Åter

   De här tankarna har framkommit i direkt opposition mot den nu rådande västerländska världsbilden. Den vetenskapliga uppfattningen att livet uppstår genom den spontana sammansättningen av molekyler och att det därför skulle kunna förklaras måste leda till slutsatsen att vi lever i en förutbestämd världsordning, som utvecklas mekaniskt och deterministiskt och som kan förklaras. I sin tur kräver den tanken ett ändligt världsallt både till utsträckning och förlopp.

   Om detta verkligen skulle vara fallet kan vetenskapen hävda att världsalltet är fattbart för människan och att vetenskapens uppgift är att samla in kunskap för att, även om det är en ofantlig uppgift, till slut kunna säga att människan förstått allt.

 

   I rak motsats till detta vill jag se alltet som oändligt och hävda att katalogiseringen genom vetenskaplig analys av oändligheten är en skenuppgift. Den följdriktighet som vi finner i naturen (naturlagarna) är en av förutsättningarna för livet på jorden, inte dess ursprung. Ursprunget ligger inte heller i oändligheten som är lika fysisk var och när vi än befinner oss i denna oändlighet. Livets ursprung finns utanför den fattbara materian, den ”finns” inte, men den verkar i den.

 

   Livet är det mest verksamma i naturen. Låt oss med Giordano Bruno kalla denna verkan i naturen för intelligens utan att förutsätta en Gud. En biolog skriver att människans intelligens aldrig skulle räcka till för att konstruera ett träd. Samtidigt bör vi tillåta oss till och med ställa kravet på oss själva att tänka det som är tänkbart : filosofi.

 

   För att kunna tala med varann behöver vi förklarade begrepp – tankar. Jag skall här söka vara så tydlig jag kan – utan att gå in på någon detaljerad beskrivning :

 

   Livet är inte kausal orsak, inte heller förutsättning. Livets förutsättning finns i den döda materian, den kausala orsaken till att den är levande går inte att finna i materian. Livet så som det uppträder inför oss kan inte beskrivas med ord, inte heller förutsägas. Kausaliteten, naturens följdriktighet är ett sätt (vårt sätt) att beskriva det vi uppfattar som materia. Vår uppfattning kan inte vara det som är.

   Materian, som är orsaksbunden och begränsad (samtidigt som den inte kan vara det), kan alltid beskrivas med ord och begrepp som vi själva skapat, vi kan alltid förstå den och alla dess yttringar som vi framkallat. Men denna vår uppfattning är inte verkligheten !

 

   Världsalltet saknar gräns. Det består av vad vi kallar rum. Det består, alltså är det materia. Det fortsätter och fortsätter, så att vart vi än skulle förflytta oss skulle vi där finna den materia vi känner igen samtidigt som, från vilken plats som helst den kommer att ha en oändlig utsträckning i alla riktningar. Om det skulle vara så att universum har ett slut, skulle det bortom slutet finnas varken tid eller rum. Människan är inte så funtad att hon kan hantera något icke-existerande som inte är tid och rum med sitt förstånd. Det begränsade universum är med andra ord en ren trosfråga som en religion. Vetenskapen är och kommer alltid att vara oförmögen att hantera annat än det påtagliga rummet - när hon går utanför det är hennes enda arbetsredskap vidskepelse. Vi måste alltså utgå från det oändliga som vi inte kan förstå, men vars delar vi kan förstå. 

 

   Det gränslösa saknar mittpunkt (centrum) därför att det saknar begränsning. Men i världsalltet finns solar runt vilka planeterna rör sig och som alltså är centra för den ändliga världen och i förhållande till vilka all rörelse sker. (Giordano Bruno).

 

   Rummet och tiden (vilket är ett och detsamma) samt följdriktigheten i materian (kausaliteten) uppfattar vi med våra sinnen och säger oss därför förstå dem (Kant). Vi kan visa på en upprepning.

 

   Rörelse är förändring i läge mellan två föremål. Vi uppfattar tiden som en sådan förändring. Vår tidsuppfattning är i själva verket en begränsad rörelseuppfattning – solen går upp och sedan går den ned. Sekunden är en standardiserad del av denna rörelse, som kan jämföras relativt alla andra former av rörelse. Tiden är alltså en relation i den följdriktiga rörelsen i det finala rummet. En icke följdriktig rörelse kan därför tänkas ha ett annat centrum i oändligheten. Om tidens förhållande i detta obegränsade (infinala) rum – och om det kan fattas som rum  vet vi ännu inte något.

 

   Materia består av (atomer etc.) bunden energi.

 

   Rummet är den förändring i läge mellan kroppar av materia, vilka i sig är rörelse – förändring av läge –  så som vi uppfattar dem.

 

   Kroppar är bunden rörelse. Kropparnas antal är oändligt, eftersom kropparnas antal är obegränsat (punkten P). Varje kropps rörelse är därför oändligt stort till antalet (O.E.Westin).

 

   Energi låter sig omvandlas från en energiform till en annan :  energi är, enligt vad vi säger, oförstörbar. Det oförstörbara är utan slut, utan gräns och oändligt och utan början, det vill säga utan ”tid” som vi uppfattar den. Energi är en form av rörelse (eller tvärtom). Rörelsen är alltså den gemensamma form i vilken människan kan uppfatta sin materiella värld, vad verkligheten bakom denna än må vara.

 

   Från vår sida sett fortsätter den fysiska världen som vi har runt oss och fortsätter utan slut och i tiden utan slut. Den är alltså till sitt innehåll fullt begriplig för oss, men i sin oändlighet är den obegriplig. Oändligheten är inte fattbar för förståndet .

 

   Våra sinnen kan uppfatta tid och energi bara genom att översätta dem till rörelse. Vi kan förstå energi och tid bara genom rörelse. ”Energi” och ”tid” är en praktisk, för de flesta behov tillräcklig förenkling, men inte acceptabel för en vetenskaplig studie. en sådan studie av rörelsen är ännu inte genomförd. 

 

   Människans förstånd är begränsat till det hon kan föreställa sig genom sin rumsuppfattning och (tid-)rörelseuppfattning och genom orsaksammanhangen (kausaliteten ; Kant skänkte därigenom vetenskapen dess forskningsområde, men begränsade det samtidigt till den döda materian).

 

   Men människans föreställnings-förmåga sträcker sig vida ut över hennes förstånds-förmåga. Det är i denna föreställningsförmåga, som produktiviteten eller skapandeförmågan finns. Människan äger en skapande förmåga som sträcker sig ut över alla försök till förklaring.

 

   Filosofin, vetenskapernas vetenskap, kan bara bli avgränsad och inskränkt genom tanken på en ändlig värld.

   Oändligheten kan bara säkras när den mänskliga handlingens uppnådda mål av sig själv förvandlas till ett nytt medel för att nå ett nytt mål. Den ändliga handlingens slutsyfte är alltid det egna jaget och dess summa förstelning av livet.

 

   Det kan inte finnas någon gräns mellan den fysiska oändligheten och evigheten så långt som vår erfarenhet och förmåga att tänka sträcker sig, eftersom evigheten av definition är tidlös/rumlös/energilös och alltså alltid och överallt närvarande i den fysiska världen. Detta visar inte något annat än att vår föreställningsförmåga är begränsad.

   T.S.Eliot skriver : ”Närvarande tid och förfluten tid är kanske närvarande i kommande tid och kommande tid inrymd i förfluten tid”, men han fortsätter : ”om all tid är evig närvarande är all tid oåterlöslig” men enligt detta resonemang kan rummet finnas i evigheten (som då är objekt och inte evig) men inte i evighet vilken saknar dessa egenskaper.

 

   När livet lämnar materien övergår den åter till död materia. Materian dör, men det som var levande går in i evigheten, som inte är oändlig. På så sätt kan vi inte tänka oss evigheten. Livet som finns utanför materian kan bara uppstå ur evigheten. En tes kan vara att evigheten är detsamma som livet. Vi kan inte ha stor uppfattning av evigheten och oändligheten. Vi måste ändå alltid söka deras källa för att inte gå vilse i vår begränsade ändamålsenliga värld.

 

   Betydelsen av detta är att all vetenskaplig analys leder vilse om den inte förhåller sig till den helhet den vill beskriva. Livet kan inte analyseras, bara den ateria som det tillfälligt ikläder sig.

 

   De felslut som finns inbäddade i en kulturs uppgång, kommer att utvecklas och med tiden innebära denna kulturs fall. Historiens uppgift är att kritiskt granska människans felslut, för att kunna undvika dem. Det handlar om en kulturs utveckling och självuppfostran. Men den kultur som uppstått och visat sin karaktär bär redan på sitt oundvikliga öde och kan bara vara en del av mänsklighetens väg mot den bättre värld vi önskar oss – för våra efterkommande i oändligheten.

 

   Lännersta den 24 juni 2002   sg  

 

Home