Åter

   Om människan

   Den allt överskuggande fråga är om människans ansvar som enskild människa. Antingen har människan inte ansvar för sina egna handlingar [gärningar] och då kan man aldrig vänta sig att hon visar det, utan kommer alltid at skylla på något – någon annan –däremot om det är till hennes egen fördel alltid hävda att för det tar hon ansvar – eller har människan ansvar för sina handlingar [gärningar] och då har hon också ansvar för dem alla. Ansvar betyder inte att ställas till svars för, då skulle mänsklighetens tillvaro bestå av en enda stor rättegång, 

   Moral är ett tomt begrepp som saknar innebörd. Vem är den sedliga handlingen riktad mot, vem skall bedöma om den är rätt eller fel ? Skall den mätas av våra vetenskapsmän till utsträckning eller vikt ? Moralen förändras med tiden, så mycket vet de – men var är det högsta måttet ? Vetenskaperna försöker förgäves fånga in våra gärningar och moralfilosoferna försöker att dra en rät linje från förr för att lägga ut den in i framtiden. De vet att linjen kröker sig och att de misstar sig. Men de bryr sig inte – ju större krökningen är – dess längre finner de sig från verkligheten. Vad är egentligen girighet, när hela civilisationen grundar sig på girigheten som norm. Filosoferna ger människan statistiska egenskaper ; statistiken kan inte ens ge en linje i det som redan skett. Bryr sig vetenskapsmännen om det ? Erkänner de att de ingenting vet ? Nej.

   Men vetenskaperna är inte uppbyggda kring någon grundläggande tanke ; pepparkakstillverkningen till människans välfärd sker med de maskiner som man har lyckats få ihop på grund av mekanisk skicklighet, men frågan hur de skulle brukas [annat än för tillverkarnas eget bästa] har aldrig blivit ställd. Att allt detta sker för människans bästa är hymleri som visar att man kastat sig i vattnet utan att kunna simma och nu anklagar första bästa. Återigen har ingen ansvar, återigen skäller vi på våra föregångare utan att erkänna att vi har dem att tacka för våra liv.

   Vi måste konstatera detta att våra politiker, som ännu inte visat färg och inte kommer att göra det, därför att vid en viss punkt kommer journalisterna att finna sin egen lögnaktighet att gömma och bakom den kommer man också att finna politikerna. Därför att allt vi vet om vår verklighet utom den personliga, är ett godtyckligt val av dem som tillåts att publicera sig. De ödesdigra frågeställningarna kommer aldrig att ställas offentligt. 

   Därför, men inte bara därför måste den enskilda människan, med andra ord var och en av oss ställa de frågor, som hon vet finns, men som den skränande offentligheten döljer, och i det larmet skall jag börja med Chuang Tzu som frågar "om vi låter oss ledas av inlärda meningar, vem skall då sakna ledning ?" om inte vetenskapen och politikerna givit oss några eviga sanningar som vi kan handla efter, måste vi inte då själva finna svaret på de frågor som vi aldrig undkommer ? "Vad finns de då för orsak att byta tankar om rätt och orätt med andra ?" Nej, hade vi bara en enda av dessa eviga sanningar, som politikerna låter oss ana att de handlar i enlighet med, då skulle vi med förtroende kunna överlåta makten åt dem. Men deras löften består av luft och andras arbete och de morötter med vilka man får åsnan att röra sig "tycken att följa på grund av inlärda meningar, sådana har ju även dårarna ; men åsikter som inte är egna är som att låtsas att det finns som inte finns. Metoden att låtsas att det finns som inte finns, kunde inte en ge en måttstock åt den helige ¨Yü." 

   Därför är min första rätt att avskaffa alla medvetna och omedvetna hinder för tanken de hindrar det mänskliga tänkandet ; varför skulle jag följa vetenskaparnas byråkratiska ordning och svänga till vänster så fort trafikledningen satt upp en sådan skylt. De skulle bara tro att de äger mig.

   Vi har sett ovan hur förrädiskt det är att börja sin tanke "mitt på", som kausaliteten och positivismen gör ; hur lätt blir inte den mänskliga byråkratins vetenskapliga system ett fängelse inom vars galler tanken far runt som en fängslad råtta, hur lätt blir inte tanken att 20 miljoner människor, eller 500 miljoner människor kan inte ha fel, som en strypsnara som gör att man inte ens vågar resa

sig?  Då anlitar man experten, eller forskningen som inte ger något svar, men har sluppit att själv ställa sig bakom det man vet sig vilja. Därför har den moderna människan inte någon egen vilja. Hon har sålt den för en pepparkaka.         

   [denna pepparkaka är den som mannen i ett källarhål använder för att beskriva det som vi alla vet att till slut gör människan vad fan hon vill på pin kiv, men det är säkerligen inte det som hon själv egentligen vill ; är inte detta källarhål som Platon beskriver "dit vi skall återvända för att söka hjälpa våra medmänniskor upp ifrån ; det notoriska missförstånd som våra postmoderna tänkare fastnar i när de inte kan läsa detta innantill, är ett utmärkt exempel på systemets inskränkning av tanken : Hedenius beskyller Platon för att inte vara demokratisk och inhämtade därmed flera poäng från den politiska korrektheten, även om det knappast kan tyckas vara resultatet av det som han skryter med att själv sitta inne med, nämligen kunskap]

   Från början : jag beskriver Universum som rörelse i vilket vår verklighet befinner sig – beskrivet som den verklighet vis uppfattar – ytterst som solsystemens och planeternas rörelse i förhållande till varandra och innerst accepterar den senaste teorin om kvantmekaniken som en vågrörelse. Uppenbarligen godtar vetenskaparna detta som beskrivning också av de fysiska kroppar som finns i universat.

   En närmare undersökning av begreppet rörelse (som vi alla är väl bekanta med eftersom vi uppfattar världen som rörelse ; visar att rörelse är ett föremåls förändring av läge. Men ett föremål kan inte bestämma ett läge, efter som det inte bestämmer något, alltså kan läge bara bestämmas som läge relativt ett annat föremål. Rörelse är en relativitet. Men enligt denna förutsättning bestå begreppet föremål, det vill säga "sak" i sig av en relativ lägesförändring ; vi har nått gränsen för människans nuvarande tankeförmåga. [men utan att nå den gränsen, kan hon aldrig utvidga förmåga ; sådant är det nu gällande läget i väst]. 

   Relativiteten rörelse är rumsfyllande, det vill säga rummet är uttryck för rörelse – alltså är tomrum exakt vad det språkligt utsäger en meningslöshet ; det är ett annat sätt att uttrycka den fysiska oändligheten. På samma gång förstår vi bara genom härledning, det vill säga begreppet rörelse – som är det enda vi uppfattar sinnligt [de tre rumsdimensionerna och tiden som är ett uttryck för [planet]rörelsen till exempel solens rörelse i förhållande till jorden.

   Det yttersta uttrycket för universum som fysisk närvaro är rörelse. Det innebär inte [annat än för materialisterna] att det är vad som ytterst existerar, fastän vi nu råkar på en språklig svårighet. Allting bortom den sinnliga världen har hittills varit tillägnat [för oss] den judiska gudspersonlighet, som också blivit kristendomens och islams Gud. Bevisar antalet tillbedjare genom åren (cirka 3000) att denna uppfattning är riktig ; även de som inte tror för ju en kamp för att han inte finns ! De likgiltiga kan inte ha annat är en inskränkande verkan på den mänskliga förmågan – jag lämnar dem åtsida under generad tystnad.

   Naturligtvis är tron på en Gud [eller flera] en tro, eller en övertygelse på samma sätt som tron på vetenskapen, eller Göran Persson, den har bara med verkligheten att göra som ett tecken på –  skall vi till att börja med säga –  människan. –  därmed är den också en del av verkligheten. Men vilken ? Det är en betydande och i vår förvirrade tid en svår fråga. Den här uppsatsen vill söka reda ut åtminstone några tilltrasslade trådar.

   Lite kan kanske klarna nu ; jag har kastat ut en del fördomar, eller heliga kor och begräsningar som är den postmoderna människans strypsnara fast hon ännu inte uppfattat det ; några tecken finns ändå nu på att syrebristen i det samhälle hon varit med om att skapa ger andnöd.

   Vi har [de som följt mig så här långt] brutit genom det materielistiska locket utan att slentrianmässigt kalla detta för metafysik ; bortom fysiken finns ingenting, språkligt sett. Naturligtvis ser vetenskapen att livet inte ligger i de molekylsamlingar som är levande : som du eller jag.

   * [det är faktiskt sant att vetenskaperna inte erkänner livet som annat än "evolution eller utveckling" bakom vilken man inte ens sökt finna en teori, ett annat tecken på att själva vetenskapen hänger i luften och söker sitt berättigande i instrumenttillverkning.]

   Vad vet vi av livet ? : att det ger upphov till en rörelse som inte är den fysiska rörelsen, som är återkommande [som energins oförstörbarhet], därför att den aldrig återkommer. Vi återför den rörelsen till det-som-inte-finns språkligt sett i nöd, men logiskt i hamn. Vi ansluter till den grekiska filosofin [som va en naturfilosofi] och dess mål att finna ursprunget eller archè som är källan.

   [Det finns en svaghet i det här resonemanget och det är följdfrågan : rörelsen leder till energin, som leder till materian som och så  vidare. Men jag måste nöja

mig ; för att flytta gränsmarkeringarna måste man först nå fram till gränsen. ]

    [… inte mindre dunkelt och svårbegripligt ät hans verk, vars själva titel är oöversättlig … trots detta är Tao-Te-Ching, den flitigaste översatta av kinesiska texter …nej, den här texten är representativ för principen i Väst som inte funnit Vägen till gränsen för att se över den :

Det Tao som kan nämnas

är icke det eviga Tao.

Det namn som kan nämnas

är icke det eviga namnet.

Namnlöst är det upphov till himmel och jord.

Med ett namn är det alla tings moder

… Tao är tomt

      men outtömligt dess verkan.

      Bottenlöst, ack, som väsendenas källa …                    ]

   Det Tao som inte kan nämnas … verkar i Tao [om man säger universum är Tao]

   Materian – det ständigt återkommande Tao – kan ha sitt ursprung som är detsamma som livet, som verkar i materian men inte finns som materia. Nyckelordet är "finns" – evigheten utmärker sig att inte finnas, att vara utan tid, rörelse eller läge.

Men ursprunget kan inte ha de egenskaper som det ger upphov till noterar Aristoteles, som också konstaterar att rörelsen är ytterst av det vi kan lägga märke till.

   Livets egenskap som vi kan uppfattad den är fortsättning, eller överlevnad. Livet regenereras ständigt, genom generationsbyte.

   Denna verkan i materian kan inte påverkas [annat än genom den återupprepning som finns i materian] eftersom källan för verkan inte finns där verkan finns.

   Ingen positiv – eller kausalt stödd – teori kan därför nämna något annat än hur livet verkar i naturen, eller – eftersom det aldrig återkommer – vad som skall ske, på annat sätt än att tvinga livet till återupprepning, människan undgår själva livet genom vanehandlingar som har upprepning till syfte – det visar sig att hennes handlingar som inte syftar till det oändliga stelnar i själslig skleros.

   Människan är på en gång en fysisk varelse ett objekt, och en andlig varelse – ett subjekt. Subjektet, som skiljer henne från de övriga djuren [som i princip har samma konstruktion som hon] är den allt överskuggande principen [förutsättningen] för begreppet människa. När människan söker undandra sig själva livets verkan betraktar hon sig som lägre än djuren, som aldrig undandrar sig livet. Det är inte som att söka rädda det individuella livet  ! Djuret kan inte vara ont, det är inte grymt ; djuret är en funktionell bärare av liv, vars egenskap som vi kan förstå är att överleva. Människan är däremot grym, eftersom hon genom sin funktion kan läsa sina handlingar och deras verkan och nyttja dem till egen fördel eller till livets fördel.

   Därmed faller all moral, som söker människans fördel, eftersom hon i egentlig mening är tjänare till livet. Denna insikt som funnits [och kanske finns] i andra kulturer är helt främmande för den postmoderna människan. Den hade ett rudimentärt uttryck i den så kallade ärligheten som ännu för omkring femtio år sedan var ett begrepp, men som ändå var till för människornas egen fördel och inte livets.

   Det finns vad jag vet ingen som helst studie med denna utgångspunkt.

Home