|
Etik
(af grek. ethiko’s, som har afseende på sederna, sedlig),
vetenskapen om sedligheten. Sedlighet är av människan ovillkorligen fordrad.
Såsom ovillkorlig innebär
denna fordran själv något absolut och hänvisar direkt på en absolut
verklighet från vilken den utgår. Till följd därav blir etiken en filosofisk
vetenskap. Men vidare är sedligheten just som fordrad
en bestämning hos den
fria viljan, något
som bör
vara fast det inte alltid är. Till följd därav tillhör etiken den
praktiska filosofin. I denna sin egenskap är den närmast sidoordnad med
rätts- och religionsfilosofin. Dess objekt skiljer sig från dessa
vetenskaper först och främst därigenom att den sedliga
viljans verksamhet är riktad på människans sinnliga eller naturliga
krafter, under det rätten och religionen bestämma yttre och inre förhållanden
mellan människan och andra personer just som såsom
personer. Man kan därför säga att sedligheten är den
ordning, som människan i och genom sin vilja bör bringa till stånd i
sin sinnlighet, rätt och religion åter det rätta förhållandet
emellan henne och andra personer såsom sådana. Väl har
sedligheten också avseende på människans förhållande till andra ; med
dessa förhållanden såvitt de i egentlig mening bestämmas av
sedligheten hänför sig intre direkt till det personliga livet, utan ha
sin grund närmast i gemensamheten inom själva sinnligheten, vilken
gemensamhet yttrar sig däri att de sinnliga krafterna driva till samliv
och samverkan med andra människor (naturförhållanden mellan människor).
Men den nämnda olikheten i material eller verksamhet visar på en olikhet
i själva den förpliktande principen. Den sedliga förpliktelsen utgår
från människans egen sanna väsen ; sedligheten kräver att människan
av aktning för sig själv underordnar sin lägre, sinnliga sida under det
högre, som finns i henne. Den rättsliga och religiösa däremot har sin
grund i större enheter, i vilka människan ingår (samhället och
gudomligheten). Denna
etikens självständiga ställning gentemot övriga praktisk-filosofiska
vetenskaper innebär dock inte isolering. Fastmer finnes ett innerligt
organiskt samband mellan henne och dessa. Detta samband har sin grund dels
i det nära sammanhanget mellan de tre nämnda materialen eller
verksamhetssfärerna vilket vållar att man till exempel inte kan ordna
sina egna sinnliga krafter utan att taga hänsyn jämväl till sina
personliga förhållanden till andra, dels och förnämligast i det strängt
organiska sambandet mellan själva förpliktelsegrunden eller de förpliktande
principerna. Människan,
just till sitt sanna väsen, är nämligen bestämd att vara medlem i samhället.
I sin sanning betraktade äro just till följd av nämnda samband,
sedlighet, rätt och religion samma sak, sedd från olika sidor. De äro
detta genom att utgöra organiska moment i samma liv hos människan,
vilket liv av den som intager
en rationell ståndpunkt kan betraktas som människans förnuftiga
viljeliv. Det är också omöjligt att leva den ena formen av detta liv
utan den andra, vilket dock ej hindrar att hos olika individer den ena
eller den andra sidan företrädesvis framträder. Föreställer
man sig en moral fullständigt isolerad från religionen och rätten, så
får denna icke ett sedligt utan ett rent osedligt skaplynne. Men fastän
sedlighetens fullständiga emancipation från rätt och religion
innebär själva sedlighetens upphävande, så kunna dock, utan att denna
konsekvens genast framträder i liv och lära, mer eller mindre genomförda
tendenser åt detta håll förspörjas. Så föreställde sig stoikerna
den vise som sig själv nog och i behov av varken gudar eller fädernesland
; så sökte de också frikalla honom från plikter mot medmänniskor och
samhälle. Sådana försök leder dock till mångfaldiga missriktningar
inom själva etiken. Som irreligiös kännetecknas en sådan moral av egenrättfärdighet
och saknar ett i egentlig mening personligt livsinnehåll. Det mänskliga
förnuftet är ett ändligt förnuft och kan inte framträda som ovillkorligen
fordrande, såvida det inte fattas som ett moment i själva det absoluta förnuftet.
Emanciperat från samfundsordningens seder och rättsnormer erhåller människans
handlingsätt självsvåldets prägel. De allra
allmännaste förutsättningarna för antagandet av sedlighetens, följaktligen
också etikens möjlighet kunna i korthet angivas som fasthållandet och
det vetenskapliga rättfärdigandet av 1. att människan
överhuvud är ett efter medvetna ändamål verkande, följaktligen också
organiskt väsen, varför också naturligtvis någon ändamålsenlighet i
världen i allmänhet måste antagas. 2. att människan
åtminstone i någon mening kan bestämma sig efter olika för henne givna
ändamål, samt slutligen 3. att
verksamhetens fortgång i en av dessa riktningar kan, som innebärande förverkligandet
av människans högsta goda, oavvisligen krävas av henne. Ett närmare
utförande av etiken måste bliva en karakteristik av sedligheten ur alla
de synpunkter, från vilka den till följd av sitt begrepp måste
betraktas, såvida denna betraktelse skall kunna göra anspråk på fullständighet
och undvika de ensidigheter, till vilka förbiseendet av någon väsentlig
synpunkt leder. Följande är de viktigaste : 1.
Sedligheten är verksamhet och utveckling. En verksamhet kan betraktas
dels med avseende på själva det verksamma väsendet som verksamt (förmågan,
den sedliga viljan) dels med avseende på de särskilda
verksamhetsyttringarna (funktionerna, viljeyttringarna). Den sedliga
viljan är själv den sedliga verksamhetens grund därför att
bara genom sedlig vilja kommer sedlig verksamhet till stånd, men något
annat än sedlig vilja behövs inte för detta. Det är vidare den
norm eller lag som leder den sedliga verksamheten, och det ändamål
vartill denna verksamhet syftar. Någon yttre för viljans eget väsen främmande
ledning kan viljan såsom sedlig inte taga emot och har inte sin betydelse
som medel för något annat, utan är själv sitt eget ändamål. Den
sedliga verksamhetens grund är den sedliga viljan därigenom att
den konstant väljer med sedlighetens krav överenstämmande bestämningsgrunder
(den kallas då sedlig karaktär) ; den sedliga verksamhetens lag
är den såvitt den normerar människans handlingsätt (den kallas då sedelag).
Slutligen tänkt i sin fulla verklighet, såvitt denna är resultat av
sedligt arbete, är den den sedliga verksamhetens ändamål och benämnes
det sedligt goda. Funktionen, såvitt den hänföres till den
sedliga karaktären och betraktas som dennas yttring, benämndes dygd,
vilken är viljans riktning på sedligheten idé ; såsom av sedelagen
fordrad handling kallas den plikt, och såsom moment i det sedliga
ändamålet, ett vunnet resultat såsom pliktens omedelbara verkan, gott
verk (opus morale) eller, såvitt det outeblivliga resultatet faller
inom viljan själv och är en dennas benägenhet att gå vidare på
sedlighetens väg, god sed. Nödvändigheten och vikten av att
fasthålla dessa synpunkter vid en betraktelse av sedligheten har först
framhållits av Schleiermacher. 2. Den
sedliga verksamheten är en praktisk verksamhet (viljeverksamhet).
Det är för all sådan verksamhet väsentligt att vara ledd av en avsikt
(motiv) och syfta till denna avsikts utförande i ett material. Den
sedliga verksamheten måste till följd därav betraktas såväl ur
avsiktens som även ur utförandets synpunkt. Det är förut nämnt att
den sedliga avsikten måste ha sin grund i den sanna eller absoluta
verkligheten och närmare bestämt omedelbart i människans eget sanna väsen.
Detta finner man om man besinnar att den uppträder med anspråk på
ovillkorlig giltighet. Att betrakta sedligheten
ur avsiktens synpunkt är därför, åtminstone från rationell ståndpunkt
att göra sig reda för vad den är som förnuftig. Ehuruväl det är
avsiktens renhet, som gör handlingen till sedlig, kan dock utförandet omöjligen
vara likgiltigt. Det är nämligen väsentligt för en avsikt att den
avser något ; och en strävan hän mot dettas förverkligande kan, där
avsikten är en verklig avsikt och inte en mer eller mindre from önskan
aldrig saknas, låt vara det att det åsyftade resultatets vinnande i det
yttre kan till följd av mellankommande yttre hinder utebliva. Men det är
i sinnligheten som avsikten skall utföras. Att betrakta sedligheten ur
utförandets synpunkt är således att betrakta den som sinnlig, det vill
säga som en form av det sinnliga livet och göra sig reda för hur
beskaffad denna av sedligheten bestämda form av detta liv är, till
skillnad från andra former av detsamma. 3. Det
sedliga livet slutligen är en specifik form av den förnuftiga
viljelivet. Det organiska samband det till följd därav står med andra
former av sådant liv, rätten och religionen är redan påpekat. Vid en
redogörelse för sedligheten måste man naturligtvis taga hänsyn också
till detta och göra reda för sig vad sedligheten är just i och genom
detta samband. Detta sker genom en redogörelse för människans plikter
som samhällsmedlem (sedlighetens socialitetsmoment) och såsom medlem i
Guds rike, det vill säga den specifika form hennes plikter erhålla därigenom,
att hon, som sedlig tillika är religiös eller lever ett evigt liv i Gud
(sedlighetens religiositetsmoment). I intet fall lämnar man etikens råmärken.
Det är nämligen inte fråga om hur det mänskliga samhället bör vara,
inte heller om hur Gud genom sin nåd hos människan är verksam till
hennes förnyelse och helgelse, utan om vad människan, som sedlig bör göra
till följd härav, att hon tillhör samhället och är föremål för
Guds nådeverksamhet. Men å andra sidan är dock sedligheten ett uttryck
för människans eget förnuft, vilket jämväl är ett väsen i egentlig
bemärkelse. Det är då givet att man vid en etisk framställning även
kan och bör fästa sig vid vad sedligheten är just ur denna synpunkt,
varvid man för tillfället kan bortse från allt som är en följd därav,
att människoförnuftet bestämmes av andra förnuftiga väsen
(sedlighetens individualitetsmoment). Förhållandena till Gud och medmänniskor
måste väl även här tagas i betraktande, men endast såvitt dessa tänkas
som individer vid sidan av människan, inte som högre enheter i vilka hon
ingår och vilka bestämmande ingriper i hennes liv. Om de
ensidigheter och förvändheter, till vilka man vid betraktelsen av det
sedliga livet ledes genom förbiseende av någon eller några bland de nu
nämnd synpunkterna därom bär historien vittnesbörd. Den
etiska vetenskapens givna former kunna indelas ur trenne huvudsakliga
synpunkter. 1. Med
avseende på det sedliga motivets art : eudemonism, enligt vilken
detta motiv är sinnligt och sålunda endast till sin form skilt från det
osedliga motivet, och rationalism, enligt vilken det är osinnligt och följaktligen
det förefinnes en bestämd artskillnad mellan sedlighet och osedlighet, rätt
och orätt i moralisk bemärkelse. Eudemonismen vilar på den förutsättningen
att människan endast är sinnligt bestämd ; rationalismen åter antager
att hon i någon mening och i något avseende kan vara osinnligt bestämd.. 2. Med
avseende på sättet, varpå det sedliga ändamålet anses skola vinnas i
och genom sedlig verksamhet ; n e g a t i v
e t i k, enligt vilken den sedliga verksamheten endast går ut på
att undanröja de hinder som finns för detta ändamål och sedlighetens
krav följaktligen alltjämt innebär fordran på försakelse, samt p o s
i t i v e t i k, enligt
vilken ändamålet också skall befordras genom den sedliga verksamheten.
Den negativa etiken vilar särskilt på det antagandet att sinnligheten
som till sitt väsen yttre och främmande för det mänsklig förnuftet,
inte kan stå i något annat förhållande till detta förnuft än att
vara ett hinder för dess självständighet, något som bör avlägsnas.
Den positiva etiken är däremot till sitt innersta väsen ensartad med förnuftet
i en lägre form, varigenom möjligheten är given att i sedligheten se
ett sinnlighetens omdanande till organ och medel för förnuftet. De
synpunkter som ovan angivits som väsentliga för varje betraktelse av
sedligheten, vilken skulle göra anspråk på uttömmande fullständighet,
kunna endast på positivt rationell ståndpunkt fasthållas, såväl i sin
självständiga ställning i förhållande till varandra som i sin inbördes
sammanhang. Dock sakna dessa synpunkter inte betydelse även på en lägre
ståndpunkt. 3. Med
avseende på läran om viljans frihet : determinism, som förnekar denna
frihet och indeterminism, som antager den.
Kasuistik
|