|
Statsmakt är detsamma som den ursprungliga härskarmakten, vars tillvaro gör ett
samhälle till en stat. Den är formellt obunden inom sitt område, men bör,
enligt nuvarande (1906) västerländsk uppfattning begränsa detta till sådant
som oundgängligen krävs av statsändamålet och den är enligt den
moderna rättstatsidén skyldig att själv respektera de rättsnormer den
givit. För att statsmakten skall bli effektiv fordras å ena sidan passiv
lydnad mot den av statsmedlemmarna (statens undersåtar), å andra sidan
aktiv verksamhet av staten själv, yttrande sig i lagstiftning, förvaltning
och rättskipning. Såväl lydnadspliktens utkrävande som den aktiva
verksamheten måste ske genom levande människor, som därvid blott är
organ åt statsmakten och därför ej som denna kunna principiellt göra
anspråk på maktfullkomlighet. Ock så inskränkes deras befogenhet i
regel genom lag och inbördes kontroll. När statsskicket är fritt,
drabba sådana inskränkningar även det högsta
organ, som för sammanhållningen skull måste finnas i varje stat. Inte
heller det är identiskt med statsmakten ; det är bara dess främste
representant. Statsmakten själv måste vara odelbar, ty annars skulle
statens enhet upplösas. Mot den tycks Montesquieus maktfördelningslära
strida, men gör det ej om hans tre ”makter” fattas som statens tre
verksamhetsområden, lagstiftning, verkställande och rättskipning. I en
sådan form ger maktfördelningen en grund för all konstitutionell
frihet. Med anledning av
ridningspressens stora betydelse har den stundom kallats den fjärde
statsmakten, men detta är tydligen en oegentlighet, då dess verksamhet
inte är ett utflöde av statens härskarmakt. S. Boëthius |