|
Eudemonism
(af grek. eu, och dai’mon, ande) , filos., den
etiska åsikt enligt vilken det sedliga motivet och därmed ock det högsta
goda för människan är till sin art och sitt innehåll sinnligt – och
det etiska livet följaktligen, som en form av det sinnliga livet endast
formellt, men inte till sitt innehåll skilt från det osedliga.
Någon egentlig skillnad mellan rätt och orätt kan i följd härav
på denna ståndpunkt inte fasthållas och genomföras, utan bara en
skillnad mellan klokt och oklokt. Dygden blir här en färdighet eller
skicklighet att vinna sinnlig lycksalighet ; plikten den handling som krävs
för detta ändamål.
Ingen av dem kan tillerkännas annan betydelse än att vara medel för ett mer eller mindre yttre gott och de förlora följaktligen allt värde
i och för sig själva. Det goda verket ; sedlighetens ändamål blir
tydligen sinnlig lycksalighet. Men eftersom denna å ena sidan kan uppnås
även utan sedlig verksamhet och å andra sidan inte kan förvärvas genom
sådan utan också förutsätter yttre lyckliga omständigheter, så visar
sig detta ändamål stå i ett tillfälligt förhållande till det sedliga
livet.
religionen förlorar enligt eudemonismen all betydelse eller också
fattas Gud antingen bara som ett för människan behövligt ideal av den
lycksalighet hon inte själv kan vinna eller också som ett mäktigt väsen
som – om människan lyder dess befallningar – skall i i detta eller
ett kommande liv skänka henne sinnliga belöningar, men i annat fall förorsaka
henne sinnligt lidande.
Till eudemonismen måste vi nämligen också räkna den åsikt som
väl förlägger det högsta goda bortom jordelivets gränser men fattar
även det kommande livet som sinnligt och sålunda helt enkelt som en
fortsättning av det timliga.
Eudemonismen har historiskt framträtt i en mängd olika former,
som dels bero på vilka moment i det sinnliga man givit företräde, dels
på det sätt som man tänkt sig att detta goda skulle vinnas. Dessa
former kan emellertid återföras till två huvudarter, nämligen
1. lägre eudemonism – hedonism, enligt vilken det högsta goda
anses vara den enskilda sinnliga njutningen eller summan av sådana och
2 högre eller praktisk intellektualism, enligt vilken det goda förlägges
till någon abstrakt form av det sinnliga livet.
Hedonismen kan antingen ge företräde till de idiopatiska eller
rent egoistiska begären, företrädesvis de kroppsliga eller rent
djuriska (t. ex. cyrenaikerna, den franska encyklopedismen) eller också
mer eller mindre avgjort åt de naturliga tendenserna hos människan till
sympati och välvilja, vars sinnliga natur bland annat röjer sig därigenom
att de – om än i mindre utbildad form – förefinns även hos djuren (Annikeris,
de skotska moralfilosoferna). Till den lägre eudemonismen måste också hänföras
den åsikt som sätter kivets högsta goda i ett sinneslugn och den ro som
kan vinnas genom ett såvitt som möjligt
fullständigt avlägsnande av alla över det naturliga måttet
stigande begären och ett måttligt tillfredställande av de övriga
(epikureism).
Den högre eudemonismen har dels en högre form, enligt vilken det
högsta goda är befrielsen från allt innehåll i det sinnliga livet utöver
de rena naturbehoven (cynikerna, J.J. Rousseau) dels en positiv form
enligt vilket det högsta
goda sökes i det fullaste jämnmått mellan alla krafter och ett genom
detta uppkommet välordnat sinnligt liv (Aristoteles). Dit måste också
de åsikter hänföras vilka mer eller mindre avgjort identifiera det
sedliga livet med livet i det empiriska samhället (Hegel m. fl.) eller
fatta det under den allmänna formens fullkomlighet, vilken då den inte
har en närmare bestämning inte uttryckligen anges som osinnlig, lätt
sjunker ned i betydelsen av sinnlig fullkomlighet (Wolf).
Hur omöjligt det i själva verket är att med anspråk på allmängiltighet
skänka företrädet åt någon av de nämnda formerna av det sinnliga
livet eller någon annan sådan inses lätt om man besinnar att alltefter
olika individuella förhållanden än den ena än den andra kan anses företrädesvis
tillfredställande och att det också efter allmänt föreställningssätt
måste anses som en ”smaksak” att avgöra det. Då emellertid
eudemonismen vill göra detta på ett allmängiltigt sätt så kan dess
uppfattning av det sinnliga livet inte fritagas från en betänklig ensidighet.
Som etisk åsikt
kämpar eudemonismen med den oövervinneliga svårigheten att inte kunna
anvisa människan ett gott, vilket som ett rent inre och med hennes väsen
överenstämmande, är ett varaktigt rent och fullständigt gott och som därigenom
kan skänka henne en genomgripande tillfredställelse.
Såsom det något mer eller mindre yttre kan det sinnligt goda inte
vinnas med säkerhet endast genom den goda viljan och en gång vunnet kan
det utan denna viljas förändring åter förloras.
Det är också så att det ena sinnliga behovets tillfredställande
kräver att ett annat sinnligt behov lämnas otillfredställt, så kan det
sinnliga livet inte heller skänka människan den frid efter vilken hon
innerst inne längtar. Lämnat utan någon högre ledning blir fasthellre
detta liv hela tiden en kastning eller jämkning
mellan ytterligheter som om människan gåve sig hän åt någon av
dem skulle leda till den snara förstöringen av samma liv.
Just i dessa svårigheter röjer sig hos människan behovet av ett
gott, som till själva sin art är skilt från det sinnliga och då intet
behov kan finnas, vars tillfredställelse vore rent av stridande mot den
varelses natur som har detta behov, så visar redan detta möjligheten av
en sådan tillfredställelse.
|