Marina Tsvetajeva.
1913
Éloge du temps
Chaussé des éxiles !
Cri strident,
et c’est parti
De toutes les roues en folie
Oh temps ! je suis distancé
Les chroniques et les amants
T’ont capturé… mais le sable
Har fångat dig... för mig rinner
Qui sécoule en murmurant…
Oh temps ! Tu me trompera !
Par les aiguilles de montre, les creux
Des rides, des Amériques
les nouveautées…la cruche est vide !
Oh temps, tu me duperas !
Oh temps, tu me trahiras !
En prostituée, tu laisseras tomber
La parure neuve… A nous une heure !
Les trains que l’on prend avec toi
vont toujours ailleurs !…
Car je suis née hors
Du temps ! En vain, sans raison,
Tu combats ! Calife d’une heure :
O temps ! Je te ferais faux
bond.
(fr
ryskan Nikita Struve)
.................................
till
själva kärnan
och djupa källa
i
arbetet – i sökandet –
och upprepa dess många namns
i
kärleken
initialer .
Långt
in i gångna dagars djup
Jag skulle odla kärleksdikt
till
deras orsak
med ådrors skälvning
till
grundval, rötter och motiv
där frihets lindar
rakt
in i hjärtat
blommande tillsamman.
Jag
famlar efter skeendets
I
dikt jag skulle visa dig
och
ödets trådar
hur rosor andas...
Att
tänka, älska, finnas till,
och
mynta, ängar, slåtteröl –
att
blicken klarnar
och åskans muller.
O,
om jag ändå till en del
Så
skänkte oss Chopin en gång
förmådde
skriva
som genom ett mirakel
en
dikt på åtta rader om
små byar, dungar, gravar
passionens
väsen,
skrivna som etyder
om
laglöshet, om synd
den verklighet som når oss nu
om
flykt och hetsjakt,
i lek och smärta
om
korta möten av en slump,
är inget annat än en sträng
om
armar, händer
.
på en hårt spänd lyra.
Pasternak 1956
L'Egyptienne
När vi i fjärran för första gången ser de tre perfekta formerna av pyramiderna på Gizehplatån ta form inför oss anar vi plötsligt att en symbol för vad människor under fyra tusen år
sökt bygga här, är ett tempel i form av en civilisation, ett tempel som bevisar harmonin i kosmos.
Det
är inte bara en kosmisk vision som visar sig när hieroglyferna, som
under re tusen års flitiga 
skrivare,
antecknat varje pensel och färgkaka, varje kopparmejsel och hacka, varje
ceremoni och sjukdom som använts när man byggt detta tempel som i
naturen omfattar hela Nildalen.
"Det faraoniska Egypten kan inte förenklas till en geografisk Stat bland andra länder. Det är ett av de centra som skapats av det Ursprungligas tanke ; det gamla Egypten visar sig vara som en Moder för västerlandets andliga tradition. Genom Egypten visar sig livets hemlighet som varptråden i vår förmåga att se och dess Tempels portar kan öppna sig för oss om vi önskar det, de dunkla naos kan sprida sitt inre ljus och sin innebörd för den som önskar göra sitt liv till en helig plats att bygga på. Här har fötts kungar, arkitekter, lärda och poeter.
Alla har haft tillgång till denna outtömliga skatt - symbolen." Så inleder Christian Jacq sin 'Sagesse égyptienne' och öppnar med det inför vära ögon något som vi aldrig trodde kunde existera - en generös mänsklig civilisation. Ipuy undersökaren var skulptör - en av de trettiotvå hantverkarna i Deir el-Medina vid konungarnas dal, på en gång präst som hans hustru var prästinna i gudinnan Hathors tempel, och hantverkare. Deras uppgift var att bygga templen i Egypten, att genom sin förmåga locka fram evigheten ur stenen i bergets hjärta, i naturens färger
och
genom hieroglyfens symbol öppna möjligheten för energierna att
förverkliga jorden, att föra den mot himlens evighet.
"Genom hieroglyfens symbol kan det ovetbara bli känt, det osägbara uttalas ; genom den uppväcks hemligheten av evighetens liv, som inte får förväxlas med ett evigt liv, en ljusets bild i tiden av en andlig verklighet som de gamla egypterna lär känna i ögonblicket.
Att söka det odödliga Egypten betyder att söka i sig själv och att lära det som i oss finns utom oss själva. Gud är i Människan, bekräftar de gamla texterna. Inte i den profana och begränsade människans, men i den allmänmänskliga människan, vars hjärta är farao.
Farao, den kungliga symbolen som ombeds att återskapa. Genom sången från den i djupa tankar försänkta harpsisten lär oss det gamla Egypten att det som inte finns ’här nere på jorden’ finns ingenstans. Det är här nere på jorden som människan skall likna guden därför att verkligheten var denna jord den andra som vi glömt."
Så som himlen öppnas
obeveklig
utan ålder
gammal, vis och ung
en lotus vid sin tinning
så som elden när - förtär
och längst inne glöder vit
i ögats skärva
som med sin reflex belyser
människans förnuft
och galenskap
kärlek
som i ständigt samma linje
följer
(inte vårens höstens växling)
Utan ständigt samma
(icke räta icke böjda) linje
Djup
oförstånd
förtrollning
färd genom universum
obevekligt
så som solen brinner
(så hade jag ändå inte alldeles fel )
