|
Den centrala frågan för Bruno i hans filosofi är att göra klart vad världsalltet
består av och dettas förhållande till Gud. För att förstå
denna filosofi använder vi oss av de ramar som ges i De la Causa
av flera orsaker. För det första den att De la Causa är Brunos
mest filosofiska verk, det som tydligt innehåller alla förutsättningarna
för de slutsatser han dragit, enskilda eller innefattade i hans övriga böcker.
För det andra vill vi inte göra en konstruktion som är tillverkad för
att tillmötesgå vårt eget behov av klarhet och som inte ger en trogen
återgivning av av Brunos form och ande. Det är slutligen för att vi på
samma gång som denna lilla studie ger en oavkortad översättning av De
la Causa, som tillåter läsaren att följa Brunos egna uttryck i sin
ursprungliga form, i sin genialitet och sina rika möjligheter men Ack! även i sin ängslande förvirring.
Sålunda inför vi inom ramen för De la Causa de
filosofiska idéerna från hela verket utan att dölja någon av dess svårigheter.
Vi anser detta vara en försiktig metod och mer saklig än den som innebär
att vika ihop Brunos tankar för att passa in dem i våra egna ramar. Vi
skall bara påpeka en förändring, att vi först talar om materian i stället
för själen för att undvika att upprepa oss. Den ändringen berör inte
Brunos egen framställning. I sin religiösa uppfostran har Bruno erhållit
tanken om en oändlig Gud, första orsak och förutsättning till allt det
som finns. Detta är hans postulat¸ hans påstående.
Däremot bör tingen i universum, mängden och
skiljaktigheterna mellan dem ha en orsak och en förutsättning. Mångfalden
är inte själv orsak och har behov av att föras tillbaka till en orsak
och en förutsättning därför att ”allt som inte är ursprunglig
förutsättning
eller ursprunglig orsak har förutsättning och orsak”. Med förutsättning
menar Bruno det som en sak är bärare av genom sina beståndsdelar.
Orsaken är det som ett ting framställer. Men å andra sidan lär
Aristoteles fysik om naturen, som då är påbjuden och tjänar som grund
för alla diskussioner, att tingen är sammansatta av materia och form.
Materian och formen finns i föremålet och är dess förutsättning.
Betyder det att denna bestämda materia och denna givna form av ett föremål
är de verkliga förutsättningarna för det föremålet? För Aristoteles
är det föremålets substans; för Bruno är det bara något tillfälligt
som råkat hända och att man måste söka substansen någon annanstans. När
man funnit de verkliga förutsättningarna för de olika sammansättningarna
frågar man sig vad orsaken kan vara och i vilket förhållande de står
till förutsättningarna. Denna filosofi ställer alltså helt naturligt fyra
frågor; den om materian; den om formen; den om orsaken
och slutligen den om enheten; förhållandet mellan orsaken och förutsättningarna.
I.
MATERIAN Förnimbara väsen är en grundläggande förutsättning.
Men hur skall man kunna nå fram till denna materia? Bruno utgår från Platons, Aristoteles och
Plotinos analyser men kommer fram till ett motsatt resultat. Han gör en jämförelse
mellan materian och konsten: ”Här är en konstart, snickarens; till
alla sina produkter använder han samma ämne: trä..” På det sättet bör
naturen som liknar konsten använda en materia för sina ingrepp, Materian är alltså det absoluta ämnet som kvarstår under förändringen
och som till sitt ursprung är utan särskild form. Bara det att, till skillnad från Platon,
Aristoteles och Plotinos, är Brunos materia som det absoluta ämnet som
bildar föremålet inte ett icke-vara. För Bruno är det tvärtom en förutsättning
för att vara. Den är skäl till föremålet. Materian ”bör man inte
betrakta som något inbillat… utan som något mycket beständigt, till
och med som det mest beständiga i naturen; hos de naturliga föremålen
de som hela tiden finns kvar finns i själva verket ett okänsligt ämne
kring vilket skiftningen hos formen uppstår. För Aristoteles och Aristotelerna är de förnimbara
kropparna en sinnlig verklighet eftersom
de har en form, utgör en substans, en förnimbar verklighet; medan den
ursprungliga materian bestäms av ett lågvärdigt icke-vara. Bruno vänder
på termerna: de sammansatta är övergående; de kan inte ha större
verklighet än den bestående materian. Materian är denna ”sak av
vilken alla sorters natur är framställd”. De sammansatta är av den
materia som hos Aristoteles de tillfälliga
är för de enskilda substanserna: ”Och jag tror säkert att den
enskilda formen finns på ytan av materian, så som den tillfälliga
formen finns på ytan av den sammansatta substansen. Alltså den uttryckta
formen har mindre aktualitet i förhållande till materian, på det sättet
som mindre aktualitet har i förhållande till det sammansatta.” Brunos materia är evig och bestående och kroppens
försäkran. För Aristoteles sugs materian upp av en form som av en verklighet och
en fullkomlighet: ”underkastad begäret, det är materian.” För Bruno
gäller motsatsen : ”som kan ge något fördärvbart av något evigt?”
Om det är så, om materian inte är enskilda föremål,
inte någon form, ingte något vara och ändå innehåller detta, bestämmer detta och frambringar allt detta; om materian
inte är kropp, betyder det att den inte i sig bär någon särskild
bestämmelse.
__________ Bruno, som gör materian till
ett ämne utan dimensioner, vidhåller samtidigt att kropparna inte är
delbara i oändlighet, att de består av samma atomer på olika sätt
sammanfogade, alltså att materian är formad av atomer och den är
kroppslig. Finns det en motsägelse? Vi skall snart se det. I varje fall
finns det helt säkert svårigheter. Bruno hade inte något behov av atomer för att sätta
samman sitt system och i fortsättningen blir man alltmer övertygad om
detta. Emellertid ligger förmodligen i böjelsen att ta med atomerna
behovet att opponera mot Aristoteles. Av det som vi har nämnt har vi förstått att
Bruno bara träder fram i sin motvilja mot Aristotelse och skolasterna.
Det är tror vi orsaken till att vår författare har med atomer. Aristoteles framställer en värld som å ena sidan
är avslutad och å den andra är delbar i oändlighet: avslutad däruppe,
oavslutad därnere. Bruno skall göra tvärsom; han placerar det avslutade
därnere och det oavslutade däruppe. Hans Världsallt är oändligt,
sammansatta av oräkneliga världar och gjort av atomer vars delbarhet har
en gräns, därför att: ”När man lägger samman, säger Bruno, jord
till jord, tal till tal, kommer man aldrig till slutet. Men när man delar
tal med tal, jord med jord bör man komma fram till en monad, till en
atom.” Brunos atomism är inte sådan som man har föreställt
sig den och så som man ännu föreställer sig den, ett tillstånd i hans
filosofi: slutet. Atomismen är en idé som finns i alla Brunos böcker.
Om han har strukit under den särskilt i De Minimo, är det för
att den boken behandlar skilda minima. Men uppfattningen av atomen
finns överallt, på samma sätt som hans vision av en pantheism alltid är
närvarande. Behöver vi SE det skrivet? Se här: De la Causa: han erkänner öppet att han
utgick från Demokritos syn på atomen i reaktion mot Aristoteles och att
det först är senare som han förbundit den med en intelligensen. De l’Infinito: ”Vi befinner oss i ständig
förvandling; det innebär att i oss ständigt tränger nya atomer
och från oss avgår de som vi tidigare tagit emot. Sålunda fogar sig
till spermiet atom till atom i kraft av själens allmänna
Intellekt… formar sig och får kroppen att växa när strömmen in av
atomer är större än utströmningen; och sedan är kroppen i ett särskilt
tillstånd när strömmmen av atomer in, tas ut av strömmen från; och
slutligen avtar den när utströmningen är större än tillströmningen”
… Mordentius et de Mordentii circino:
”Varken på något naturligt eller något konstlat sätt kan man genom
division nå fram till oändligheten” Lampas triginta statuarum. ”Atomen är en substans som är fysiskt odelbar i
vilken man finner den yttersta upplösningen, verklig och materiell av
kropparna. ” Centum et viginti articuli De Natura et mundo
adversus peripateticos och i Acrostismus Cameraecensis adversus
peripateticos: “Fysiskt sett kommer det aldrig att vara så att
innehållet, vilket det än är, kan vara sammansatt av odelbara (menar
han inte delbara?)… hur skulle saker som avslutats olika kunna förvandlas
till lika genom division i det oändliga?… det är av corps minima
som alla kroppar är sammansatta av. Articuli adversos mathematicos, Pragae,
1566: “Såväl som genom naturen som genom konsten går upplösningen
(av kroppar) inte till oändlighet. Det som inte har figur har inte
minimum; ty delen av vilken sak som helst är figur. Den första och
minsta är cirkulär. ” De Monade, Farnkfurt 1591: ”Man går inte
ned till intet genom oräkneliga tal. Enhet av en sort (bestämd),
det är vad som föregår mångfalden”. Under hela Brunos karriär möter vi atomen och
anledningen till det måste vara att denna karriär har varit en oavbruten
kamp mot peripatetikerna, en strid ur vilken hans filosofi uppstått. Det
är därför som vi inte kan ansluta oss till Toccos uppfattning och de
kommentarer som följt den vägen. De sammansatta utgörs alltså av enkla element.
Atomen är i verkligheten ett substrakt av alla ting, det första
elementet av vilka de är sammansatta. ”Det är med dessa ting som med
bokstäverna och accenterna är i förhållande till orden eller punkterna
är till bokstäverna.” Verkliga och enkla har atomerna en yta hur liten
den än är och en särskild form. Denna form är sfärens. Atomerna som
alla kroppar är sammansatta av är alltså alla sfäriska i motsats till
Demokritos och Lucretius atomer som har diverse former. En annan egenskap
hos atomerna är den att vara ogenomträngliga i förhållande till
varandra. Kropparna rör vid varandra med sina yttersta delar men tränger
inte in i varandra: ”Den ena kan inte tränga in i den andra på något
sätt. Också diamanten som förefaller oss så hård är sammansatt av
atomer skilda åt av tomrummet”. ____________ På ett sätt okroppslig materia; på ett annat sätt
materia bildad av atomer, det vill säga elementära odelbara kroppar. Är
det möjligt att häva motsägelsen? Om man inte vill erkänna att Bruno för
fram en avgörande brist på sammanhang måste vi finna lösningen till
denna svårighet i logiken hos hans filosofi. Här är det antagande som vi föreslår: det att
den absoluta materian hos förnimbara kroppar, underkastade dimensioner,
utan att innebära någon dimension, äger en förutsättning som är mer
verklig än atomen, ett steg djupare ned i väsendet. Atomen skulle då
vara det första fysiska uttrycket för materian, på det sätt som ett
annat steg skulle innebära att de fyra elementen är uttryck för atomen
och i ett annat de förnimbara kropparna ett uttryck för de fyra
elementen. I en passus av De la Causa skriver han:
”att man utan att missta sig eller ådra sig någon motsägelse kan
yttra sig på olika sätt.” Och tillägger att man lika gärna kan utgå
från Aristoteles fyra element eller Paracelsus fyra temperament, från förnimbara
element eller ännu bättre från materian som En, den allra högsta av
hans förutsättningar. Den här passusen innebär att man kan betrakta
materian på olika nivåer; den är på samma gång absolut föremål och
utan kropp, atomerna, de fyra elementen , de sammansatta kropparna
beroende på från vilken höjd man betraktar dem; men ur alla dessa
synvinklar är den djupaste den av materian som en och absolut. Ytterligare, i De Minimo, opponerar han sig
mot Demokritos när han framhåller vid sidan av atomerna en materia som förenar
dem och omfattar dem; han är inte nöjd med tomrum och atomer; det måste
finnas ännu något som ger sammanhållning och verklighet åt de senare:
”beträffande oss, säger han, tomheten och atomerna räcker inte; det måste
finna något som fäster dem vid varann.” Det är sant att Bruno i De Minimo vidhåller att
minimat är tingens substans. Men det minimum det handlar om är
metafysiskt; det är Gud i vilken minimum och maximum sammanfaller. Och
atomen? Det är också ett minimum, men fysiskt; det gäller bara i
kroppsligt hänseende och mångfaldigt: ”För dem som tar kropparna i
betraktande är kroppens
substans en kropps minimum, det är atomen.” Enligt vad vi anser har Bruno fusionerat Plotinos
materia och Demokritos atomer, med den skillnaden att han till den förra
har givit en djupare verklighet än åt den senare och därmed motsatt sig
både Plotinos och Demokritos. Materia är okroppslig; den uttrycker sig
genom möjligheten till utsträckning; den initiala formen till detta är
atomerna. Och det är för övrigt, eftersom den är okroppslig i sin
djupa verklighet, som materian sammanfaller med Anden, som vi kommer att
se. II. FORMELL FÖRUTSÄTTNING Alltså, en materia som innehåller alla former,
men inte äger någon form; en materia som innehåller alla kroppar utan
att själv vara kroppslig; det är den första, grundläggande förutsättningen
för tingen. Men Bruno finner en andra förutsättning för dem: den
formella förutsättningen. I en passus som redan citerats erkänner han
att han först hade utgått från den rent atomistiska synpunkten, men att
han i fortsättningen hade funnit: att det är nödvändigt att erkänna
två sorters substans, den ena som är form och den andra som är materia
eftersom det är nödvändigt att det finns en mycket påtaglig handling i
vilken alltings aktiva kraft finnes, och även … ett ämne i vilket det
finns inte mindre alltings passiva kraft; i den ena finns kraften att göra
i den andra kraften att bli gjord”. Alla varelser är i själva verket försedda med
liv, de oräkneliga världarna och de minsta objekten. Hela universum
betraktas av Bruno – liksom
Platon och Plotinos, som ett djur. Ett oändligt djur som inte har något
bestämt utseende och som i sig innehåller allt det som har liv; och han
bekräftar att inte bara universum och mångfalden av världar har liv,
men också som hos Plotinos, alla enskilda föremål. Alla former av
naturliga ting har en själ. All ursprunglig verkan är tecken på en
allomfattande själ, förutsättningen för alla själarna. Vad är världens själ? För Plotinos ”förmedlar
den livet till alla delar av universum. Det är genom sin odelbara enhet
som den styr allt med vishet”. Så är det också för Bruno. Den är förutsättningen
för materians organisering; den är verksamheten som skänker rörelsen
och livet och den är på en gång den eviga och vidhållande förutsättningen
ur vilken själarna härleds: ”Vi har en inre, formell, evig och vidhållande
förutsättning”. ”Den andliga substansen är inte mindre gällande än
den materiella”. Denna själ är inte en fullkomning av kroppen, en
enteleki. Den är källa till de särskilda formerna; den är den
produktiva orsaken till det bestämda och det sammansatta. ____________ Världens själ, som organiserar materian, smular
inte sönder sig själv i de delar som den förvaltar. Den är helt och
fullt överallt. Detta begrepp är inte nytt: Plotinos skriver: ”Man
kan inte förneka att själen, även om den är en och unik, kan finnas i
varje del av kroppen samtidigt. Det är genom sin mångfaldiga enhet som
den förmedlar livet till alla delar av universum. Det är genom sin
odelbara enhet som den styr allt på ett vist sätt.” I Enn. jämför
Plotinos denna odelbara och allomfattande kraft i allting med en röst som
i sin helhet kan höras i varje punkt av universum. Bruno tänker inte på något annat sätt: ”Denna
form förstår jag som om den fanns i alla tingen”. Och samma form
”fast formande i ämnet, skiljer delen från det hela, skiljer sig inte
i delen eller i helheten”, det är också bilden av en röst som han
framkallar för att förklara sin tanke. Likadant i De Minimo betraktas världens
själ som en odelbar förutsättning överallt närvarande: ” Totusque
hinc undique fusus spiritus”. Och ytterligare: själen är ”helt och hållet
i allt och i delarna, som en röst”. II ORSAK.
– SJÄLEN OCH INTELLIGENSEN Vi har sagt att tingen har orsak och förutsättning.
De förutsättningar som alla varelser är uppbyggda av är materian och
själen. Och han tillägger att orsaken som förverkligar dessa varelser
som styr deras utveckling är Intelligensen. Bruno skiljer alltså tydligt på Intelligensen och
Själen. Det här vill mannen från Nola: ”att det är en Intelligens
som till varje varelse ger det som av Pythagoréerna och Timeus kallas:
det som ger formen; en formell och förutsatt Själ som blir och ger
upplysning åt alla ting … en
Materia av vilken alla ting får sin form” Det är sammantaget
skillnaden mellan arkitekten och timmermannen: ”På samma sätt som
Intelligensen förstår allt i allt, verkar Själen i alla ting”. Å
andra sidan uppfattar Bruno i Intelligensen de tre aristoteliska
orsakerna: effektiv orsak, formell orsak, slutlig orsak (causa finale). Den gudomliga Intelligensen betraktad som effektiv
orsak, är arkitekten som ger åt saker deras ritning, deras samklang,
deras ordning: ”För oss, skriver han, heter den: den inre konstnären
eftersom den ger form åt materian och ansiktet innanför, som i det inre
grodden eller roten, får stammen att komma fram och utvecklas…” (utför
allt); Intelligensen är drivkraften som framställer saker i det inre av
materian och som belyser dem: ”… mycket riktigt, Intelligensen framställer
och Anden ger liv. De framställer, verkar och lyser upp från det inre
(av materian). De bildar konstnären som verkar, inte omkring (circa)
materian men inne i materian och i naturen. Det är den effektiva orsaken Betraktad som formell orsak är
Intelligensen, ritningen, på sätt och vis förutbestämd, efter vilken
den effektiva orsaken styr varelserna; ”Eftersom varje drivkraft som
handlar efter de intellektuella reglerna inte beslutar att handla annat än
efter en avsikt, kan inte denna avsikt förklaras annat än genom
uppfattningen av en idé och denna i sin tur är inte annat än formen på
saken som skall framställas. Följaktligen bör detta Intellekt, som har
förmågan att framställa alla sorter och få dem att gå vidare, med en
så beundransvärd arkitektur, i kraft av materian i handlingen, i förväg
innehålla dem på ett visst sätt formellt, utan vilken drivkraften
skulle kunna fortsätta med sitt verk, på samma sätt som det inte är möjligt
för en bildhuggare att göra olika statyer utan att förutse deras skilda
former. Uppenbart är detta en platonsk tanke. Hos Plotinos
till exempel är begrundandet av idéerna drivkraften, ”därför att den
drar inte ur sig själv det som den inte redan har någon uppfattning
om.,”. En tredje aspekt av Intelligensen är den slutliga
orsaken. Den slutliga orsaken är som för Platon, förutsättning
för fullkomnandet. Men hos Bruno består denna fullkomning i att evigt
aktualisera alla i evighet möjliga former. Den gudomliga Intelligensen
har till uppgift inte bara att framställa (effektiv orsak) och att framställa
i enlighet med en plan som är förutbestämd, men att dessutom framställa
allt det som den har förmåga att göra. Intelligensen är med andra ord den sanna orsaken
till varelsernas oändliga rikedom, till deras oräkneliga enskildheter,
till deras skilda skillnader. Materian och Själen,
bestående och eviga förutsättningar
hos tingen, vilar bestående som vad de är i alla ting. Vad är det som
bestämmer skillnaden hos allt? Det är denna Intelligensens egna
egenskap, i det inre av materian som förverkligar alla dessa möjliga
former. Man kan se att det mellan materian och formen finns
grundläggande principer, ett ömsesidigt förhållande som gör att båda
två bör medverka i framställningen av formen hos det enskilda föremålet,
och att det inte är varken den ena eller den andra som avgör
enskildheten. Det är Intelligensens uppgift som slutlig orsak som därigenom
tillkommer den. Denna framställer oändligheten av de former, oändligheten
av de olikheter som materian förmår. ________________ Intelligensen finns alltså inne i materian. Det är
den som är den effektiva orsaken och mönstret för alla ting. Vilket är då förhållandet mellan Intelligensen
och Själen? För Plotinos är Intelligensen en verklighet som är högre
än själen; den frambringar Själen i sin fullhet, utan att förändras
eller påverkas. ”Det som alstrar är större än det som alstras”.
Denna hierarki finns inte för Bruno; Intelligensen och Själen finns på
samma plan; den ena är inte förmer än den andra, men en funktion av den
andra: ”Formen är identisk med, på ett sätt den förutskickade
effektiva orsaken; därför att intellektet som är förmåga hos världens
Själ har bestämt effekten närmare till alla naturliga sakerna. Och för övrigt ” menar jag att den fysiska
effektiviteten i Universum, som är det allmängiltiga
Intellektet, den första och viktigaste förmågan hos världens Själ. Den allmängiltiga Intelligensen och världens Själ,
även om den har analoga funktioner med hypostaserna hos Plotinos, så är
de inte som dessa hypostaser på skilda nivåer, men på samma höjd, som
två förmågor med en och
samma andliga verksamhet.. I själva verket använder Bruno utan åtskillnad
den ena eller den andra termen. Skillnaden som han har presenterat är en
skillnad i skäl eller funktion, inte skillnad i substans. Det finns alltså bara en
formell förutsättning, Själ eller Intelligens, som understöder och som
framställer alla enskilda former i Materians sköte. ------------ Förhållandet mellan Intelligensen och Själen hjälper
oss att förstå förhållandet mellan de individuella själarna eller
formerna och världens Själ. Hos Plotinos framställer världens Själ, även om
den är allt och finns överallt, bestående individuella själar och dess
enhetlighet utesluter inte existensen av verkligheter som är likadana:
” Dess väsen förblir detsamma, samtidigt som den finns närvarande i
en mångfald av själar”. Vi har slagit fast inför analogin i termerna att
Bruno har hejdat sig vid den idén att de individuella själarna skulle
bestå samtidigt med världens Själ. Vi har givit texter där Bruno
skulle finna en själ i hjärtat på djuren eller i växternas rötter, om
den här passusen i De Minimo: ”Det är genom den individuella
substansen som vi vet vem vi är; denna själ som kring ett centrum
utvecklar och omsluter atomerna”. Bruno använder ofta ordet substans eller
individuell själ för att använda sig av det antagna språkbruket, men
denna individualitet har inte bestående verklighet. I samma kapitel i De
Minimo, skall han säga att man inte får frukta döden som ett förstöring,
därför att varken Formen, inte heller Materian kan förgås. Det som förgår
är en särskild sammansättning. – På det sättet är odödligheten försäkrad
opersonligt och utom den sammansatta individen, tack vare evigheten och oföränderligheten
i de två grundläggande förutsättningarna hos alla varelser, den
materiella Förutsättningen och den formella Förutsättningen. I De la Causa finner vi exakt samma inställning:
”varken kroppen inte heller själen bör frukta döden, därför att
lika mycket Materian som Formen är eviga förutsättningar”. Frågan om förhållandet mellan de enskilda själarna
och den allmängiltiga Själen eller Formen visar sig på samma sätt som
frågan om förhållandet mellan de enskilda kropparna och den allmängiltiga
Materian. Enskilda Enkla former eller själar är tillfälligheter av världens
Själ. Bruno befinner sig i motsättning till
aristotelerna som försäkrar att själen är kroppens fulländning. Men
Bruno hävdar att den enskilda kroppen inte har någon tillvaro i sig. Det
är en substantiell Form men den är inte samma som peripatetikerna. Den
substantiella Formen det är världens själ och de enskilda själarna är
de enskilda uttrycken och inte substantiella (väsens-)framställningar av världens Själ.
Man kan gärna betrakta denna ur en individuell synvinkel och rakt genom mångfalden
och enskildheterna hos varelserna; men i sig är den oföränderlig och äger
bestånd i egenskap av formell verklighet. För att sammanfatta finns det
bara två eviga och verksamma förutsättningar: Materian och Formen; alla
kroppar och alla själar är övergående uttryck för dem. IV. ENHETLIGHET.- FÖRHÅLLANDE MELLAN FORM OCH
MATERIA Vi står inför två förutsättningar: Materia och
Form. Formen och Materian är på samma sätt den bestående, enkla,
odelbara förutsättningen för alla formationer. Formen finns inuti
Materian. Det är inifrån Materian som Formen framställer sorterna. Har vi två termer eller en? Det finns ingen dualitet hos Bruno: på samma sätt
som han har tagit upp Intelligensen i Själen kommer han att ta upp
Materian i Intelligensen. Den materiella förutsättningen och den formella förutsättningen
finns inte sär-skilda i verkligheten. De kan bara säras genom en
abstraktion (genom ett påstående). Materian säger han: ”kan inte
skiljas från handlingen annat än genom orsaker”. A propos
sammanfallandet av Materian och Formen säger han: ”Varelsen, logiskt
sett delbar i vad den är och vad den kan vara, är i sig odelad, otydlig
och En”. Det är bara för att kunna demonstrera sin filosofi som han
skiljer Materian från Formen. I verkligheten utgör de en odelbar enhet;
och det är vad man måste vänta sig. I själva verket förklarar Bruno
redan från början av sin filosofi att förutsättningen och orsaken, särskilda
när det gäller enskilda föremål, är identiska när det gäller den
allmängiltiga Intelligensen: ”När vi säger Gud första förutsättning
och första orsak, menar vi samma sak, av olika skäl. Alla kroppar återför sig till samma förutsättning
för att bestå: Materian. Alla former och alla själar återför sig till
samma förutsättning för att bestå: det är den gudomliga
Intelligensen. Och dessa båda förutsättningar återför sig till en
gemensam Substans. Utan tvivel har stoikerna identifierat den allmängiltiga
intelligensen och den allmängiltiga materian, men det till priset av att
materialisera Intelligensen. Bruno identifierar Materian och Intelligensen
genom en förandligad Materia. För att förstå Brunos inställning måste
man erinra sig att han känt till och funderat över David de Dinants idéer.
Det är så att David de Dinant delade tingen i tre kategorier: kropp, själ
och evig substans; och han återförde dessa tre ordningar till odelbara förutsättningar
som motsvarade: Materian, Intelligensen och Gud. Förutsatt att dessa tre
förutsättningar är på samma sätt eviga och odelbara definierar han
dem: ”Den första odelbara varav kropparna består kallas Hyle;
Den första odelbara varav själarna består kallas Noym eller Mens;
den första odelbara i de eviga substanserna kallas Gud. Och dessa tre
ting är en och samma sak.” ”Det finns bara en enda
substans som är gemensam för alla kroppar och för alla själar och
denna substans är inget annat än Gud själv. Gud är det gemensamma skälet
till Materian och Intelligensen”. Detsamma gäller Bruno: sedan han återfört alla
kroppar till Materian och alla former till Intelligensen, visat att
Intelligensen genomtränger Materian och att Materian inte kan skiljas från
Intelligensen, och efter att ha definierat dem båda som odelbara och föränderliga,
identifierar han också Materian med Intelligensen. Skillnaden har med sorten att göra: det finns en
gemensam art av vilka den kroppsliga Materian och Intelligensen bara är
två sorter. ”Vilken den än må vara, säger han, är den speciella
skillnaden genom vilken den ena materian blir kroppslig och den andra inte
… återstår att båda är samma sak.” Utom idén om gemensam art för två sorter, lånar
Bruno idén att de odelbara, de absoluta minima sammanfaller. Vi har sett
hur David de Dinant såg tre odelbara förutsättningar: Hyle
(materian), Noym (Intelligensen) och Gud. Dessa tre förutsättningar
är sammanfallande och utgör ett enda vara. Han säger inte varför,
eller vi vet det åtminstone inte detta genom de fragment som vi känner
till. Det är troligt att de de blandar sig i en enda substans eftersom de
likaledes är absoluta. I Triplici Minimo använder Bruno ett
liknande språk. Redan titeln på boken är signifikativ; den handlar om
trippelminimum. Och vilka är de dessa tre minima, dessa tre odelbara? De är: Materian, här symboliserad av atomen, världens
Själ och Gud Monadernas monad. Minimat, vilket det än är, är tingens
substans; ”Minimum substantia rerum est”. ---------------- På det sättet sammanfaller kropparnas orsak och
själarnas orsak, Materian och Formen. Så att om man betraktar materian som möjligheten
att vara, kommer man genom motsatsen i Handlingen att sluta i samma Enhet.
I det här fallet är det särskilt av kardinal de
Cusa som Bruno inspireras: ”Den absoluta möjligheten, säger Cusa,
genom vilken de ting som finns kan bli till handling föregår inte
aktualiteten inte heller det som följer … Den absoluta kraften och
handlingen äro på en gång eviga”. Bruno använder samma språk. Materian är den
absoluta möjligheten för tingens existens. Den är Intelligensens
absoluta föremål. Men denna Intelligens innefattar möjligheten, på
samma sätt som möjligheten förutsätter Intelligensen. Möjligheten att vara eller förutsättningen för
kroppar; Materian är väsensartat detsamma som Anden. Materian och
Intelligensen är två allmänna former av Gud.
-------------- Denna absoluta Enhet i substansen (väsendet), med
uteslutande av allt annat, varande eller inte varande, finns bekräftat i
alla Brunos böcker, med en rikedom som inte tillåter något tvivel om
hans oemotsägliga ställning som monist. I De Umbris Idearum säger han att ” den första
Enheten, ljus, liv, intelligens, innehåller alla arter, alla fulländningar,
alla dygder, hela mångfalden, all skilda grader hos tingen; och tingen
som i naturen är olika, motsatta och åtskilda. I sig är sammanfallande
(identiska), samstämmiga och En.” I Sigillus Sigillorum bekräftar han också
att: att ”den gudomliga kraften finns överallt, att den är helt och hållet;
i allt och i varje del, och att allt finns i allt”. – Bruno är
genomdränkt av denna absoluta Enhet hos tingen och tycks uppleva den inom
sig: ”Jag svär med dig, ô Nolano, säger en av hans vänner, i den högsta
tron och den oändliga Enheten som ger dig liv och som du dyrkar …
etc.” Vad
beträffar De la Causa räcker det med att hänvisa till översättningen
av Dialog V, för att göra klart för sig med vilken kraft Bruno bekräftar
en absolut enighet mellan tingen. ” Den absoluta möjligheten,
handlingen, formen eller Själen, Materian eller Kroppen, Tinget, Varat,
Maximat och det yttersta, allt är Ett”. I Infinito (1584): ”det oändliga talet, säger
han, och Enheten sammanfaller. Den yttersta drivkraften, kraften att göra
allt och möjligheten att få allt gjort, sammanfaller i en enda varelse,
så som det har visats i slutet av boken de la Cause, du Principe et de
l’Unité”. Och i De Minimo säger han att den gudomliga
monaden är allt överallt på en gång Oändlighet, Verklighet, Substans,
Godhet, Enhetlighet. Det är en sfär vars ”center är överallt, i det
hela och i varje del.” Det är onödigt att fortsätta denna uppräkning.
Det är intuitiva känslan av en enkel och grundläggande Enhet hos tingen
som man återfinner i hela Brunos verk. I motsats till de Cusa använder
han sig av den matematiska symbolismen för att vägleda vår tanke mot förståelsen
av att motsatserna sammanfaller i en odelbar enhet. De vassa kanterna och
trubbiga vinklarna är motsatser som slutar i en och samma princip, som
visar sig vara gränsen för minimat och gränsen för maximat och förutsättningen
är likgiltigt maximum eller minimum. På samma sätt är den oändliga cirkelbågen
detsamma som den räta linjen i det absoluta det vill säga i Minimat
eller i Maximat. Vi har alltså en unik princip av saker där
allting är fullständigt hopblandat. Men om verkligheten är En, hur skall man kunna förklara
det mångfaldiga? Hur kommer det sig att vi uppfattar ett Universum som är
mångfaldigt och föränderligt att tingen går från en form till en
annan? Det är inte en ny invändning. Bruno har ställt
sig den frågan, som före honom en av mystikens författare gjort i Hermetica:
att tingens mångfald finns i Gud, på samma sätt som i vår tankevärld
finns en mångfald av bilder och idéer. ”Det är som tankar som Gud tänker
att tingen finns i honom … Tänk själv om er själv och ni skall se att
det är så”. Det förefaller som om Bruno antar samma lösning när han
säger att den allmängiltiga Intelligensen framställer naturliga ting, så
som vår tanke tänker mångfaldiga tankar utan att upphöra att vara en
och odelbar. Den allmängiltiga Intelligensen ”befinner sig i
framställning av enskilda saker liksom vår intelligens (vårt intellekt)
har förhållande till de rationella särarterna”. Mångfalden av tingen
är ett i Gud. Men den är sär-skild i Universum. Exakt vad är
skillnaden mellan Gud och Världsalltet? För Nicolas de Cusa är Gud det invecklade
i universum, med vilket han menar att i Gud det mångfaldiga Universum är
En; Världsalltet är förklaringen till Gud, det som innebär att det mångfaldiga
är utanför Gud: ”Den oändliga enhetligheten är mångfaldigandet av
alla tingen”. I Universum är alla former hos tingen särskilda. I det
absoluta är dessa former sammanblandade och de utgör det gudomliga
Ordet. Bruno godkänner den terminologin. Förhållandet
från Världsalltet till Gud är ett förhållande från utveckling till
inneslutning, från förklaring till förvirring. Världsalltet är en
utveckling av Gud. Oändligheten i Världsalltet är annorlunda än oändligheten
hos Gud, därför att Gud är ”är all oändlighet sammansatt och allt
omfattande, medan världsalltet finns i allt… på ett förklarbart sätt”.
Emellertid är Brunos inställning helt annorlunda
än den som Nicolas de Cusa intar: för honom är Gud den unika
orsaken till världen, han identifierar sig inte med världen; tvåsamheten
är bekräftad; Gud har skapat världen ex nihilo; Cusa har
den övertygelsen från kristendomen och världen är till sin substans
annorlunda än Gud. Världen har ingen proportion till Gud. Universum döljer
i sig mångfalden och till sina egenskaper och till sin förklaring är
den särskild från Gud: ”Universum innehåller allt som inte är
Gud”. Genom att godkänna de Cusas terminologi lyfter sig
Bruno ur sin egen monism. Det är enligt bokstaven så att Världsalltet
är en utveckling nödvändig för Gud och att den oändliga utsträckningen
är uttrycket för den oändliga sammandragningen. Hos Bruno finns ingen
skapelse, det finns ingen alstring, det finns bara en variation av
uttrycken. ”Varför förändras tingen? Varför skillnaderna? – Jag
svarar er, säger han, att det finns ingen förändring som söker ett
annat varande, men bara ett annat sätt att vara”. Världsallet som
uttryck för Gud, bör alltså vara oändligt som Gud. ”Om Gud, säger
han, är den som sköter universum är hans verkan oändlig”. ”
Eftersom han är oföränderlig, tillägger han har han ingen möjlighet i
sitt handlande och hans effektivitet beror på en bestämd effekt, säker
och oföränderlig. Han kan inte förmå annat än det han kan. Han kan
inte vilja annat än det han vill och han kan med nödvändighet inte göra
annat än det han gör”. En oändlig Gud uttrycker sig i två allmänna
former: Materian och Anden. Materian och Anden är alla ting. Världsalltet
och Anden är Världsalltets budbärare. De enskilda föremålen
resulterar i särskilda modi av dessa två allmänna former. Alla ting är
Gud och Gud är alla ting. Universum och Gud är två skilda sätt att se
på samma substans. Liksom David de Dinant bekräftar Bruno att
Universum är den förnimbara Guden. Där har vi den bruniska
sammanfattningen av verkligheten. Vad kan man kalla ett sådant system? Det är inte Spinozas panteism, eftersom materian
och formen oavlåtligt blandas samman i mångfalden av föremål, medan
hos Spinoza tanken och utsträckningen aldrig interfererar. Det finns hos Bruno en särskild oscillation mellan
en sönderstyckad verklighet och en odelbar verklighet. Beroende på om
man riktar sin uppmärksamhet mot den ena eller andra termen följer man
delvis antingen leibnitzismen eller spinozismen.
Men man får inte inbilla sig att Bruno bokstavligen är en
Leibnitz eller en Spinoza. Det enda man kan säga är att han tillför
deras system ett stort antal element.
(Jag fick en egendomlig smak i munnen när sammanfattningen av
Brunos filosofi lades fram. Här följer vi en filosofi som till sitt
uttalade syfte är befrielse från mekanik och så i sista ögonblicket förs
allt samman till en statisk mekanisk rörelse där allt skapande är
upprepning och Världsalltet är det enda. Och på den andra sidan Det Oändliga. På samma sätt som jag gladdes åt Brunos
opposition mot Aristoteles där man tydligt ser att hans tankar leder bort
från den naturfilosofi som tvåtusen år senare har hamnat i en odelad
materialism, så vill jag som förmedlare lägga en bit till Brunos
tankar. Det som Bruno hejdar sig inför är dualiteten. Men från vår
sida sett som lever i världen kan ingenting finnas utom dualitet. Därför
ar det en verklig skillnad mellan de olika oändligheter som Bruno kommer
fram till: den ena oändlighetens är den fysiska; följdriktigheten
(intelligensen) i naturen som också tar sig uttryck i de lagar som
materian rättar sig efter är en ständig upprepning av atomernas
vandring ur föremål till föremål. Det är en odjekt-oändlighet; den
fysiska oändligheten. Men för at använda
Brunos terminologi är världens Ande tillhörig Världsalltet och
alltså på något sätt bundet till atomvärlden. Den andra oändligheten
är evigheten. SG notering höst 01)
|