|
Materia,
materie eg. urämne
; ämne ; innehåll (i motsats till form) ;
filos. den i rummet förefintliga (rumfyllande) verkligheten
som väl kan, men inte nödvändigt måste på ett märkbart sätt röja
livets närvaro och som därför brukar motsättas till det levande.
Materien kännetecknas genom utsträckning och passivitet. Den senare
egenskapen kan dock aldrig vara fullständig, därför att i så fall
skulle materien reduceras till intet. Skall materien äga tillvaro måste
det åtminstone finnas motståndskraft i den mot yttre inverkan, något
som utesluter fullständig passivitet. Så visar sig kraft alltjämt vara
väsentlig för materian och det kan till och med genom nyare forskning
anses ådagalagt att materian genom analys ytterst reduceras till
komplexer av krafter och följaktligen inte är något annat än en form
av kraft.
Utsträckningen innebär materiens kvantitativa bestämdhet som är
en följd av att materien är rummets innehåll. Som utsträckt är
materian oändlig i den betydelsen att den går vidare och vidare utan gräns
samt är oändligt delbar. Man har visserligen talat om odelbara kroppar,
men det är alltför tydligt att vilken betydelse man än fäster vid ett
sådant uttryck det aldrig får innebära att dessa kroppar inte åtminstone
skulle kunna vara matematiskt
delbara det vill säga inte av vår tanke skulle kunna vara delbara, eller
inte i själva verket skulle kunna bestå av mindre kroppar. En sådan
kropp skulle inte äga någon matematisk storhet (det väsentliga för en
sådan är att kunna minskas eller delas) och kunde då inte ingå som en
del i något större helt (0+0=0).
Beträffande materien ursprungliga kvalitet har meningarna varit
delade. En del vill reducera all faktiskt förekommande kvalitativ olikhet
mellan de olika slagen av materia till en kvantitativ olikhet eller något
som motsvarar detta till exempel olika grader av täthet, molekylernas
olika form och läge osv. Andra däremot antar närvaron av ursprungliga
kvalitativa olikheter.
Genom en analys av materien som sådan finner man ingenting annat
än en mångfald av bestämningar. Vad det egentligen är som äger dessa
bestämningar, själva materiens väsen finner man emellertid inte på den
vägen, en omständighet som lett flera av dem som inte velat erkänna
tillvaron av någon annan ursprunglig verklighet än materien, till
skepticism.
Redan genom detta och genom sin gränslöshet, oändliga delbarhet
och relativa passivitet visar materien sin relativitet, det vill säga sin
egenskap att inte utgöra den sanna och ursprungliga verkligheten.
För den idealistiska filosofin är materian ett fenomen i och för
människan. Den är här en produkt av människans föreställningsförmåga
som enligt sina lagar måste ge det i de omedelbara sinnesförnimmelserna
givna innehållet denna form för att kunna uppfatta det med någon grad
av medvetenhet. För sinnena ges ingen materia, bara sensationer
(upplevelser), låt vara sensationer ur vilka föreställningsförmågan
kan tillverka materiella ting. För tanken finns inte heller någon
materia, bara tankar, låta vara tankar om materien och de materiella
tingen. Bara för föreställningen finns materien till, följaktligen för
en viss förnimmelseform hos människan ; och materian är själv
ingenting annat än en sort av mänskliga förnimmelser ; visserligen en
sorts förnimmelser i vilka människan inte kan tränga fram tillväsendet.
Sitt sammanhang med väsendet röjer den enligt denna uppfattning däri
att den är en förutsättning för det liv som framträden i detsamma och
i vilket idealismen ser ett sannare uttryck för detta väsen. Helt och hållet
livlös kan materien inte heller någonsin vara och om man delar in den i
levande och livlös, avser denna indelning bara livets tydligare eller
mindre tydliga framträdande.
(sg : Ur samma ursprung som materien, måste också livet som
nyttjar materien ha sin archè. Man kommer inte ur vår synvinkel fram
till annat än Enheten och Ursprunget. Livet fungerar på det sättet och
om det ligger något annat bakom är det utan intresse för oss. )
|