Åter

J A C K A N.

Den 5 Febr det enkla,

att ta sin uppgift  under armen

och gå vidare…

            Genuina stockholmare är ett eget släkte. Arvet, samhörigheten med miljön föder söderkisar, folk från Sibiriens utmarker, från Vasastan. Styrbjörn är från Kungsholmen och har väldiga skuldror och den böjda rygg som uppstår efter många lyft, ett rejält trubbigt ansikte, som levt ett liv. Styrbjörn anger tonen på luckan, en glad, lite spefull ton. Det tar för honom tre minuter att flytta sig från rullstolen till sängen, men han har tid, höfterna är smala mycken kraft har runnit ur. Mitt emot ligger Arne, eländets Arne, det tar honom en kvart att berätta eländets historia han levt de sista månaderna ; från valnötssvulsten till de sju timarnas operation där fyra läkare avlöst varann ; via hopplöshetens mörker, mot accepterandet ; genom detta rent fysiska faktum att allt rinner genom honom utan att egentligen stanna, han kan inte ens gå ned på markan utan att det börjar rinna utefter benet. Och Rune Forsell är rädd för sitt ingrepp, men håller god min. Detta som sker med människor när tillvaron blir ifrågasatt, det märkliga att så mycket förut dolt stiger till ytan.

            Jag fladdrar likt en privilegierad och självupptagen fjäril med guldkantad vingar i denna lucka. Mellan sju och halv elva sitter jag i dagrummet och skriver på detta som nedan är beskrivet, för kanske sjätte gången skriver jag och skriver om, sen lägger man mig med dropp mot uttorkning.

            Så nästa dag när jag jagas iväg från samhörigheten med dem som lever med innehållet uppe vid ytan är jag fråntagen detta, som inte är en grå vardag utan den ljuspunkt, där vinden vågen, stjärnan, fågeln talar genom den trolösa poeten och Styrbjörn kommer sakta rullande mot mig med – ja vad? en fråga i sina ögon. Så vrider han sig plötsligt bort och hela den väldiga kroppen nästan utan fortsättning börjar skaka. *Förlåt’, nej inte förlåt Styrbjörn. ’Jag är så olycklig!’ hur skall jag kunna förmedla detta ? bråkdelen av en sekund öppnar du dina känslor och hos dem sitter alla dina frågor, hela salens frågor, drömmar, önskningar, men bara denna öppning förhindrar din bitterhet, får dig att se vad du har – inte bara en kropp som går mot sitt förfall utan i den – en spefågel.

…är det svåra ;

tack systrar på Ersta för er insikt

att människan har värdighet i sitt förfall

30 januari 1993.

            Hon går alldeles rak i ryggen och den figursydda halvlånga jackan lever ett eget liv i hennes gång och varje skiftning, varje litet omärkligt fall, varje rörelse i detta stoff skriker : jag är stolt, rör mig inte, jag kan bitas. Och varje skiftning, varje litet omärkligt fall, varje rörelse i detta stoff är en skalpell som skär snitt i hans medvetande och ur varje snitt droppar blod och varje droppe viskar hotfullt : omöjligt, med dina händer kan du inte livet taga. omöjligt. Och jag vänder mig om och säger ”snyggt” och hennes gest för undan det :

förmiddag, måndag.

jag är sju dagar gammal med skräcken inför det okända det, som inte längre är min mammas mage, det förstenar mitt inre, men allt detta släpper sakta allting är okänt farligt men undran tar uppmärksamheten och tycks fladdra kring i rummet i tomrummet kring mig; jag känner närvaron av en annan varelse där jag ligger i den lilla korgsängen men sitt förhäng ( som Peter legat i, som Ulf, som Johan, som Björn och andra oräkneliga kusiner och syskon sedan legat i) och närvaron kommer närmare och jag ser första gången ett par ögon och jag förstår utan att tveka att det är en varelse som jag och denna närvaro förmedlar till detta obekanta fladder som jag är upphov till att det skall taga plats i mig : hur skall jag någonsin kunna beskriva det? jag vet en sak det är jag som tagit plats i mig.

   Detta jag, som då för första gången betraktar detta sitt liv, för så måste man väl förstå, ser in i dessa ögon en bild av sitt liv, eller en del av sitt liv, i varje fall en punkt där ensamheten inte är total, därför att där finns en möjlighet att vara helt sig själv (inför denna bild). Och andra kommer med tiden att ta plats i denna bild.

den 9. februari natt.

Tiden har ingen ordning, det är något vi inbillar oss

    mitt jag har ingen ålder, det sprang likt Pallas Athenae ur Zeus panna i full rustning med spjutet i sin hand. Vad har hänt? En inre visshet har bara fått bekräftelse i yttre erfarenhet., men erfarenheten talar ju bara om för oss det vi redan visste. Jag är despot eftersom jag redan vet allt och mitt högmod låter sig inte förbluffas av att människan kan gå på månen varför skulle hon inte också kunna det? och vad gott har det tillfört henne utom att nyfikenheten åter fått uppleva sin besvikelse; förstå mig rätt naturligtvis är det absolut nödvändigt för människan att gå på månen.

    och det är nu den andra dagen i februari och jag fortsätter tankegången från den åttonde : andra kommer att inta denna bild - vem är en annan? I livets monotona kronologi förälskar man sig och använder på ett otillständigt sätt ordet kärlek man gifter sig och ingenting tycks ha med det andra att göra det är pusselbitar men de tillhörde olika pussel, men man säger sig att när man väl samlat hela bunten skall det väl bli ordning.

det är nu fjärde

februari - klockan är 02.32 och i mitt mellangärde förs ett i spetsen glödgat spjut till vilken är kopplad en högspänd likström som i blodet leds ut genom benen och efter sin passage försvinner - gud vet vart. Säger Jago, förfärad, avvisande, eftersom det är just detta han vill framkalla hos Othello :

’Svartsjukan ers nåd akta er för den

det är ett grönögt vilddjur,

som - på lek - sitt offer plågar...´

men detta var bara en gissning, man vet inte alltid vad som är bevekelsegrunden det kan ju vara något helt annat ingenting är mer ogenomskinligt än jag...

    borde det nu inte funnits någon som frågat detta jag vart han var på väg; precis som någon borde frågat Bezdomnyj, när främlingen får honom att säga : ´han är förstås i Moskvafloden´. Men det fanns ingen i gränden, den var tom.

   och till och med i detta ögonblick, just nu, när du läser detta vägrar han att lyssna och med en vansinnig envetenhet glimmande i ena ögat, under det att det andra - där det kanske ännu finns ett uns av förnuft - försiktigtvis är slutet, rusar ned mot sin moskvaflod ´jag glömde fråga professorn vad schizofreni är´. se framför allt upp med utlänningar.

    men ingenting hjälper, inga resonemang, inga försök att överföra den högspända strömmen till nervositetens trygga famn : till det väntande operationsbordet, inte försöket att säga sig att varje operation kan misslyckas du kan dö : detta känns bara som en befrielse.

februari nio halv ett em.

men hitintills var det en lång resa, där jag hade några kartor skissade av Dostojevskij av Tolstoj, Bonnard och andra som färdats efter sina egna stigar, Lotta, men som naturligtvis inte ens haft anledning att peka ut vilket som var norr. Man måste rita egna kartor, det vet man ju och man måste när man kliver omkring i detta landskap, som för mig är helt verkligt hitta nya innehåll, därför att sjö är inte bara en sjö (det är inte Kocktorpsjön eller Taj Mahal) det behövs en helt ny ordbok :  orden är garnityr till det som sker. Ord är etiketter på verkligheten - jag kan inte indelas i etiketter i klasser och upptäcktsresan den är min, den gör jag för mig själv, alldeles för min egen skull,

            men upptäckten vill jag basunera ut!

DESSA VILDA ÖGON....

klockan är nu 04.47 den fjärde februari, nu är också nu...

och plötsligt kopplas min högspända ström av : jag ser dessa vilda ögon, svarta och ovan dem spretar ljusröd luggen åt alla håll (och varför denna blick när man bara skall hämta beställningsblocket) och jag blir på en gång alldeles lugn, som ett annat tamboskap.

  VARFÖR? Varför ger mig denna blick, en bråkdelen av en sekunds blick, i vilken jag sedan i lugn och ro kan läsa, varför skänker mig den ett lugn?  

 Jag kan minnas nätter när jag går långa vandringar med kroppen sluten i en förtvivlan utan utgång där denna oförklarliga längtan är ett svart hål som smärtar så att det blir en njutning tar andan ur mig vrålar ur mig med sitt försök att fylla mig med mitt innehåll med frågan och svaret på en gång längtan - efter vad? det ogripbara

 som varje gång jag har förälskat mig, friat gift mig, i varje liten grop med andra sökt försökt att mästra denna försegling där allt skrämmande jag är despotisk självupptagen kantig inte minst sentimental men aldrig mött den som svarat mot mina överdrivna krav då ser jag ett par vilda svarta ögon lika oförsonliga som mina, lika bortskämda, utestängande ständigt försvarsberedda och detta just detta gör mig lugn

  och för stunden är det nog

Ingenting kan göra så ont som kärleken det vi begär av en annan människa och det vi vill ge henne.

 falkarna flyger i jämnhöjd med bilen och dyker plötsligt ned i dalen där något litet djur rört sig - Donibane lohitzun man ser gränsen till Spanien i fjärran. Snö både utanpå och inuti pjäxorna.

Home