« Så vet då detta : ett hjärta som är hårt är skörare än
andra ; och att det skarpa stålet, som smedens smitt och hamrat till
fulländning är ofta det som bryts av och brister… »
Så säger, arrogant,
Kreon till Antigone, när hon vägrar lyda hans påbud. Ändå är det
till slut Kreon som bryts av och går under – av sitt hjärtas hårdhet.
Antigone, som vet att hon går sin död till mötes – dör med sin tro
– som Antigone, medan Kreon, som dömt sin blivande sons maka ”det
finns väl andra kved att plöja…” dör som en störtad diktator.
Kreon är som alla makthavare, cyniker och som alla dessa uppblåst av sin
egen betydelse med ett förakt som är riktat inte mot andra människor
utan ut över deras huvuden, oåtkomlig på annat sätt än att han är människa
– typfallet för alla makthavare då som idag och kanske värd mer
studium idag än då i Athen när makten ifrågasattes.
Säger Antigone : ”
Jag ser ingenting av Zeus i detta.
Jag ser att hos gudarna därnere
har Rätten inte samma ansikte som här,
Faktiskt kunde jag inte förstå att en vanlig
dödlig
lagar
Som högre makter sedan evig tid har skrivit
ned…”
Vem är jag –
och vem är i så fall en annan
människa?
I detta tillfälle av mitt liv,
som infaller omkring tvåtusen
trehundranittio
sju år
efter den grekiske tragöden Euripides död
hos den makedoniske
konungen Archelaos
(ett år före Sofokles)
ännu en gång försöker jag,
med större energi tror jag än någonsin
angripa denna fråga
Vem
är i så fall en annan människa
Jag
vill med egna ord och egna tankar väva en sorts mönster, som även om
jag inser frågan obesvarbar ändå visar någon sorts riktning – människans…
januari nittonhundra nittio tre
BETRÄFFANDE
CHARLOTA SOFIAS INFLYTTANDE
I
SICKLA
I JANUARII MÅNAD NÅDENS ÅR 1991
UT UR HENNE TROGET TJÄNANDE BLÅ FIAT
Undan birfilare,
busschaufförer och popidoler – ur vägen
sillstrypare och låssmeder, öppnom portenom till Forumi katedral,
såtom oss förundrade blicka
mot ovan genom dess glaskupol1 Se
där lilla boutiquefröken :
upplyft ögeom! Servitrisen med den
höga barmen! Tag laxen i stjärten.
Ställ ut bord och varor
Varsamt dagispersonalen,
rulltrappreparatörer,
konsumföreståndare och kokainsmugglare. God dag kamrern!
Vackert väder… kaffe fröken,
se hit – ställ er i kön högertrafik
droskkusk !! se den lilla blå…
Klirr i påsen likkistfabrikanter och brännvinsbrännare. Krasch lilla
damen i Mazdan akta betonghindren – hej upp för rampen ut i
det fria…
Solen
strålar
purpur
målar
Bilen
lastad
Tärningen
kastad
Nya rötter skall växa
Framåt
ilar
corno
Fullt
med bilar
corno
Hopp
inte så illa ;//:
valthorn
Låt lysa de röda ljusen kring katedralen Forum att visa vår
framtid. Dra in knäna konstapeln med de utstående
öronen :
akta den stackars cyklisten med armbågskydden!
Mowitz blås!!
Febus nedåt dalar.
Tornens spetsar blänka ren
Aftonrodnans
klara sken
Syns
i vattnets strimma
Skyndenom
vår hydda finns
Glömmom
slit och möda
Stöt
uti basun och minns
De
ögonblick som glöda
Hej och hå min syster.
Stanna vid trottoarkanten. Vält av
paulunen Charlota flyttar
in
i Sickla by
med
ett väldigt gny
lyftom uppför trappom korsetter och fat, stolar och mat,
kopparkastruller – stövlar
gafflar
och kannor
kuddar
och pannor
notbladen
seglar
hårnäten,
speglar
Tuschen!?
-
till duschen
borstar
och tvålar
Kängor
och svampar
var
jag än trampar!
sminkstänger
nålar
där
är stolen
upp
i min hydda
lyft
mattan och kjolen
ej
vakta att skydda
peruker
och lakan
Sockerkakan!
Se
hårtork & kammar
&
bommul & saxar
&
puder dammar
Håll
där kanten jag baxar
bordet
ur bilen, väskan stäng
lådan
med hårfärg
O
ett sånt fläng
Bullar
ett berg
byxan
& boken
blicka
på token
som
tappat min blus
tryck
in allt utan krus
Klänningen
riven
revan
i bilen
behån
och kniven
den
senare given
byrån
på tvären
tagen
ur luckan
två
man bär’en
sker
utan suckan…
tuba ger ton
suckande lång
Se opp där lilla pensionären – snubbla inte på tingen i
trappan!
– allt är på plats förutom tio par strumpor, skjortor
femton,
tallriken och skeden, item ett par gardiner, linne och spik
tavlan
nippret –
lyssna
Lotta –
risken
att din frihet far
kanske
du i tanken har
dock
skall det borgerliga fruktas
frihets
tanke kan ej tuktas
snart
du kanske drömmer åter ;
landsvägslivets
frihet saknar
tänk
då att vad du begråter
är
förflutet – framtid vaknar
corno
(Dock något lånat av sektern vid Nummerlotteriet
Carl Michael
....................
När han lägger den gula rosen
framför dig och ser din min, öppnas en fallucka under honom.
Efter lunchen med Lollo i bilen på
väg hem griper den Stora Fasan tag i mig. Åter och åter! gammal hemtam
känsla med ökensand i munnen och det gamla trycket i mellangärdet går
inte att undfly.
Tio minuter före fem på väg mot skrivbordet öppnas munnen och
ordet Morsan uttalar sig (jag har aldrig tänkt på henne så) och direkt
inne i skallen undandra ! vad är fullständig oklart, men sanden och trycket lättar
plötsligt. Ingen som har haft verkligt ont kan ana den njutning smärtans
upphörande skänker.
Jag inser att ditt humör inte har med mina dagars upphov att göra.
Men det är en varelse som åter och åter och återigen i små
steg gör denna upptäckt.
MEN LÄNGTAN SKRIVS
MED HELT ANDRA FÖRTECKEN
Fredag kväll den 15. mars 1991
Nej, Lotta krulla inte håret!
Han var ond i sinnet, hade onda
tankar, rörig inuti, tyngd av känslan av oförmåga. Det var inte Lottas
hår, det var något annat som han föll och föll ned i, ett ingenting.
Sinnet i en tät dimma. Tramp nedför backen kängorna knarrar i snön,
snart nere vid sjön – och i ett sug lyfter han tar åt sig spaken och
drar lugnt till 6g, g-dräkten stramar runt benen och tryck börjat kännas
i magtrakten nosen pekar rätt upp och han lättar på spaken ett par g på
rygg : jag flyger fritt, det är jag som vill… framför sig känns en
doft av piprök. Nej det finns ingen därframme men han vet, längre där
fram
en gestalt, den fanns inte där nyss.
Bestämda steg, händerna nedkörda
i rockens fickor, så en lätt pust av den välkända pipröken igen. Pälsmössan
rakt på – det finns en fråga som måste få ett svar :
- Godkväll.
- Jag vill fråga något. vad var viktigast ?
Tystnad.
- Det finns inte något viktigast.
- Ja, men om jag säger : ditt val. Du valde, inte sant ?
Återigen sitter pipan fast i munnen. Blicken som alltid – vänlig
och fast.
- Hästarna…
- Det var så tidigt, jag var inte tio år. Men så var det förstås,
jag valde hästarna. Från det kom allt det andra, studenten, Krigsskolan,
tävlingarna, Spanska Hovridskolan. Mamma uppvaktade jag till häst utanför
flickskolan i Skövde.
Vi går en stund – tysta.
- Ville du aldrig revoltera? Middagarna i Skövde andra gången.
Huset längst upp på Tallbacken. Varje kväll en snaps och saftkräm till
efterrätt. Mamma sate ut dig, ja hon ville sätta ut dig till beskådan
och till vapen hade hon sin snabba tunga. Du gav inte svar : Sten hur kan
du vara så dum. Hån är misstroende, har kan man leva i misstroende?
- Hon försökte sticka hål på mig. Ja, jag kunde inte låta
henne göra det.
- Sten Envetenson, var du bekväm, nej, medveten alltså. Vet du
att vi aldrig hållit varann i hand?
- Birgit tog hand om er. Jag grälar aldrig. Jag blir bara
fruktansvärt arg och går min väg.
- Det är mer än jag kan… varför säger du ”Birgit”? Ingen
revolt? Såg du inte att jag behövde revoltera : ”Men ammor är sådana
och det måste man ”förstå.” Det är först när jag gjort mig fri
från henne, som du visar dig för mig. Jag kan fråga, jag frågar : vem
var du?
- Ja, hon stod emellan oss.
- Inte mellan dig och Viveca?
Han knackar ur pipan och fyller den igen ur tobakspungen. Vi travar
vidare.
- Men vad betydde för dig ? Vad trodde du på ?
- Jag hade arbetet.
- I nya huset på Tallbacken sov vi i samma rum. Mamma jagade ut
dig därför att du snarkade så. ”snälla pappa snarka inte.” Det var
en halvmeter mellan våra sängar det fanns inte mer plats i rummet. Jag
klagade inte, jag klagar inte nu heller. ”Snälla pappa snarka inte.”
En kväll bar de hem dig, du hade brutit benet när du dansade tango. Du
tyckte om folk, jag undrar om mamma egentligen gjorde det. Hennes lycka
blev att vara överstinna med puffärmar.
- Jag sjöng snapsvisor med en perfekt ohörsamhet och gal som en
tupp, så som ingen annan kunde.
Och bortåt tre på morgonen kom ofta middagsällskap som haft tråkigt
och bankade på Camitz sovrumsfönster, de ville ha pytt, ägg och snaps
de ville känna trivsel. Kriget ändrade på allt.
- Jag minns du kom hem klockan åtta på morgonen för att få
kaffe och så gav du dig av igen. Det var Hässleholm. Men jag var ensam
med mamma. Kanske var det bra, jag fick formulera mig. själv : ”Allt är
tillåtet, bara man är beredd att ta konsekvenserna”. Men mamma tärde
på mig.
- Jag hade mitt arbete och hon hade sitt.
Ja, för vem arbetade
du?
- För vem ?
- Ja, för vem? Jag minns det var i Strömsholm du måste varit
kapten, chef för körskolan, du var någon, eller hur, och du sade adjö
till någon chef, Ridskolans tror jag och du ställde dig under honom. Jag
minns att jag blev förödmjukad (jag?).
- Men så är det – en ordning. Det är en fråga om förtroende.
Man måste kunna lita på andra – att var och en sköter sitt jobb, när
du själv gör det du skall göra. Det måste finnas en rangskala.
- Det är kanske elakt, men du var imponerad av överhet, det var
fint att bara kungens adjutant, och ministrar som du känt som korpraler långt
under dig, såg du på med någon sorts vördnad, därför var det inte så
att de hade makt – men var fortfarande korpraler.
- Ja, de blev det därför att de var dugliga.
- Ja, dugliga nog att skaffa sig makt. Ingenting annat. Du såg
aldrig kritiskt på dem.
- Det vet du ingenting om.
- Nej just det. Det vet jag ingenting om. Borde jag inte vetat det?
Du släppte inte in mig.
Han tar sin promenadkäpp i högra handen och börjar stöts med
den när i takt med promenaden, inte stödja utan stöta. Gan brukade göra
så energiskt.
- Hur vet du vad som är rätt eller fel när man lever? Känn dig
själv människa, det är bara något som man måste försöka att göra.
- Känn din begränsning, betyder det ja. Jo, man vet vad som är rätt
eller fel när man lever. Men du var ingen maktmänniska. Vad jag förstår
var du en briljant regementschef, ansvarig för ett regemente tusen människor.
Jag har mött många som frågat och jag var släkt med dig.
- Man behöver inte utöva makt därför att man har befogenhet.
Det är förtroende man måste ge. Man måste ge förtroende till dem som
lyder under. Och tålamod att lösa konflikter.
- Men di egen konflikt, därhemma, den löste du inte.
Vi tystnar åter.
- Du blir hundra nästa år.
- Ja, men det var mellan mamma och mig, det störde mig inte
mycket. Kanske var det inte ett lyckligt äktenskap, men det blev som det
blev, som alla andra förhållanden mellan människor antar jag. Och tänk
på att mamma skötte mig den sista tiden, fast hon tyckte illa om det.
Hon sade det inte men jag förstod.
- Ja hon gjorde sin plikt. Hon gjorde alltid sin plikt. Det finns
mycket ställföreträdande lidande i det. Jag ville skrika högt därför
att det är inte att göra sin plikt utan det är att böja sig för det
som man tror är orubbligt ; jag menar den färdigbyggda muren som jag försökte
tränga genom och som alltid stötte mig tillbaka. Ingen har erkänt att
den alls har funnits.
Orions axlar, Orions bälte och svärd syns över trädtopparna, en
tydlig blid av ljuspunkter, som inte är punkter utan solsystem som inte
finns där som en blid på en yta utan med ofattbara avstånd, vi bara
inbillar oss att det är en bild. Jag tänker på ”Mukor med Alföronen”,
som Olin döpt honom till, han som störtade onsdagen innan vi skulle mötas
utanför gänget första gången, jag hade länge velat komma närmare
honom. För vissa människor känner man en ursprunglig sympati. Varför
kan man inte veta. Han lärde mig att se Orion. Hans musik som vi
tillsammans bestämde om en av oss skulle störta ”Danse Macabre” på
det kontrakt som innebar att vi andra fyra skulle bära kistan och inte någon
av dem som vi såg ned på. Kontraktet i Ljungbyhed. Två av fem på tre
veckor. Och sedan en till. Kunde vi hålla kontraktet ? Nej vi var
naturligtvis svikare. Att lämna livet var något mycket större än vi
kunde tänka oss. Varför är man så stor i munnen?
- Det är detta som jag inte kan acceptera, tron att allt är
liksom inrättat på förhand. Att allt redan är klart, hela byggnaden färdig
och att det bara är att leva i den, det enda som ändras är gubbarna och
gummorna som flyttar ut och ersätts av andra gubbar och gummor. Man
flyttas ett pinnhål uppåt allteftersom och längst upp trillar man av
pinn. Och alla dessa gubbar och gummor sköter sitt efter bästa förstånd
och allt är oföränderligt i denna den bästa av världar. Att förstockningen
är mätstocken, att inte det eleganta, det tänkta, det ömsinta, det
modiga skulle betyda något, när det i själva verket betyder allt. Jag
fruktar det orubbliga.
- Är du, hur skall jag säga, besviken på mig? På det som jag
var när du växte upp?
- Nej, jag skulle inte kunna vara besviken, därför att jag inte
alls visste hur det skulle kunna vara. När jag nu ville fråga dig för första
gången undrade jag bara vem du var? Jag hade ingen anklagelse, hur skulle
jag kunna anklaga dig för något som inte var, som jag inte ens vet.
Livet ger oss det vi får. Men allteftersom vi har talat har gammalt krafs
och gammal ångest kommit fram, men var allt min egen, från tio tolv års
åldern, då jag blev medveten.
- Kan du förlåta ?
- Förlåta, det vet jag faktiskt inte vad det är, om inte en överskattning
av mig själv. Jag vill förstå, men jag förstår inte än. Just nu är
jag förbannad på dig, heligt förbannad.
Men det är betydelselöst.
- Jag vet. Det kom för mig allt detta när det var dags att göra
en slutsummering. Jag borde hållit dig i handen någon gång och kanske
talat om hur man skulle kunna hantera mamma, inte bara säga ”mammor, de
är som de är…” Jag vet inte hur jag skulle gjort.
Han blir allt tunnare i rösten där han går bredvid mig.
- Skall vi säga adjö. Jag blir allt tröttare.
Han viker av, jag kan inte förklara på vilket sätt, men plötsligt
finns han inte där längre.
Fredag
kväll den 15 mars 1991
Frågan :
…är mina känslor underkastade en annan människas känslor, särskilt
om eller även om de är passionerade ?
Svaret :
…nej, jag är fri att svara för mina egna känslor.
(andra episoden, en bok till ; andra och tredje krisen ; videon)
(Detta svar skulle komma att sättas på mycket hårda prov )
(skrivet midsommar 2002)
Yvette Guilbert Valentin le Dessosé
Lautrec målade honom 1888, 91 och 92.
Denna sällsamma person, som på dagarna
hade en vinbod på rue Coupillière och sedan
han hade fråntagits äganderätten till denna
bliven portvakt hos sin bror ; en notarie.
På natten galen i dans. Efter att 1866 varit chefdansör på Valentino och Mabille,
dansade han gratis i kadriljen på Moulin Rouge. Han hade två visitkort "Valentin le
Dessosé, före detta dansare vid balen på Mabille" och det andra " M. Renaudin,
innehavare, avenue de la Motte Piquet". (han hyrde ut lägenheter till officerare, vars
hälsningar han besvarade vid promenader i Boulogneskogen.)
Montorgueil har beskrivit honom : hans trögheten, flegman som hos en gammal
skådespelare, hans galoschkäft, hans pajasnäsa med munnen kluven av ett sabelhugg,
bakom vilken skymtade ett fåtal tänder och i vilken det alltid satt klistrat en billig cigarr.
Yvette Guilbert anmärkte att ingen någonsin sett hans skult därför att han vid alla
tillfällen bar sin tillbucklade och fettglänsande höga hatt.
...................
Sous le signe de Capricorne
födda den 11 januari
omkring klockan tre om morgonen : 
…äro de stridslystna, ihärdiga, envetna petitmätrar. De äro
också ombytliga och saknar tålamod. Blandar sig gärna i andras angelägenheter
och äro av naturen misstrogna cyniker.
De äro djurkretsens mest utpräglade egocentriker, inåtvända, långsinta
och sent utvecklade.
Deras karaktärsdrag : misstro, rädsla, pessimism, trångsynthet,
vidskeplighet, slughet, girighet, avundsjuka, bakslughet, gridskhet,
vinningslystnad. gridskhet och vinningslystnad.
De rekryterar alla yrken som kan finnas under :
Garvare, bödlar, krögare, tjuvar, ockrare, pantlånare och andra
penningförvaltare.
Deras planet är :
Saturnus infortuna, den Stora Olyckan.
28 mars 1991
Det är först efter många år som de fel man begår i livet visar
sig och med dem måste man böja sig för de astrologiska iaktagelserna.
Jag undgår inte att se att de flesta tänkbara fel som kan häfta
vid en människa visat sig hos mig. Inte då, genom hela livet har jag gått
oskyldig och än emellanåt med en gridskhet som inte önskat annat än
att fly från mig själv.
Därför var kärleken, när den visade sig kunna rymmas i mig
betydelsefull, därför att den lät min ge upp mitt jag.
över kärleken i människornas hjärtan
härskar förtroendet
djupare än kärlekslösheten är såret
som sveket skär
sveket skär öppna sår som sent läker
men med kärlek måste du
ta dig i kragen och vända bort blicken
…du finner den som en återklang
av din själ av egen vilja eget val
ditt enda tillstånd av lugn av fides vero
Je la vis; je rougis, je palis à sa vue, un trouble s’eleva à sa vue
mes yeux ne voyaient plus, je ne pouvait parler.
Je sentis mon corps et transir et brûler…
Racine omkr 1660
Da mi básia mille, deinde
centum
déin mille áltera, déin
secunda centum
deínde úsque altera mille,
deinde centum
dein qúum millia multa fecérimus
conturbabimus illa, ne scíamus
aut néquis malus invídere possit
cum tantum scíat esse basíorum
Catullus
..........
Om
kärlek ej, vad är det som jag lider?
Om
det är kärlek, säg mig vad det är
Om
ond, varför så lätt den tyngd jag bär ;
om
god, varför så grymma kval den sprider?
Vad
hjälper klaga, ändå plågan svider,
och
varför klaga om hon mig är kär?
Du
död som liv ger, liv som ger mig åter
visst
segrar du hur än jag mot dig strider!
Och
livets strider finns dock i mitt bröst
I
bräcklig farkost styrd av längtans röst
i
stormens centrum jag mig befinner
utan
att veta, eller önska veta, vart jag far
när
i mitt inre, som en gång så stilla var
en
sommar isar och en vinter brinner
Petrarca
Första gången de träffades var på våren 1833. Han var 23 år
och en av Frankrike mest uppburna författare, hon var 29. Hon hade levt
ett oroligt liv. Vid tillfället var hon sin vana trogen klädd i manskläder
med en praktfullt guldbroderad väst och en turkisk kniv i bältet.
Han tänkte att hon hade dålig smak, hon ansåg honom vara en
snobb. Lite senare skrev han : ”Kära George, jag har något både löjligt
och dumt att erkänna för er : Jag är förälskad i er.”
Det varade i två år, stormigt med ständiga brytningar och återföreningar.
1834 skrev Musset ”Lorenzaccio”, på en skiss som George Sand övergivit
och lämnat honom. ”…det enda franska teaterstycke som på allvar kan
rivalisera med något av Shakespeare…” skriver Bernard Masson. Samma
år skriver Musset ”Man skall inte leka med kärleken”.
Visst fruktar människan kärleken, det största hot som finns mot
hennes frihet. Men lika säkert tvingades hon erkänna sin passion… för
att sedan fly till en ny.
”Ah, min vän, för att sova lugnt är det många
drömmar som man inte får har drömt.”
Lorenzaccio
La
passion, förälskelsen säger vi, förälskade i plattityder, är så
omtumlande att alla tidigare erfarenheter tycks sättas ur spel. Den är
generös och kysk, dess förtecken är att dela med sig, av sin
upplevelse, behovet att tala om för hela världen det man upplever. Men
egentligen är man en skygg varelse, som försiktigt närmar sig den som känslorna
är riktade mot.
Detta kommer livligt att bestridas av nöjesindustrin
och dess kunder, där tid är pengar och man ögonblickligen övergår
till grovhångel och horisontalläge. Det givmilda i passionen är
intresselöst och därför tolkas kärlek antingen i den kroppsliga utövningen,
som skulle vara resultatet eller i repliker där orden ”Jag älskar
dig” droppar som ärtor ur munnen på skådespelaren och skall ersätta
passion. Det är den industri som finns för att omsätta pengar och hjälpa
till att fördriva tiden, på samma gång som den schackrar ut oäkta känslor
för att ersätta det verkliga livet med en ersättning.
Det förfaller mig som ett ord för kärlek är givmildhet.
Begreppet kärlek är att giva och egenkärlek att ge åt sig själv.
Passionen sätts på prov inför sveket – det är alltid man själv
som blir sviken – och bara min stora förvåning att känslan försvann
lät mig ha tålamod nog att plötsligt inse att jag begärde av denna
andra människa något som jag inte själv gav – det totala förtroendet
– att leva hennes eget liv och att aldrig kräva, att aldrig schackra ;
det som fanns formulerat i skinnkepsens lag som ständigt måste gås
genom på nytt och borra sig allt djupare in i mig. Känslosmärta. Hellre
dör jag än avstår från mitt eget ...
Och
hela tiden frågan :
vad är en annan människa
vad är mina känslor
vem bestämmer över dem
vad är egentligen livet
