följande för avsikt att studera de stolta samlingarna av religiösa och invigda texter, som till våra dagar har varit reserverade för specialisternas inre cirklar, eftersom deras budskap är mer aktuellt och mer betydelsefullt än många av gårdagens glömda doktriner.
Om den eller den texten i vår enkät inte verkar helt klar, kan det inte skyllas Egypten men väl författaren till denna bok. Det handlar inte heller då om en outtydd regel. Det uttryck som lyckas oss är inte annat än ett försök, tveklöst fjärran från den verklighet vi söker som var de vises i det gamla Egypten, de Verkets Mästare som fick gudarna att vistas på jorden.
Övers dec 02 sg
|