|
Teleologi
(telos mål och logos lära)
söker förklara skeendet
i världen ur ändamål. Förnuftet som världsprincip (Anaxagoras ;
Platons idélära sedan Aristoteles). Aristoteles fattade formen som en inre
organiskt gestaltande kraft hos varje enskild varelse (det sammansatta)
och världsalltet som ett helt. Denna kraft fattades som ett särskilt
slag av orsak, en ändamålsorsak (causæ fianlis) som lämnade en
annan förklaring av världsförloppet än de i tiden föregående
orsakerna (causæ efficientes). Fichte Schelling, Hegel och
Schopenhauer, samt de naturforskare som anse att ändamålsorsaker måste
tillgripas för att förklara varför de enskilda organen är inriktade på
det helas bestånd och utveckling (vitalism)
Vitalism ;
naturfilosofisk åsikt som
anser att den levande organiska verkligheten inte kan förklaras som den
oorganiska med fyskalisk-kemikaliska orsaker utan förutsätter särskilda
livskrafter, som ger dessa deras inriktning. Den äldre naturfilosofin var
under Aristoteles inflytande vitalistisk.
Cartesius var emot detta
– han fordrade att all kroppslig verklighet skulle förklaras rent
mekaniskt.
Nyvitalismen anser att ärftlighet och viss manipulation med levande
material kräver vissa teleologiskt verkande krafter : entelechier,
dominanter.
Mekanistisk
världsåskådning
: alla livets funktioner är utslag av kemiska eller
fysikaliska processer och är inte till sitt ändamål förutbestämda ;
(en
mildare variant erkänner att detta inte är tillräcklig förklaring till
alla företeelser i organismen)
Mekanistiskt världsåskådning
utvecklas efter Kopernicus, Kepler, Galilei
m.fl. till en mekanisk (motsatt vitalismen) som bortser från ändamålsorsaker.
Bacon, Hobbes stödda av Cartesius (inskränkning av själsbegreppet
till medvetandet) fordran av en mekanisk förklaring av de kroppsliga
organismerna = den nutida naturforskningen.
Leibnitz försökte samsa
teleologi och mekanik genom att säga att organismen kan betraktas från
båda sidorna, vilka inte utesluta utan komplettera varann (också Kant).
{allting måste förklaras
– vetenskapens uppgift}
Ändamålsorsakerna (von
Schéele) Begreppet har sitt ursprung i människans erfarenhet av sitt
viljeliv. Vi uppfattar i vår föreställning våra handlingars möjliga
resultat. Då vi skänker det egendomliga gillande som kallas vilja åt en
sådan förställning blir den något avsiktligt eftersträvat som driver
till sitt förverkligande. Ändamålet blir orsak (causæ finalis)
Förnekande = psykologiskt
orimligt samtidigt som det inte kan fällas något värdeomdöme om livet
och dess företeelser. Varje skiljande mellan sant och falskt, varje etiskt
eller estetiskt bedömande innebär tillämpning av teleologiska
synpunkter.
Vid bedömande av den
objektiva verkligheten är orsaks- och ändamålskategorierna lika berättigade.
Det är vetenskapens
uppgift att så långt den kan förklara verkligheten ur orsaker ;
men för att komma fram till det är ofta ändamålsbegreppet en
heuristisk princip (intuitiv förutsättning sg anm). Fysiologen skall
visserligen försöka förklara organen och deras funktioner ur samma
naturkrafter som fysiken och kemin upptäckt inom den oorganiska naturen,
men han kan vid behandlingen av ögat inte bortse från att detta är till
för att se med…
Om man på det organiska
livets område ser sig föranledd att antaga teleologiskt verkande krafter, så behöver detta inte
innebära ett orsakslöst skeende. De organiska
krafterna kunna fattas som anlag med sin bestämda plats i naturens
orsakskedja.
Kant
- Ding an sich - vi är så inrättade att vi bara kan föreställa
oss verkligheten i rummets form och tidens (rörelsens) utsträckning.
För människan spelar kausaliteten - ändamålsorsakerna - samma roll
för vårt förstånd, som rummet och tiden för den som betraktar dem.
Med vårt förstånd kan vi alltså inte fatta någon annan verklighet än
den som är bunden till orsakslagen. Den är därför på samma sätt som
rummet och tiden ett villkor för erfarenhetens möjlighet till
uppfattning av verkligheten, sådan den enligt vår förmåga går att
uppfatta. Men om detta gäller även för "tingen i sig", om det
kan vi ingenting veta.
Med
kausalitetslagen hade Kant försvarat matematikens och naturvetenskapernas
möjlighet till strängt vetande ; men på samma gång hade han
väsentligt förändrat den vetenskapliga sanningens betydelse, eftersom
han inskränkt den till att gälla verkligheten sådan den visar sig för
oss själva, men däremot berövat den betydelse av kunskap om
verkligheten själv. Naturlagarna har enligt Kant sin grund i vår
kunskapsförmåga, inte i tingen i sig. "Förståndet hämtar inte
sina lagar från naturen, utan förståndet föreskriver naturen sina
lagar". Detta innebär att när vi nått gränsen för möjligheten
att veta kan den nuvarande vetenskapen inte utvecklas ytterligare.
Kants
motto som vetenskapsman var : Undersök själv allting från början, lita
aldrig på auktoriteter vilka de än kan vara. - Principen för den i
naturen verkande levande kraften.
Künkel
- causæ infinalis, ändamålsorsakerna - följdriktigheten i naturen
och i den levande organismen gäller alltid, men den förändring som
livet innebär är inte i förväg bestämd - de ändamålsenliga
funktionerna är oändliga - men den väg förändringen tar, den väg som
livet väljer för att lösa problemet med överlevnad (som är det enda
vi kan säga med säkerhet om livet) är inte förutbestämd. Varje annan
inställning måste utgå från en första orsak och en sista verkan, som
då skulle vara den slutliga orsaken till universum, där vi skulle kunna
utläsa meningen med det hela. Vardande innebär en ständig förändring,
som inte har rumslig karaktär, men som kan avläsas rumsligt. Livet är
det mest verksamma i naturen, men har inte sitt ursprung i naturen - det
"finns" inte i objektvärlden men verkar med den förutsättning
som ändamålsorsaken ger i materian. Künkel har i sin teoretiska
bakgrund utgått från Kants transcendentalism.
Rörelse : enligt Aristoteles kan det inte finnas någon
naturvetenskap utan rörelsevetenskap.
Rörelsen
är förändring i läge, därför är definitionen av läge viktig för
rörelsekunskapen. All rörelse är lägesförändring mellan två
kroppar. Varje kropp befinner sig alltså i ett oändligt antal rörelser,
därför att kropparnas antal är oändligt. Själva rörelsen omfattar
båda kropparna, eftersom den är relativ. En man som inte lyckas lösa ut
sin fallskärm, kommer att bekräfta att jorden rusar upp emot honom (som
gräns för den mänskliga erfarenheten).
"Tiden" som vi förmår uppfatta i rummet är rörelse. Vår
viktigaste och "präglande" erfarenhet är solen som går över
himlavalvet. En sekund är mätt med en jordens bågsekund och alltså en
rörelse. Därför är rörelsen - eller hastigheten - det grundläggande
för rummet.
Men inte heller energi, eller krafter kan vi uppfatta annat än som
rörelse : elektricitet och ljus är vågrörelse, graviteten konstaterar
vi som Galilei med fallförsök, atomens skal är en motrörelse som
binder den i atomen bundna rörelsen, som numera kan frigöras och då
förvandlas till värme, en vågrörelse. Om materian är bunden rörelse
förlorar betydelsen av minsta enhet i naturen sin betydelse - och den
vetenskapliga innebörden av materia får en ny innebörd.
Vi kan lätt fatta den enkla rörelsen, men vi kan inte
på något sätt fatta att den alltid är relativ, inte heller att varje
kropp är direkt i kontakt med oändligheten, knappast heller att tiden
är något som vi bara kan förstå genom kroppars rörelser.
Människan har svårt också att fatta det uppenbara. Däri har Kant
rätt.
Den aristoteliska världsbilden som föregrep den, som den nuvarande
vetenskapen omfattar hade en lätthet och en självklarhet, som inte
ifrågasattes före den explosion som Renässansen innebar. Den
aristoteliska världsbilden hade en himlapäll som avgränsade
världsalltet. Världen var utåt ändlig, men inåt oändligt delbar ;
och egenskapen låg i sammansättningen. Mot detta synsätt och stärkt av
Kopernicus upptäckt att jorden rörde sig kring solen, kan vi slå upp
L'Encyclopedie L'Agora på Pluralité (mångfald) :
Koestler
hade alldeles rätt
när han erinrade om att Kopernicus genom att placera solen i centrum för
universum samtidigt sprängde dess gränser ; samtidigt kan man säga att
det fanns ett utbrett behov i Renässansen att överskrida den gränsen
och att föra in astronomin i den era utan gräns som de stora upptäckterna
redan på andra områden hade förutskickat. Flera av de fria andarna
under Renässansen hade redan insett och reflekterat över de dimensioner
och sammansättningar som dessa framkallade. Den djärvaste av dem var
Giordano Bruno från Nola.
I en bok med titeln ’Oändligheten, universum och världarna’
skriver han 1554 :
”Vi vet väl att det finns ett oändligt fält, en rymd som
omfattar och genomtränger allt. I det finns kroppar liknande våra. Ingen
av dem befinner sig i centrum av universum eftersom universum är utan
slut och alltså utan centrum eller gräns, även om dessa senare ingår i
var och en av dessa världar, som befinner sig inom universum på det sätt
som jag redan beskrivit vid andra tillfällen, speciellt då vi har visat
att det finns särskilda mittpunkter som kan fastställas och beskrivas, nämligen
solarna ; kroppar av eld runt vilka alla planeterna rör sig, jordarna och
vattnen, som vi kan se, sju planeter beskriva sin bana runt solen. På
samma sätt har vi visat att var och en av dessa astrar eller världar som
vrider sig runt sin mittpunkt, förefaller att vara en helgjuten och
sammanhållen värld som med sin kraft behärskar det som är synligt och
med en förutsättning att bli en stjärna och få allting att röra sig
runt omkring den så att den förefaller gälla som centrum för sitt
universum. Alltså finns det inte bara en värld, en sol, men många världar
som vi kan se lysa runt omkring oss, vilka inte längre befinner sig i en
ensam himmel, ett enda sfäriskt innehåll ; att vår jord inte befinner
sig i ett enda universum, en enda rymd en enda himmel. På det sättet nämligen
att himlen, denna luft som sträcker sig utan slut även om den är en del
av universums oändlighet inte är en värld eller en del av en värld.
Men det är i den de befinner sig, tillflyktsorten och fältet där dessa
världar rör sig och lever, där de korsar och får verkan i de skilda
handlingarna i sina skiftande öden. Det är där de framställer, när
och skyddar sina invånare och djur.”
I dessa världar som hålls samman av sin orsaksbundenhet finns
också vardandet eller tillblivelsen, inte inne i dem som ett annat av de
orsaksbundna tingen utan som något som har förmåga att inverka på det
orsaksbundna universum utan centrum och utan gräns men som inte tillhör
den. Vi har kallat detta liv. Från renässansen och till vår tid har människan
genomsökt universum från det minsta till det största och inte funnit
annat än kausalitet, lagbundenhet. Med sitt förstånd kan människan
inte förklara annat än ett universum och för att förklara ett annat i
oändligheten måste hon skaffa sig en ny världsbild genom ett nytt
centrum i oändligheten men hon kan aldrig förklara hur det är som
saknar gräns och inte heller en värld utan mittpunkt (sg)
Oändlighetsbegreppet
oklart
Livet oförklarat eller
snarare oförmågan att avstå från förklaring
|