|
Koestler
skrev...
Koestler hade alldeles rätt när han erinrade om att Copernicus genom att placera solen i centrum för universum samtidigt sprängde dess gränser ; samtidigt kan man säga att det fanns ett utbrett behov i Renässansen att överskrida den gränsen och att föra in astronomin i den era utan gräns som de stora upptäkterna redan på andra områden hade förutskickat. Flera av de fria anarna under Renässansen hade redan insett och reflekterat över de dimensioner och sammansättningar som dessa framkallade. Den djärvaste av dem var Giordano Bruno från Nola.
I en bok med titeln 'Oändligheten, universum och världarna' skriver han 1554 :
"Vi vet väl att det finns ett oändligt fält, en rymd som omfattar och genomtränger allt. I det finns kroppar liknande våra. Ingen av dem befinner sig i centrum av universum eftersom universum är utan slut och alltså utan centrum eller gräns, även om dessa senare ingår i var och en av dessa världar, som befinner sig inom universum på det sätt som jag redan förklarat vid andra tillfällen, speciellt då vi har visat att det finns särskilda mittpunkter som kan fastställas och beskrivas, nämligen solarna ; kroppar av eld runt vilka alla planeterna rör sig, jordarna och vattnen, som vi kan se, sju planeter beskriva sin bana runt solen. På samma sätt har vi visat att var och en av dessa astrar eller världar som vrider sig runt sin mittpunkt förefaller att vara en helgjuten värld som med sin kraft behärskar att det som är synligt och med en förutsättning att bli en stjärna och få allting att röra sig runt omkring den så att den gäller som centrum för sitt universum. Alltså finns det inte bara en värld, en sol, men många världar som vi kan se lysa runt omkring oss, vilka inte längre befinner sig i en ensam himmel, ett enda sfäriskt innehåll ; att vår jord inte befinner sig i ett enda universum, en enda rymd en enda himmel. På det sättet nämligen att himlen, denna luft som sträcker sig utan slut även om den är en del av universums oändlighet inte är en värld eller en del av en värld. Men det är i den de befinner sig, tillflyktsorten och fältet där dessa världar rör sig och lever, där de korsar och får verkan i de skilda handlingarna i sina skiftande öden. Det är där de framställer, när och skyddar sina invånare och djur."
I dessa världar som hålls samman av sin orsaksbundenhet finns också vardandet eller tillblivelsen, inte inne i dem som ett annat av de orsaksbundna tingen utan som något som har förmåga att inverka på det orsaksbundna universum utan centrum och utan gräns men som inte tillhör den. Vi har kallat detta liv. Från renässansen och till vår tid har människan genomsökt universum från det minsta till det största och inte funnit annat än kausalitet, lahbundenhet. Med sitt förstånd kan människan inte förklara annat än ett universum och för att förklara ett annat i oändligheten måste hon skaffa sig en ny världsbild genom ett nytt centrum i oändligheten men hon kan aldrig förklara hur det är som saknar gräns och inte heller en värld utan mittpunkt.
Därav följer att det som vi kallar liv, som inte tillhör den fysiska världen utan slut, bör finnas i en annan verklighet vars egenskaper vi kan antaga saknar de som den fysiska världen äger rörelse och rumslighet, det vill säga dimensioner. Vi kan inte närma oss detta annat än en kort bit med vårt förståndsom stöder sig på den rumsliga erferenheten, men eftersom vi också är delaktiga i livet, äger iakttagelseförmåga och minne, bör vi också på det sättet kunna närma oss den större verklighet som vi alla anar men inte förmår nå fram till.
Denna strävan efter det vi vet finns - livet - men inte förstår försöker vi uttrycka genom konsten, som då för människan blir det viktigaste.
|